Sjukvården har rustats upp, punktvis, p g a coronan. Ska vi bygga vidare på detta – eller kommer en ny omgång av nedskärningar efter coronan?

Vad vet Finland, Norge och Danmark som inte Sverige vet?
Du kan även passa på att bli medlem i Arbetarpartiet
Eller läsa bloggserien om pandemier med början 5/5
_________________________

Ingress:
detta blogginlägg bygger, delvis, på en text från en kompis till mig – en text på vilken jag byggde mitt inlägg den 29/4 på.

Det är dags att ställa frågan om vad Sveriges styrande kan lära av coronapandemin.
a) Skillnaderna i dödstal mellan Sverige och Nordens övriga länder (i förhållande till storleken på respektive lands befolkning) är en viktig utgångspunkt när det gäller vad det svenska samhället kan lära av coronapandemin.
b) Sjukvårdssystemets kapacitet och taket för sjukvårdssystemets kapacitet – både i förhållande till befolkningens storlek samt i förhållande till antalet sjuka och speciellt antalet svårt sjuka – är en annan viktig utgångspunkt för vad samhället kan lära av coronapandemin.

Låt mig utveckla det sistnämnda.

* Då pandemin bröt ut hade Sverige minst antal sjukvårdsplatser i hela EU – sett i förhållande till storleken på landets befolkning,
* Politikerna i Sverige hade dessutom, sedan 1993, avvecklat sju av åtta respiratorer – samt en mängd annan skyddsmaterial!

Konsekvensen av årtionden av nedskärningar inom sjukvården i Sverige innebar att kapacitetstaket var mycket lägre än det hade behövt vara vid coronapandemins utbrott! Jag vill ta detta som utgångspunkt när det gäller de lärdomar som samhället kan dra av coronapandemin.

 

Del ett
Sjukvårdssystemets kapacitetstak kan, naturligtvis, inte jämföras med om en biltillverkare har slagit i kapacitetstaket. Om så sker kan inte biltillverkaren tillgodose en ökad efterfrågan på bilar. Men de potentiella bilköparna som utgör marknaden (efterfrågan) dör inte av att biltillverkningen slagit i kapacitetstaket. De potentiella köparna har möjlighet att köra vidare med sin gamla bilen en tid – eventuellt efter en reparation. Detsamma gäller om efterfrågan överstiger produktionen av en ny modell av mobiltelefoner. Ingen som blir utan den senaste modellen dör. Det går att ringa ytterligare någon tid med den äldre modellen.

Men det förhåller sig naturligtvis helt annorlunda när det gäller om ifall sjukvården närmar sig sitt kapacitetstak. Och detta är vad som har skett i samband med coronapandemin. Antalet svårt sjuka har närmat sig sjukvårdens kapacitetstak.

Socialstyrelsen har därför tvingats ta fram nya riktlinjer för hur prioriteringar skall göras inom sjukvården.
Detta för att personalen inom sjukvården ska stå redo om antalet respiratorer och intensivvårdsplatser inte räcker till alla som insjuknar i coronaviruset. Den nya skriften från Socialstyrelsen heter ”Nationella principer för prioriteringar inom intensivvård under extraordinära förhållanden” och publicerades under slutet av mars i år. Det var kombinationen av coronapandemin och det låga kapacitetstaket inom sjukvården som tvingade fram denna skrift – enligt min uppfattning. Skriften i fråga finns att läsa på Socialstyrelsens hemsida.

 

Del två
Av skriften framgår att intensivvård vid en bristsituation ska reserveras för patienter som har störst chans att överleva. Sjukvården ska inte bry sig om patientens kronologiska ålder, men väl patientens biologiska ålder. Detta kan också beskrivas som patientens förmåga att klara av intensivvård och leva vidare efter vården. Detta kan innebära att en äldre, men mindre sjuk, patient kan få vård före en yngre och svårt sjuk patient. Den biologiska åldern skall bedömas genom att man väger samman a) hur sjuk patienten är för tillfället, b) om patienten har några andra kroniska sjukdomar, c) med den kronologiska åldern.

I skriften framgår att patienter med ”systemsjukdomar med påtaglig funktionell begränsning” skall nedprioriteras.

 

Del tre
Dessa nya principer innebär ett avsteg från en grundläggande princip i svensk sjukvård.
I normala fall ges intensivvård till alla svårt sjuka personer, även till de som har en låg sannolikhet att överleva. Det är först när hoppet om överlevnad är helt ute, eller när behandlingen bedöms ge för mycket obehag och komplikationer i förhållande till nyttan, som behandlingen avslutas. (Behandling kan även utebli om en patient själv tackar nej till intensivvård).

