Styrkeblogg 8. Feberfrossa, mage i uppror, illamående och ont i huvé. Corona? Nej. Jag körde bara ett helkroppspass – som när jag var 27.

Styrketräningsbloggen – den åttonde

Jag har alltid haft svårt att hålla igen då jag tränar. Detta oavsett om det gällt längdlöpning på skidor, utförsåkning, löpning eller styrketräning. Jag har alltid kört väldigt hårt när jag väl tagit mig till skidspåret, backen, banan eller tyngdlyftarlokalen på Sporthallen. Samma sak idag när jag har ett eget gym (jag har all nödvändig utrustning för att kunna ta emot kunder – utom en lokal i vilken man får ta emot kunder) där jag och kvinnan jag är gift med tränar. Mitt problem har istället varit att ta mig till stället där man tränar tillräckligt ofta för att det ska bli några verkligt goda resultat. Men förutom att
– Jag har tränat för sällan har jag inte heller skött fysiken på en rad andra sätt,
-Jag har inte ätit rätt och sällan regelbundet,
-Inte sovit tillräckligt mycket och inte heller tillräckligt regelbundet,
-Inte klarat av att stretcha mina stela muskler tillräckligt – vilket har varit särskilt viktigt för skadan i ländryggen.

MEN, när jag väl hittat till terrängbanan eller träningslokalen, och inte haft bråttom, har jag inte kunnat låta bli att träna väldigt hårt. Detta kan få negativa konsekvenser. En person som en gång rökt tjugo cigaretter om dagen, men som har slutat röka, och får ett återfall på en fest – och då röker tjugo cigaretter – kommer att må verkligt dåligt dagen efter. Personen kan bli sjuk på riktigt eftersom kroppen kommer att vara förgiftad. Den tål inte alls nikotin på samma sätt längre. På vägen till att röka tjugo cigaretter om dagen bygger man upp en tålighet mot nikotinet via fem, tio, femton cigaretter varje dag under ett antal år. Och att då röka 20 cigaretter, efter att ha slutat röka och därför förlorat ”nikotintåligheten, kan vara direkt livsfarligt.

Jag vet. Även om jag aldrig rökt så mycket.

Däremot finns det en sorts parallell då det gäller mig och träning. Jag har inte kunnat låta bli att träna nästan, eller lika, hårt som jag gjorde före ett längre träningsuppehåll redan första gången som jag tränar efter uppehållet. Detta har faktiskt fungerat. Oftast. Till saken hör att jag alltid har haft en väldigt bra kondition. Jag kunde springa en mil, minst, helt otränad och dessutom snabbare än mina kompisar. Lite ont i benhinnorna får man tåla. Allt annat var dalt. Dalt med stora bokstäver (D.A.L.T.) Det har har jag lärt mig. Alldeles själv.

Då jag gjorde lumpen på I 20 här i Umeå sprang jag den mördande banan under den tid som befälen bestämt – vilket innebar att jag, och några andra ”löpstarka”, fick träna på egen hand! Detta var en verklig ynnest. Då de övriga i min pluton (ca 40 grabbar) var ute och kutade i höstregnet kunde jag hålla till inne i regementets styrketräningslokal och lyfta skrot. Eller sova!

 

* Det ger mycket att träna – även om det endast blir en gång i veckan eller mindre
Jag har alltid försökt att (som ett minimum) träna varje söndag. Söndag är den dag då jag, efter att ha börjat grundskolan, alltid har haft ångest på. Den dagen är bara en enda lång väntan på måndagen. Och skolan. Jag gick ut grundskolan 1969. Men ångesten finns kvar. Och träning motverkar ångest. Ju hårdare träning desto bättre. Det märkte jag då jag tränade. Och jag har även läst en hel del om detta. På söndagarna har jag alltid kört helkroppspass – långa och hårda. Detta har gett en bra utdelning när det gäller träning. Men lika viktigt: det motverkar ångesten. Jag brukar alltid köra ben, överkropp framsida, ryggen samt magen. Oftast genom stora allroundövningar. Plus lite extra för triceps och axlar framsida för att ta igen det jag förlorat i Bänkpress. Givetvis.

