Del II: De marinofficerare som hetsade mot Olof Palme i SvD bara 3 månader före mordet är moraliskt delansvariga. Om utpekandet av Engström.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

Det vars i mars 2011 som denna artikel publicerades för första gången (nr 18 / Nya Arbetartidningen). Jag har även blivit intervjuad om marinofficerarnas del av det moraliska (inte juridiska) ansvaret för modet på statsminister Olof Palme i ett poddavsnitt som ligger ute på samma tidnings hemsida. Den dagen lag läste om marinofficerarnas utspel – där det inte är alltför svårt att tolka deras deras syn på Olof Palme, Lennart Bodström och den övriga socialdemokratiska regeringen vid den tiden – som ett gäng potentiella landsförrädare. Då det som i praktiken utgjorde ledningen för ett helt vapenslag (marinen) – som dessutom var det vapenslag som ledde u-båtsjakten – kunde tag sig rätten att uttrycka sig så här grovt, helt öppet i en så tung tidning som i Svenska Dagbladet, är det inte långsökt att tro att begreppet ”landsförrädare” verkligen förekom på sina håll mellan ”skål och vägg”. Jag har aldrig trott att Olof Palme föll offer för en konspiration inom den svenska polisen (polisspåret) eller via något (marinspår). Eller via någon konspiration inom myndighets-Sverige i övrigt.

Det jag däremot har sett som mycket troligt är att en enskild labil individ, civil eller inte, som har tillgång till vapen skulle ha kunnat uppfatta det som legitimt att mörda statsminister Olof Palme.

Och skälet till detta är det oerhörda hat som piskades fram mot Olof Palme. De som inte själva var med kan helt inte förstå det förvridna och våldsamma i den hets som föreko. Varken förr eller senare har det förekommit något liknande i Sverige. I modern tid. Sådant var läget när dessa marinofficerare gjorde sitt, till deras eviga skam, utspel. I mitt föregående blogginlägg, det från igår, nämnde jag att det uteblivna, offentliga, svaret från Olof Palme och den övriga regeringen på marinofficerarna var det som gjorde mig mest besviken någonsin på Olof Palme och socialdemokratin i Sverige. Det var inte han eller regeringen som ”ägde” denna fråga. När en gren av militärmakten öppet utmanar en folkvald regeringen, vilket är att öppet utmana hela det demokratiska systemet – är det en regerings skyldighet mot medborgarna och hela det demokratiska systemet i landet – att svara snabbt och hårt. Mycket snabbt och mycket hårt. Och marinofficerarna utmanade den folkvalda regeringen och det demokratiska systemet. I detta läge var det regerings plikt mot demokratin att visa, både genom ord och handling, att det är folket som bestämmer i Sverige och inte ett gäng marinofficerare. Och där svek Olof Palme och regeringen! De svek medborgarna och det demokratiska systemet.

Det är detta som jag försöker beskriva, genom att ge exempel på tidsandan samt beskriva vilka marinofficerare som var inblandade, i artikeln nedan och i svaren på intervjun i poddavnittet. Här finns länken till detta poddavsnitt på Nya Arbetartidningens hemsida: https://arbetartidningen.se/2019/04/19/003-marinofficerare-moraliskt-ansvariga-for-mordet-pa-olof-palme/

Till sist: efter artikeln direkt nedan (från i mars 2011) kommenterar jag chefsåklagare Krister Peterssons utpekande av Stig Engström som gärningsman.

Artikeln från i mars 2011

” En avgörande faktor till att högern kunde erövra det politiska initiativet i Sverige under 1980-talets första hälft var u-båtsjakterna. Med hjälp av påstådda sovjetiska u-båtskränkningar piskade ett militär-medialt etablissemang – uppbackat av näringsliv och borgerliga partier – fram en hatstämning som idag är svår att föreställa sig.

Ett exempel är dåvarande utrikesminister Lennart Bodströms öde. Denne, modige, minister dristade sig till att ifrågasätta bevisen för att Sovjet verkligen bedrev ett systematiskt spioneri mot Sverige. Trots att ifrågasättandet skedde inofficiellt läckte Bodströms uppfattning ut. En närmast vanvettig kampanj drogs igång mot utrikesministern. Undertonen i denna kampanj var att Bodström var snudd på landsförrädare. De borgerliga partierna ställde ett misstroendevotum mot Bodström i riksdagen – som dock röstades ned. Men efter S-valsegern 1985 kände sig Olof Palme tvingad att ersätta Bodström. Kritiken från det militär-mediala etablissemanget gjorde det omöjligt för honom att stanna kvar. Palme offrade Bodström. Detta stärkte de högerextrema krafterna.

Bland de högerextrema utmärkte sig marinens officerare. Den 10 nov 1985 publicerade Svenska Dagbladet (SvD) intervjuer med tolv höga marinofficerare i vad som i praktiken utgjorde ett ”officersuppror” mot en folkvald regering. Ledningen för ett helt vapenslag – marinen – förklarade att den saknade förtroende för regeringen! Om något liknande hade skett, exempelvis i USA eller Frankrike, skulle regeringen omedelbart ha avskedat samtliga officerare. Dessutom skulle sannolikt den tongivande av officerarna ha ställts inför rätta för högförräderi.