De nya principerna innebär att patienter skall bedömas mot andra patienter och att de med minst chans att överleva blir utan intensivvård. Det blir sjukvårdspersonalens uppgift att välja – och att välja bort.

Riktlinjerna understryker att samhällets insatser mot Coronaepidemin liknar ett krigstillstånd, där samhällets tidigare principer sätts ur spel. För att de värsta valen skall kunna undvikas krävs att smittspridningen minimeras samt att, som Socialstyrelsen skriver, samhället uttömmer ”alla möjligheter att öka de intensivvårdsresurser det rör sig om”.

Del fyra
I normala fall är det den enskilda patientens BEHOV som står i centrum när beslut tas om intensivvård eller inte.
Men innebörden av att Sverige hade sänkt sjukvårdens kapacitetstak så mycket – genom att landet hade minst antal sjukvårdsplatser per capita inom hela EU och samtidigt gjort sig av med sju av åtta respiratorer – då pandemin bröt ut innebar ett avsteg från detta (att den enskilda patientens BEHOV ska stå i centrum).

Vi vill alla ha duktiga läkare både då det handlar om medicinska kunskaper och vad gäller etiska frågor. Detsamma gäller den övriga sjukvårdspersonalen. Men ingen vill att läkarna ska behöva spela gud.
Detta genom att läkarna tvingas avgöra vilka som ska få en chans att leva vidare genom att läggas in på en intensivvårdsplats med respirator – eller inte få denna chans.
Minst av allt läkarna själva.

Del fem
Det som hänt är att årtionden av nedskärningar och uteblivna satsningar inom sjukvården – samt en rent destruktiv förstörelse av beredskapslager inklusive respiratorer och annan viktig skyddsutrustning samt läkemedel – hade sänkt sjukvårdens kapacitetstak så mycket i samband med coronapandemins utbrott att Sverige rört sig mot den gräns där sjukvårdens personal riskerat att tvingats välja mellan vilka som ska ska få en chans att leva – och inte få denna chans. Och ett sådant val strider mot en av de grundläggande principerna i svensk sjukvård!

Det är oförlåtligt att nedskärningarna bidragit till att det svenska samhället närmat sig denna gräns.
Jag skriver bidragit. För naturligtvis utgör Coronapandemin, säsongsinfluensan samt andra sjukdomar och olycksfall andra, avgörande, delar i dagens situation.

Men alla diskuterar coronapandemin. Med rätta. Jag vill här sätta fokus på sjukvårdens kapacitetstak. Dessa två samverkar naturligtvis när det gäller att utvecklingen har rört sig mot den gräns där sjukvårdens personal riskerar att tvingas avgöra vem ska ska få en chans att leva vidare genom att tilldelas en intensivvårdsplats med respirator. Och vem som inte ska få denna chans. Och att det svenska samhället verkligen närmat sig denna gräns visar Socialstyrelsens nya skrift: ”Nationella principer för prioriteringar inom intensivvård under extraordinära förhållanden”.

En skrift med nya principer som innebär att patienter skall bedömas mot andra patienter och att de med minst chans att överleva blir utan intensivvård. Det blir sjukvårdspersonalens uppgift att välja – och att välja bort.

 

Avslutning
Det måste nu inledas en diskussion inför framtiden som bokstavligen handlar om liv eller död.
Diskussionen måste handla om ifall den punktvisa upprustning som har skett inom sjukvården ska utgöra början på en fortsatt, långsiktig,  upprustning av sjukvården – i väntan på nästa pandemi – samt för en allmän förbättring av situationen för personal och patienter?
Eller om samma sorts politiker som skurit ned i sjukvården under årtionden ska få återta kommandot? Och därmed inleda en andra nedrustning av sjukvården – som kommer att prägla framtiden.

Utgångspunkten skulle kunna vara hur personal, patienter, anhöriga – och vi som sannolikt kommer att bli patienter – vi vill ha det. Vi kan konkretisera frågeställningarna genom att ställa följande frågor:
* ska framtidens semestrar lösas på samma sätt som årets när det gäller sjukvårdspersonalen,
* hur ska puckeln av uppskjutna operationer och undersökningar, som pandemin resulterat i arbetas bort?

Med mer resurser – eller med mindre?

Återigen: Ska vi bygga vidare på den punktvisa upprustning av sjukvården som har tvingats fram av coronapandemin?
Eller ska vi acceptera ett andra varv av nedskärningar den dagen som coronapandemin är över?