Men på grund av studier eller semestrar, sjukdomar eller valrörelser har jag sällan klarat av att träna varje söndag. Jag har nämligen även arbetat politiskt på samma (mot min hälsa) destruktivt hårda sätt. För mycket arbete, för slarvig med mat, sömn och stretching. Men, man kommer faktiskt rätt långt med stark vilja och ett helkroppspass. Varje söndag.

 

* Med måtta …
Jag vill passa på att kommentera de träningsgurus som påstår att man måste träna 2 – 3 gånger i veckan. Minst. Det stämmer inte. Du kan komma långt genom att endast träna en gång i veckan. Gärna ett helkroppspass. Du blir naturligtvis inte bra nog för att vinna några tävlingar i tyngdlyftning, styrkelyft eller bodybuilding. Men du kan bli mycket starkare genom att träna de grundläggande övningarna endast en gång i veckan. Jag rekommenderar naturligtvis den som kan träna två eller tre gånger i veckan att göra det.

Men livet tillåter inte alltid detta. Jobbet, familj och barn, föräldrar, vänner och andra andra engagemang (exempelvis politiska) kan sätta begränsningar för antalet träningstillfällen. Men den person som ”bara” kan träna en gång i veckan (eller mindre) ) ska ABSOLUT träna – i alla fall. Fast med måtta. Det är just det där ”med måtta” som har varit ett av mina problem. Och det inte endast då det gällt fysisk träning för styrka och kondition.

Det har gällt allt.

Min far sa en gång då jag var en liten grabb på tio – tolv år: ”Dit det bär så bär det”. För de som inte känner igen uttrycket kan jag berätta att han ansåg att då jag fick ett intresse i skallen så överdrev jag alltid. Jag hade svårt med ”måttfullheten”.

Men vad vet väl en förälder.

* Ett år äldre varje år – en uppenbar missuppfattning
Under många årtionden klarade jag att köra lika hårt efter ett två månaders långt träningsuppehåll. Det gick exempelvis bra då jag var 27 år gammal (eller ung). På med skorna och ut i löpspåret. Eller till styrketräningslokalen och vikterna för ett rejält helkroppspass. Jag har alltid haft en strålande kondition. Detta hjälpte inte endast i löparspåret utan även i gymmet. Men åren gick. För ett antal år sedan fick jag veta att brosken i knäna var nästan bortnött, så att springa var uteslutet. Konditionen drabbades. Och det oturliga är, berättade en läkare som var fem – tio år äldre än mig, att människan blir ett år äldre VARJE ÅR.

Detta gällde även mig – verkade han mena! Han var då lika gammal som jag är nu. Gubbdjävel !

Ni hör ju själva hur dumt det låter. Helt klart en missuppfattning. Vad lär dom sig på läkarutbildningen egentligen. Alla skador jag dragit på mig, idag, och som jag inte drabbades av för exempelvis 40 år sedan beror naturligtvis, endast och allena på otur (eller någon gång?! kanske) på bristande kunskap vad gäller träning. Men att jag skulle bli ett år äldre, varje år, och att detta kunde spela in. Aldrig! Det är lika osannolikt som att inte få ett enda rätt på en stryktipsrad. Lika svårt som att få som 13 rätt.

 

* Det handlar om otur.
Nej jag blir förbanne mig inte ett år äldre varje år. Snarare tvärt om. Skador handlar om otur och, kanske, någon gång fel träningsmetod!

Med denna djupa insikt i fysiologi och filosofi gjorde jag comeback i mitt (och kvinnans) gym efter ett sommaruppehåll. Och jag gjorde precis som då jag var 27 år och hade strålande kondis. Jag körde ett helkroppspass med delvis (för mig) tunga vikter – och i ett högt tempo- under dryga tre timmar. Varför inte?

Jag klarade ju detta då jag var 27 år…

Så här såg programmet ut:

Benböj (knäböj): 4 set,
Bänkpress: 9 set (högsta vikt igår 85 kilo – mesigt, OK, men det var efter ett uppehåll),
Rotatorkuff: 3 sett (skadeförebyggande träning för axlarna),
Olika roddövningar: 11 set,
Mage: 3 set,

Summa 30 set.

