Tsunamin, skogsbränder, återvändare från IS och nu corona. Det finns en förklaring till Sveriges oförmåga att fatta svåra men nödvändiga beslut

Sverige har idag lägst antal vårdplatser i hela EU – och många äldre.
År 1993 hade landet 4 300 intensivvårdsplatser utrustade med respirator.
År 2019 hade Sverige endast 526 intensivvårdsplatser utrustade med respirator.
Sannolikt innebär detta en ökning av antalet dödsfall i landet – coronavirus eller inte.

Sverige måste renoveras – men detta kräver ett nytt arbetarparti
som förmår ta vara på knegarnas resurser
_________________________

Ingress
Många av bristerna i den nu pågående coronakrisen som bristande förberedelser, senfärdighet i beslutsfattandet och vinglande när det gäller strategin, känns i många avseenden igen från tidigare krislägen. Vi syftar på Estoniakatastrofen 1994, tsunamin julen-nyåret 2004-05, skogsbränderna 2018 eller då våldsbejakande extremister som aktivt stöttat Daesh / IS återvänt till Sverige.

I krislägen har Sveriges ledande politiker och myndigheter gång på gång visat sig sakna förmågan att snabbt fatta beslut som påverkar folks vardag och som därför riskerat att göra beslutsfattarna impopulära. Åtminstone för en tid, och speciellt hos de som inte förstått krisens allvar.

Varför är det så? Till en viss del beror det på vilken person som exempelvis är statsminister eller statsepidemiolog. Men vanligtvis är personlighetens roll underordnad. Det överväldigande skälet till den, alltför ofta, uppvisade bristen på handlingskraft hos ledningen för Sverige beror på den ”kultur” som råder inom de organisationer som ska fatta besluten. Det handlar både om riksdagspartier och myndigheter, organisationer som ofta är sammanvuxna, ofta genom politiska kompromisser och utnämningen av höga ämbetsmän.

Vi vill understryka detta: den brist på handlingskraft som Sveriges ledning alltför ofta har uppvisat beror i mindre utsträckning på de högsta ledarnas personlighet. Bristen på handlingskraft beror till överväldigande del på den ”kultur” som präglar hur departement och myndigheter (där de högsta politikerna och ämbetsmännen återfinns) tar sig an svåra och känsliga problem. Denna kultur har i sin tur skapats av tidigare beslut i samband med avgörande skeenden i Sveriges historia.

Vi vill särskilt framhålla två avgörande skeenden i den svenska historien som kommit att prägla de styrandes ”kultur” då de ställs inför svåra situationer och stora problem.

Del ett
Införandet av den parlamentariska demokratin

Det första skeendet, eller processen, som vi anser har haft en avgörande betydelse för kulturen, eller mentaliteten, hos de styrande i Sverige var under åren 1918-21. Det var under denna period som kunga- och präststyret, tillsammans med det odemokratiska valsystem som då rådde, skulle ersättas av ett nytt och demokratiskt statsskick. Ett annat avgörande skede är perioden före, under och efter andra världskriget. Låt oss utveckla detta.

När det gällde demokratins genombrott under åren 1918-21 undvek socialdemokraterna och liberalerna – som drev på för att Sverige skulle införa parlamentarisk demokrati – att göra rent hus med de privilegier som en odemokratisk överhet haft under århundraden. De privilegierade bestod bland annat av kungahus och prästerskap, förmögna och de med höga inkomster, varav många tillhörde adeln. Istället kom det demokratiska genombrottet att präglas av kompromisser. Dessa innebar bland annat att monarkin fick vara kvar med ett både direkt och indirekt inflytande. Detsamma gällde för statskyrkan. Men dessutom kom tvåkammarsystemet att utnyttjas för att inskränka den parlamentariska demokrati som genomfördes.

