Ersboda-bränderna visar situationens allvar. Nu behövs områdespoliser i fasta lokaler på stadsdelarna – plus nattvandrare. De som vet vilka polisen söker måste ta sitt ansvar och berätta.
Ingress
Bränderna på Ersboda under natten till tisdag har utlöst stor oro. Främst på Östra Ersboda. Men även i övriga Umeå. Efter att 60-70 bilar brunnit upp på stadsdelar som Mariehem, Tunnelbacken, Ålidhem, Holmsund samt Ersboda har oron spritt sig runt om i, och utanför, hela kommunen. På Östra Ersboda har även en kvarterslokal eldhärjats vid två tillfällen. De som är ansvariga för detta håller ett vapen riktat mot alla umebor. Detta är inga tomma ord. Det är viktigt att alla verkligen förstår följande: FÖRÖVARNA FÖRSÖKER MEDVETET TA ALLA UMEÅS MEDBORGARE SOM GISSLAN.
Det råder nämligen inte någon tvekan om att de ovan uppräknade bränderna utgör de kriminellas hämnd för att polisen i Umeå kraftigt ökat trycket mot de kriminella individerna och nätverken. Och eftersom de kriminella inte kan slå mot polisen bränner de istället upp ”civila” umebors bilar och kvarterslokaler – vilket drabbar både ungdomar, vuxna och äldre. Detta är den svage och feges metod: håller polisen efter oss för hot, knarklangning och våld mot person bränner vi upp saker i samhället för ”tredje part”. Denna metod kallas sedan andra världskriget för att ”ta gisslan”. Och gisslan är alltså alla, betonar ALLA, umebor.
§ 1. Kriminella nätverk och förbannade småglin
Men polisen kan inte backa för detta. I så fall skulle rättsstat, demokrati och all samhällelig struktur bryta samman. Men så allvarlig har situationen blivit i Umeå att kriminella, genom utpressning i form av hot mot Umeås ”civila”, försöker hindra polisen från att göra sitt jobb och stoppa kriminalitet. Dessa inslag är exakt de inslag som finns i krig och ockupation – fast detta krig är vad som brukar kallas för ett lågintensivt krig.
Är då bränderna vid byggnaden för en kommunal fritidsverksamhet för särskolebarn på Östra Ersbodaskolan och i ett soprum på Norra Slevgränd en del i de kriminella nätverkens lågintensiva krig – och utpressning – mot polis och umeborna? Detta tror inte polisen. Och det gör inte jag heller. Det handlar sannolikt om vad som ibland kallas för ”ungdomligt oförstånd”. Ett oförstånd som brukar tillta inför skolstarten. Men ingen vet. Naturligtvis inte heller jag. Det pågår en förundersökning och vi får vänta på dess resultat. Jag har försökt visa hur allvarligt situationen i Umeå har blivit i jämförelse med tidigare. Men vi måste alla behålla vårt sinne för proportioner. Allt sabotage, hot och våld är inte resultatet av kriminellas aktiviteter.
Det finns fortfarande vanlig individuell vandalism och idiotisk ansvarslöshet av ouppfostrade småglin.
Men det som hänt har många bottnar. Även ”ungdomligt oförstånd” kan spegla den långsiktiga samhällsutvecklingen. Tidigare handlade det ofta om att krossa fönster på ”sin” skola. Men att tända eld på ett soprum och ett fritids intill en skola, med följden att man gör sig skyldig till mordbrand, speglar den upptrappning av våld som präglar hela samhället av idag. Inspirationen kan mycket väl komma från de 60 – 70 utbrända bilarna här i Umeå.
§ 2. Det räcker inte att repetera det som var sant ifjol – eller för 40 år sedan
Jag har tittat igenom en del blogginlägg skrivna av vissa folkvalda. Och de är bara sååå förutsägbara. En vill ha mer, ibland poliser och denna gång övervakningskameror. En annan tror inte att bilar och lokaler självantänder (?) – samt kräver ”krafttag”. En tredje vill fortsätta det täta samarbetet mellan kommunen och polisen.
Intet nytt under solen. Alltså.
Men det behövs inte fler – det har faktiskt aldrig funnits så många. ”Krafttag” definieras inte – denna gången heller. Och det vore ganska sensationellt om Umeå kommun, i just detta läge, INTE ville fortsätta sitt täta samarbete med polisen! Naturligtvis håller jag med om att myndigheter ska samarbeta. Finns det någon som inte håller med om detta? Men detta sades även för 40 år sedan! Jag vet. Jag minns det.
ALLA dessa inlägg hade kunnat sägas för ett, två, fem eller tio år sedan. Och så skedde också!
§ 3. Fler poliser – eller områdespoliser i fasta lokaler ute på stadsdelarna?