 

* Efteråt mådde jag utmärkt.
Lite trött bara när jag kom hem. Mycket träningsvätska av olika slag hade gjort att energin aldrig slocknade under dessa (dryga) tre timmar. Jag bara öste på. Speciellt i Bänk och Rodd. Och roligt var det. Lite hungrig var jag då jag kom hem.

Sedan började underligheterna.

Jag vaknade klockan 04.00 av att jag var så fruktansvärt varm. Det brukar jag aldrig bli då den kombinerade kyl- och fläktmaskinen är på. Jag brukar sova kallt och gott. Men jag tänkte att det var kroppen som ”efterbrände” det överflödiga som jag har på magen. Bra. Tänkte jag och somnade om.

Jag steg upp och körde kvinnan i mitt liv till jobbet. Stel som stål – men ingenting som inte lite stretching kunde bota Själv skulle jag till jobbet kl tio för att få en ”överlämning” av en en kollega som hade jobbat under min semester – som tar slut nu på söndag. Vilken ångestdag.

Vår kombinerade parti- och tidningslokal brukar vara kall mitt på sommaren. Bostaden slår av värmen – då studenterna högre upp i byggnaden åker hem – samtidigt som vår lokal ligger i ständig skugga och aldrig värms aldrig upp av solen. Men jag tyckte ändå att det var varmt. Så varmt att jag klagade. Vi började med överlämningen av informationen om läget i partiet och om våra framtidsplaner (vilka artiklar ska med i nästa nummer av vår tidning och vilka medlemmar eller sympatisörer borde skriva dem).  Mitt under samtalet började jag plötsligt frysa. Och jag blev väldigt trött. Inte ens Red Bull gav mig vingar.

* Först då fattade jag – det fanns absolut ingen energi kvar i kroppen efter träningen dagen innan
Detta tog tid att fatta trots att jag varit med om samma sak minst hundra gånger – bara inte lika kraftfullt som denna gång. Jag hade inte hunnit äta rejält på morgonen. Resultat: Jag började frysa vid 12.00 och fortsatte sedan att frysa fram till dess att överlämningen var klar cirka 16.45. Jag åt allt som fanns på lokalen (inte mycket, semestertider) men inget hjälpte.

Därefter fick jag feberfrossa, en mage i uppror, ont i huvudet och började må illa under resten av dagen. Det handlar inte om Corona. Jag körde bara ett helkroppspass – på samma sätt som när jag var 27.

Och jag känner alltså igen allt: kroppen, totalt överansträngd, reagerar med ursinne eftersom viljan återigen varit starkare än köttet – (ungefär så står det). Kroppen har ingen motståndskraft kvar. Immunförsvaret är nere på ett minimum. Har jag tur slipper jag avsluta semestern med en sommarförkylning. Eller Corona.

 

*Här krävs tre rejäla åtgärder:
a) Jag hade tänk träna i morgon fredag. Men det får vara – till på lördag, Man lär sig ju av sina misstag …,
b) Allt detta bara för att man kör ett helkroppspass som om man var 27 år – och hade en förbannat bra kondition. Jag måste börja promenera mer, och få en bättre kondition, eftersom knäna (oturligt nog) inte håller för att springa med,
c) Påståendet att jag blir äldre – ett år för varje år – precis som alla andra måste motbevisas. Jag kanske ska börja äta och sova ordentligt. Och dra ned (lite) på alla Red Bull som jag dricker för att kunna jobba fram till 02.00 två – tre kvällar i veckan. Klarar jag det kommer jag att bli yngre varje år. Kanske inte med ett helt år varje år. Men åtminstone ett halvt år yngre varje år. Mat och sömn.

Rejäla åtgärder alltså.

Summa summarum:
Jag blev sjuk på grund av otur. Det har ingenting med dumhet att göra. Som mig närstående personer antyder.
Och att det skulle vara något fel med att göra som när man var 27 är en absurd tanke.
Jag längtar verkligen till på lördag …

Och på söndag måste jag träna.

___________________

Tidigare bloggar i serien om styrketräning har
publicerats den 21, 23, 26 och 27 juni samt den 4, 11 och 13 juli.
Den tredje delen när det gäller Bänkpress måste skjutas upp till på lördag.