Vad stod Olof Palme för – vad hände med Sverige och S under hans politiska ledning? Dags för debatt. Styrkebloggen tvingas vänta… skada!

Styrkebloggen om Bänkpress måste vänta
tills på lördag. Istället följer en artikel som jag redan har
skrivit. Den består av två delar och heter: ”Vad stod Olof Palme
för – vad hände med Sverige och S under hans politiska ledning?

                                                                      ___________

Ingress
Den 26 juni hade min ”Styrkeblogg” följande rubrik: ”Den avgörande skillnaden mellan ett nedbrytande jobb och uppbyggande styrketräning”. Idag måste jag, tyvärr, skjuta upp det utlovade blogginlägget om Bänkpress. Den andra av De Tre Stora allroundövningarna kring vilka jag bygger min egen träning och även denna ”styrkeblogg”. Skälet beror på ett nedbrytande jobb. Jag och kvinnan jag lever med åkte bil ned till Stockholm, jobbade sedan under tre dagar med att tömma en lägenhet och avslutade med att köra bil hem till Umeå. Jag körde eftersom det bara är jag som har körkort. Denna anspänning fick inte bara min skadade ländrygg att protestera. Anspänningen gjorde även att mina mångåriga problem med s.k tennisarmbågar återkom. Ett tungt pass Bänkpress utlöser inte det lilla helvete som s.k. tennisarmbågar innebär. Det är de många, många rörelserna du gör i samband med att du lyfter, vrider och vänder, och slutligen packar ned eller kastar bort mer eller mindre värdefulla föremål under tolv timmar, tre dagar i rad, som utlöser en vilande s.k. tennisarmbåge (en inflammation i muskler och/eller senor runt armbågarna). Det som blev halmstrået som knäckte kamelens rygg, och som utlöste denna gamla skada, var troligen den anspänning som bilturen hem, från Stockholm hem till Umeå, innebar – tillsammans med urlastningen av alla kartonger då vi väl återvänt. Så nu är jag själv ett exempel på ”den avgörande skillnaden mellan ett nedbrytande jobb och uppbyggande styrketräning”.

Det gör ont i båda armbågarna att skriva detta. Därför måste jag vänta några dagar med att skriva om min absoluta favoritövning ”Bänkpress” fram till på lördag.

Istället publicerar jag den första delen av en artikel som jag redan har skrivit. Den handlar om Olof Palme. Så kära, och allmänintresserade, läsare håll tillgodo med denna min beskrivning av den mångsidige, eller motsägelsefulle, Olof Palme. Del I.

Efter drygt 34 år är det mycket angeläget att ta upp en diskussion både om politikern Olof Palme samt om vad hans ledarskap kom att betyda för Socialdemokratin och för Sverige. Han var Sveriges helt dominerande politiker under de 16 ½ år som han var socialdemokratisk partiledare och statsminister (minus 6 år då han var oppositionsledare). Debatten om vad Palme betydde, för socialdemokratin och Sverige, dog fullt begripligt  i och med mordet på Palme. Men det har nu gått drygt 34 år sedan mordet ägde rum. Och det är en absolut nödvändighet att återuppta denna debatt. Det handlar om att fylla ett stort och farligt tomrum i det moderna Sveriges historia. Därför tänker jag göra mitt för att denna, i mitt tycke så nödvändiga, debatt ska ta fart. Därför: håll tillgodo med den första delen av två på temat: ”Vad representerade Olof Palme politiskt – och vad hände med Socialdemokratin och Sverige under hans 16 ½ år som partiledare och statsminister? Dags för debatt.

____________________

Första delen i artikeln om Olof Palme

*Olof Palme hade en paradoxal och motsägelsefull politisk personlighet.
Eller hade han en mångfacetterade och bred politisk personlighet. Svaret beror på hur man ställer sig till Olof Palme: för eller emot.

Konkret kan Palmes politiska personlighet bland annat beskrivas genom bredden på hans kontaktnät. Han spelade tennis med Volvochefen P-G Gyllenhammar, som han stod tillräckligt nära för att kalla ”Grynet”.
Han kunde också stå tillsammans med Fidel Castro, på ett podium i Kubas huvudstad Havanna, och hålla tal inför jublande kubaner. Vissa ansåg att alltså att detta var ett tecken på bredd och styrka. Andra ansåg att det var ett tecken på att Palme var politiskt schizofren och en potentiell landsförrädare med storhetsvansinne. Debatten om vilken uttolkning som är den rätta fördes under många år fram till och med mordet på Palme 1986. Nu kan debatten om Olof Palme – vad han stod för och uträttade som partiledare och regeringschef – förhoppningsvis ta ny fart. Mordet var en både personlig och politisk tragedi. Det har också, som jag skrev ovan, skapat ett stort och farligt tomrum i Sveriges nutidshistoria.

Fidel Castro, Olof Palme och P-G Gyllenhammar.
Foto: Kremlin.ru | Hans Hemlin | Vogler / Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0)

Palme skolades i första hand in i arbetarrörelsen av Tage Erlander. Det finns intressanta paralleller dessa två emellan. Under Erlanders väg mot positionerna som partiledare och statsminister (1946) fick han bevisa att han hade hårda nypor. Om sådana skulle behövas. Erlander var i högsta grad ansvarig för skapandet av de, för den svenska staten, så skamliga läger där kommunister, radikala socialdemokrater och andra som ansågs opålitliga, placerades under början av andra världskriget. Tage Erlander har dock, med rätta, kommit att förknippas med många av de stora reformer som bidragit till välfärdsstaten. Striden om den allmänna tilläggspensionen (ATP) är kanske den reform som Erlander är allra mest förknippad med.