Den allmänna rösträtten, i form av direkta val, genomfördes nämligen endast till riksdagens Andra kammare. Valet av ledamöterna till riksdagens Första kammare var indirekta. Och till dessa hade endast 1310 ”valmän” rätt att rösta. Detta fåtal utsågs av tidigare valda landsting och stadsfullmäktigen. Och denna, indirekt valda, Första kammare kunde blockera alla beslut tagna av den direktvalda Andra kammaren (med undantag för budgeten)! Sådant var läget 1921, det år som gått till historien som det första allmänna valet, för både män och kvinnor. Kombinationen av att monarkin och statskyrkan blev kvar, tillsammans med de indirekta valen till Första kammaren, innebar att den parlamentariska demokratin inte genomfördes fullt ut. Det nya och demokratiska styrelseskicket hölls tillbaka. Trots detta tog den demokratiska utvecklingen i Sverige ett kvalitativt steg framåt under denna process.

Men kompromissandet fick två effekter. Dels blev inte Sverige, fullt ut, ett sekulärt och demokratiskt samhälle under åren 1918-21. Det byggdes in för stora buffertar i syfte att bromsa djupare sociala samhällsförändringar. Dels lades även grunden för en politisk mentalitet bestående av ”ruttna kompromisser”. En mentalitet som till och med tillät inskränkningar i det nya och demokratiska statsskicket. (Under 1950-talet tillät de indirekta valen Socialdemokraterna att utnyttja Första kammaren till att klamra sig fast vid regeringsmakten).

Och än idag är monarkin och kyrkan sammanvuxna i Sverige. Detta trots att det har gått hundra år sedan den parlamentariska demokratin infördes, och exakt 20 år sedan staten och kyrkan skiljdes åt, formellt sett. Innehållet i en av våra fyra grundlagar (successionsordningen) visar mycket tydligt på den koppling som finns än idag mellan monarkin och kyrkan. Eller vad sägs om detta citat från en av våra idag gällande grundlagar:
”… Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen [från 1530], samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”.

I Sverige har vi alltså en statschef som måste vara av den ”rena evangeliska läran” baserad på en tolkning från 1530 i Augsburg och en annan tolkning från 1593 i Uppsala! Istället för att rensa ut denna odemokratiska dynga från den tid då kungen (av ”guds nåde”) styrde landet med hjälp av himmelen tillåts alltså både monarkin och kopplingen mellan denna och kyrkan att bestå! Så länge inte monarkin, och kopplingen mellan denna och svenska kyrkan, avskaffas är Sverige inget sekulärt land. Och därmed inte demokratiskt fullt ut. Kompromissandet under åren 1918-21 innebar att demokratin inte genomdrevs fullt ut. Detta efterlämnade ett verkligt skadligt arv vad gäller politisk mentalitet. Eller kultur.

Del två
Andra världskriget

Det andra tillfället som präglade politik och myndigheter var perioden före, under och efter andra världskriget. Det handlar inte endast om eftergiftspolitiken utan även om underlåtenheten att göra upp med hemmanazisterna efter krigsslutet. Andra världskriget skapade helt andra erfarenheter för befolkningen i länder som exempelvis Danmark, Norge och Finland i jämförelse med Sverige. Danmark och Norge blev ockuperade av Nazi-Tyskland. Där fanns människor som samarbetade med ockupanterna men också de som deltog i uppbygget av motståndsrörelser mot nazisterna. Finland deltog i andra världskriget. I två omgångar.

Sverige – befolkningen, politikerna och myndigheterna – har väldigt annorlunda erfarenheter. Landet förde, som sagt, en utpräglad eftergiftspolitik mot Nazi-Tyskland under större delen av kriget. Men till detta ska läggas något som var nästan lika illa. Det officiella Sverige gjorde inte upp med hemmanazisterna. Inte ens efter andra världskrigets slut. Nazi-Tyskland besegrades i andra världskriget. Den nazistiska ideologin borde, åtminstone för Sveriges del, ha gått under i Berlins ruiner tillsammans med Hitler. Men ”de bruna” överlevde i Sverige. Författaren Bosse Schön, som skrivit flera böcker om svenskarna som stred för Hitler, har avslöjat att vissa av ”hemmanazisterna” till och med blev riksdagsledamöter – och statsråd!