Officersupproret hade inletts exakt en vecka tidigare. Detta i en debattartikel, också den i SvD, av kommendörkapten Hans von Hofsten. I sin artikel berör von Hofsten bl a diciplinen och befälsordningen inom det militära systemet. von Hofsten ställer bl a följande, i efterhand, mycket intressanta, fråga: ”Varför har då tecken på sprickor i lojaliteten (mot diciplin och befälsordning) visat sig de senaste dagarna?”. Han besvarar själv frågan: ”Omfattningen, intensiteten och allvaret i den främmande undervattensverksamheten i våra vatten förtigs, förringas eller t.o.m förlöjligas av statsminister och utrikesminister…”

Hofstens artikel innebar en upptrappning, dels av de högerextrema kretsarnas hets mot regeringen, dels av högerkrafternas strävan att ta över det allmänna politiska initiativet i Sverige. De tolv marinofficerarna backade inte bara upp von Hofsten. De gick längre i två avseenden. Vissa sa rakt ut att de saknade förtroende för regeringen. Till detta kom att flera av marinofficerarna speciellt pekade ut Olof Palme. Låt oss citera örlogskapten Leif Nylander respektive kapten Peter Nyrén: ”Regeringens reaktion är alltför lam. Den tar inte hotet på allvar. Jag litar inte på Olof Palme och regeringen i den här frågan”… ”Det kan vara personliga reflektioner från statsministern som styr utrikespolitiken. Jag litar inte på Olof Palme men på regeringen”.

Det är i diktaturer som militären förklarar om den har förtroende för en vald regering eller inte. I november 1985 utspelades, i all tysthet, en verklig konstitutionell kris i Sverige. Marinofficerarna utmanade helt öppet regeringen. I detta läge var det regeringens skyldighet att omedelbart vidta hårda diciplinära åtgärder mot de 13 officerarna. Så skedde inte. I det avgörande ögonblicket visade regeringen en farlig svaghet gentemot dessa, öppet antidemokratiska, officerare inom marinen.

Officerarna pekade offentligt ut statsministern som näst intill en landsförrädare. Om detta kunde ske offentligt i SvD behöver ingen sväva i tvivelsmål om vad som sades inofficiellt. Många militärer och poliser ansåg att Olof Palme var en spion och landsförrädare. Detta väckte den ena komponenten bakom mordet: blodtörsten. När regeringen sedan inte visade vem som bestämde, trots att den på ett öppet sätt utmanades av ledningen för marinen, kompletterades blodtörsten med den andra, nödvändiga, komponenten: ett förakt för regeringens och regeringschefens svaghet. Detta innebar att den kritiska massan uppnåddes. Kombinationen av officerarnas antydningar om landsförräderi, och regeringens tvekan att besvara denna öppna utmaning, ledde fram till mordet på Olof Palme.

Marinofficerarna är moraliskt ansvariga för mordet. Det är artikelförfattarens uppfattning. Detta innebär inte att någon av dessa officerare deltog i mordet. Den som kramade avtryckaren, kvällen den 28 februari, behövde inte ens ha tjänstgjort vid marinen – även om så naturligtvis kan ha varit fallet. Men de signaler som dessa 13 marinofficerare gav var så tydliga att såväl militärer, poliser som andra skjutkunniga högerextremister lätt kunde känna en ”kallelse” att ta saken i egna händer. Mordet behöver alltså inte ha några personliga, direkta eller indirekta, kopplingar till marinofficerarna. Men dessa 13 kan dock aldrig komma ifrån sitt moraliska ansvar för dådet. Detsamma gäller för övriga högre officerare inom marinen. Det var deras skyldighet att gå ut med en artikel där de tog tydligt avstånd ifrån von Hofsten och de övriga tolv. Men de teg, och samtyckte därmed, till skriverierna i SvD. Tre månader senare låg Olof Palme skjuten till döds på Sveavägen.

Hysterin kring u-båtsjakterna bidrog påtagligt till att högern, under 80-talet, kunde erövra det politiska initiativet. Senare utredningar, i ett annat samhällsklimat, har inte kunnat visa på sovjetiska u-båtskränkningar. Desto lättare är det att visa på effekterna av högervridningen: orimligt hög arbetslöshet, försvagad arbetsrätt, försämrad a-kassa. Mordet på Olof Palme utgör en del av detta politiska epokskifte.”

___________________

Min kommentar till utpekandet av Stig Engström.
Enligt min uppfattning har chefsåklagare Krister Petersson lycket peka ut Stig Engström som en trolig, eller till och med mycket trolig, gärningsman. Å ena sidan. Men det finns inte den minsta lilla chans, ingen chans alls, att Krister Petersson skulle ha kunnat få Stig Engström fälld i en rättegång. För att så skulle kunna ske måste chefsåklagaren kunna besvisa, ”bortom varje rimligt tvivel”, att Stig Engström verkligen var gärningsmannen. Och detta är något som Krister Petersson inte ens kommer i närheten av. Detta utgör den andra sidan av myntet.

Därför borde chefsåklagare Krister Petersson, och det etablissemang bestående av politiker och myndigheter som han representerar, ha haft modet att förklara att mordet – på statsministern Olof Palme, partiledaren Olof Palme och privatpersonen Olof Palme – tyvärr inte kommer att bli uppklarat.

Och sluta upp med använda begreppet ”Palmemordet”. Palme var en människa. Det begrepp som ska användas är därför ”mordet på Olof Palme”. Detta för att visa respekt mot människan Olof Palme och hans efterlevande.