*Läger och åsiktsregistrering
Det finns i stort sett ingen som idag kopplar ihop Erlander med vad som i början på andra världskriget faktiskt kallades för just ”koncentrationsläger”. Så ock även i Sverige. Det handlade, naturligtvis, inte om några dödsläger. Men klangen är definitivt otäck. Alla tvingades dit mot sin vilja. Många förmådde aldrig tala om sin lägervistelse under resten av sitt liv. Och många hade svårt att få jobb efteråt. Idag vill de ansvariga gärna kalla dessa skamliga läger för ”interneringsläger” eller ”arbetskompanier”. Men på den tiden då det begav sig kallades de alltså för ”koncentrationsläger”.

På samma sätt som Erlander fick även Olof Palme visa att också han hade hårda nypor. Om det skulle behövas. Palme fick nämligen ta del i uppbygget av det som senare skulle komma att kallas för IB! Denna organisations verksamhet var olaglig i en rad avseenden. För det första borde den inte ens ha existerat. Det saknades all parlamentarisk insyn och kontroll. Verksamhetens syfte sades vara riktat mot främmande makt. Endast. Men det kom att visa sig att verksamheten även riktade sig mot svenska medborgare. Den riktade sig händelsevis mot just de grupper som under kriget hade hamnat i skammens läger. Det fanns dock en avgörande skillnad: under 1950- och 60-talen var det fredstid och nu måste andra metoder användas. Däremot inte nödvändigtvis lagliga metoder. IB bedrev olaglig verksamhet som kartläggning av kommunister, åsiktsregistrering, mm. Det går att läsa om Palmes inblandning i IB på många håll. Bland annat i en rapport från Säkerhetstjänstkommissionen (DN 20/12 – 2002).

*Arbetsrätt, jämställdhet och förhandlingar
Precis som Tage Erlander kommer även Olof Palme, när väl alla spekulationer kring mordet har börjat klinga av, att huvudsakligen bli ihågkommen för andra saker än IB. Huvudsakligen. Jag, liksom många andra, har nämnt Palmes internationella engagemang. Men det genomfördes en rad reformer av avgörande betydelse under Olof Palmes tid som regeringschef. Låt oss koncentrera oss på två områden: arbetsrätten och jämställdheten.

Löntagarnas ställning på arbetsplatserna kom att stärkas bl a genom den nu så aktuella Lagen om anställningsskydd (Las) och ”Medbestämmandelagen” (Mbl). Båda började gälla under mitten av 1970-talet. Bland de reformer som stärkte kvinnornas ställning kan följande nämnas: den obligatoriska särbeskattningen, som stimulerade kvinnorna att gå ut i arbetslivet, kom alldeles i början av 70-talet samtidigt som den stora utbyggnaden av barnomsorgen inleddes. Vid mitten av 70-talet infördes föräldraförsäkringen. För första gången fick både män och kvinnor rätt till ekonomisk ersättning då de var hemma med barnen. Dessa reformer innebar att grunden lades till jämställdhetspolitiken i Sverige. Vi måste dock komma ihåg att både Erlander och Palme kunde finansiera sina reformer tack vare den mycket goda ekonomiska tillväxten under 50-, 60- och delar av 70-talet.

Till sist måste även synen på Palme som en ensidig konfrontationspolitiker nyanseras. Och då kan jämvikts- eller lotteririksdagen tjäna som en bra utgångspunkt. Valet 1973 innebar att de båda blocken i riksdagen blev lika stora mandatmässigt: 175 – 175! Detta innebar tre år då det krävdes att S, med Olof Palme som statsminister, måste förhandla och kompromissa med ett eller flera av de borgerliga partierna för att kunna få igenom sina förslag i riksdagen. Det handlade även om vissa av de viktiga reformerna. Det var inte alltid som förhandlingar och kompromisser var möjliga. Då fick lotten avgöra. Därav begreppet ”lotteririksdagen”. Men om inte Palme hade haft förmågan att förhandla och, när detta ansågs möjligt, kompromissa med exempelvis dåvarande Folkpartiet skulle socialdemokratin sannolikt inte ha kunnat behålla regeringsmakten fram till valet 1976.

*IB – Palmes förbannelse
Men låt oss återvända till Palmes hårda nypor. Då journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt under hösten 1973 avslöjade den hemliga organisationen IB dömdes de till fängelse i tolv månader. För spioneri. Kritiken mot regeringen var besvärande. Och många ledande socialdemokrater trädde fram till dess försvar. En av dessa var ÖB Stig Synnergren.Men det var Olof Palme som gick hårdast fram i tidningar och TV. Han fällde bland annat följande kommentarer om IB-avslöjarna:”de här gossarna har förläst sig på indianböcker och dåliga spionromaner”. Om Peter Bratts bok ”IB och hotet mot vår säkerhet” sa Palme bl a följande: den ”ger ett otäckt intryck. Där finns en teknik i utnyttjandet av citat, påståenden och falsk bevisföring som leder tankarna till 30-talets Moskva-processer. Det är en kommunistisk inkvisitionsteknik som verkar nästan sjuklig…”.

Detta var ett svårt övertramp av Palme.

Palme mobiliserade, genom sitt utfall, hela det förtroende som hela socialdemokratin ackumulerat under så många årtionden för att begå karaktärsmord på de två IB-avslöjarna Jan Guillou och Peter Bratt. Men han kom, med tiden, att få mothugg inte endast från väntat håll. Utan även från det kanske allra mest oväntade hållet.

Från vilket håll detta var berättar jag i den andra och avslutande delen
av denna artikel – som kommer på torsdag i denna vecka.