Del tre
Tidigare nazister blev riksdagsledamöter och statsråd

Den tidigare nazisten Ragnar Edenman blev, efter kriget, socialdemokratisk ecklesiastikminister (utbildningsminister). Denna post han innehade han under åren 1957-1967. Edenman hade deltagit i bildandet av naziströrelsen Det Nya Sverige 1930. I samma rörelse var även Birgit Rodhe, som senare blev skolminister för Folkpartiet (idag Liberalerna), aktiv. Rolf Clarkson, ledare för nazirörelsen Fosterländsk Enad Ungdom, anslöt sig efter kriget till Moderaterna (dåvarande Högerpartiet). Clarkson satt i riksdagen åren 1969-1994. Under en tid satt han tillsammans med Edenman i Presstödsnämnden. En annan tidigare nazist var den centerpartistiske riksdagsledamoten och författaren PO Sundman. Denne kom senare även att bli ledamot av Svenska Akademien. Sundman och Clarkson satt i riksdagen samtidigt. När de vid ett tillfälle träffades utanför riksdagens toalett ska Sundman ha gått upp i enskild ställning, gjort hitlerhälsning och sagt ”Mein führer” till Clarkson. Sundman hade tidigare varit medlem i Fosterländsk Enad Ungdom som Clarkson var ledare (führer) för då det begav sig.

Nazisterna fanns även kvar inom polis och militär, bank- och företagssektorn. Sverige styrdes av en samlingsregering under andra världskriget i vilken Socialdemokraterna, Folkpartiet, Moderaterna och Centerpartiet (vissa under andra namn) ingick. De hade många gemensamma skelett i garderoben genom eftergiftspolitiken gentemot Nazi-Tyskland. Detta motverkade en uppgörelse med hemmanazisterna. Och inget av partierna ville peka på gamla nazister i andra partier. Det hade varit att kasta sten i glashus. ”De bruna” hade ju övervintrat i alla partier. Detta resulterade i ytterligare en halvhjärtad, oavslutad och feg kompromiss. Sverige gjorde inte upp med hemmanazisterna. Detta innebar ytterligare ett avgörande steg mot den kultur, eller mentalitet, som idag tar sig uttryck i en dum och naiv tro på att krig och katastrofer inte drabbar Sverige. Och om detta sker vågar ingen göra något rejält utan att de andra partierna är med. Och detta innebär diskussioner och nya kompromisser vilket – naturligtvis – tar tid.

Mot denna bakgrund har det vuxit fram en tro på att Sverige utgör ett sorts ett undantag när det gäller katastrofer. Politiker, exempelvis i Storbritannien, har till och med talat om den svenska ”exceptionalismen” (det drabbar andra men inte oss).

Del fyra
Sverige och Frankrike – två motpoler

Sverige skiljer sig extra mycket från Frankrike. Detta land gjorde rent hus med monarki och adel i samband med Franska Revolutionen och demokratins genombrott och där är sekularismen något av en nationell ideologi. Frankrike deltog även i båda världskrigen och genomlevde dessutom fyra år av nazi-ockupation under vilken en stark motståndsrörelse växte fram. Detta är bakgrunden till att de sociala och politiska striderna i Frankrike ofta blir hårda och utkämpas till dess att det går att urskilja en segrare och en förlorare. Vi förespråkar inte giljotinen. Vi försöker däremot förklara att den så ofta manifesterade bristen på handlingskraft i Sverige har djupa historiska rötter. Det är dessa rötter som har skapat en kultur, eller mentalitet, som leder till att partier och myndigheter ständigt söker skydd hos varandra i ett fegt och tidsödande kompromissande som ofta innebär sena och halvhjärtade beslut. Det är få offentliga personer, och institutioner, som vågar peka med hela handen (med hårdhandskarna på) då det behövs. Detta skapar problem. För varken fartygskatastrofer, tsunamis, skogsbränder, terrorister eller pandemier har tid med de fegt kompromissande och tidskrävande svenska partierna eller myndigheterna.

Avslutning
Hård kamp för att förändra myndighetskulturen

Det kommer att krävas en hård kamp för att förändra dagens parti- och myndighetskultur. Det handlar om att bryta en djupt förankrad mentalitet som har haft tid att ”sätta sig” under hundra år och som skapat en sorts ”nationalkaraktär”. Både i Frankrike och Sverige.

Men det är nödvändigt att bryta denna svenska kultur. Coronaviruset måste nämligen besegras – med alla till buds stående medel. Och befolkningen i Sverige kommer, precis som i alla andra länder, även att utsättas för nya katastrofer av den karaktär vi nämnt.