Låt mig istället slå ett slag för de goda initiativ som delar av polisen i Umeå försöker förverkliga! Idag drar en del av polisens verksamhet åt det håll som förr i tiden kallades för ”kvarterspolis-verksamhet”. Och detta ser jag på med väldigt positiva ögon. Det finns idag uppåt ett dussin poliser, och antalet beräknas öka, som idag arbetar som ”områdespoliser”. Dessa har en speciell inriktning på Umeås mest utsatta stadsdelar. Tanken är att de boende, även de yngre, inte ska tänka ”här kommer polisen (snuten, aina, bylingen, mässingen, o s v). Den i mitt tycke så riktiga tanken är att de boende ska tänka ”här kommer Olle, Stina och Bashar”.
Som jag förstått det går polisens strävan ut på att återuppbygga det stora förtroende som de tidigare kvarterspoliserna, i sina bästa stunder, hade gjort sig förtjänt av. Ute på många stadsdelar. I Umeå och runtom i Sverige. Jag har fått reda på något som verkligen imponerar på mig. Under en period hyrde polisen i Umeå ett rum på Ersboda Folkets Hus under ett antal timmar två dagar i veckan. Detta blev ingen succé. Men jag måste verkligen ställa mig bakom inriktningen på detta initiativ. För att polisen i Umeå, och överallt annars, ska lyckas bygga upp sitt förtroende måste ”Olle, Stina och Bashar” ha en mindre polisstation ute på stadsdelar som Ersboda, Mariehem och Ålidhem – en plats där deras arbetsdag både börjar och slutar. Tanken med områdespoliserna är väldigt rätt. Och jag vill stötta den fullt ut. Men jag vill också gå ett steg längre.
Ska boende, ofta rädda för andra boende, våga bryta med en allt fastare ”tystnadskultur” måste områdespoliserna vara ”bofasta” på vissa stadsdelar. Och då är det inte tillräckligt att hyra en lokal under ett antal timmar ett par dagar i veckan. Det krävs en etablering ute på stadsdelarna som (för att citera en annan folkvald) är ”uthållig och långsiktig”. De boende måste veta att polisen kommer att finnas på deras stadsdel permanent – under det kommande decenniet. De poliser som ska arbeta som områdespoliser måste finnas på plats – och gå att söka upp när det passar de boende. De boende kan inte stå ”på pass” för att få träffa poliserna.
Jag ger alltså allt stöd till tankegångarna bakom områdespoliserna – och även till ”människan bakom uniformen”. Fast med det tillägget att satsningen även måste omfatta små, lokala, polisstationer ute på de stadsdelar som är mest utsatta. Och varför revs den verksamhet – baserad på kvarterspoliser och det förtroendekapital dessa hade byggt upp – upp med rötterna, så att polismyndigheten nu måste börja om från början i vissa stadsdelar?
§ 4. Husby-bornas exempel i samband med bilbränderna år 2013 manar till efterföljd
Skjutningar och bilbränder följer ett mönster som känns igen från liknande händelser i storstadsområdena. Det finns alltså tidigare gjorda erfarenheter som både folkvalda (som mig), polis och allmänhet i Umeå kan lära sig av. Vi går tillbaka till de mycket uppmärksammade bilbränderna i Stockholmsförorten Husby i maj 2013 då över 100 bilar förstördes. Även i Husby var bilbränderna organiserade av ett nätverk av kriminella samt deras ”hangarounds” – som var hemmahörande både i själva Husby och i ett antal angränsande förorter som Ärvinge och Kista.
Den faktor som förmådde lugna ned situationen I Husby för sju år sedan var ”eldsjälarna” bland lokalbefolkningen. Många boende var ute och försökte få stopp på bränderna och skadegörelsen redan under den första natten. Under de följande veckorna ställde hundratals människor upp, och nattvandrade, både i Husby och i de angränsande förorterna. Den folkliga mobiliseringen var imponerande. Ännu mer imponerande var de syften som Husby-borna hade. De ville:
a) ta reda på vilka skadegörarna var, skälla ut dem själva samt även meddela föräldrarna vad deras ungar sysslade med,
b) förhindra sammandrabbningar mellan ungdomar och polis – sju poliser skadades och de som dömdes fick svåra efterräkningar
c) i ett senare skede, då det blivit fler nattvandrare, försökte de stoppa ytterligare skadegörelse i form av bilbränder,
d) genom att själva ta tag i ”ortens” unga strävade Husby-borna att ta udden av den ”street cred” (auktoritet speciellt bland unga) som de kriminella, som låg bakom bilbränderna, annars skulle ha fått.
Kanske förstår inte alla storheten i det hundratals Husby-bor försökte göra. Kanske kommer vissa läsare endast ihåg att det var då som en större allmänhet fick upp ögonen för att ungdomar kastade sten på blåljuspersonalen. Dessa negativa minnena är sanna. Men det positiva agerandet från nattvandrarna, som dessutom stöddes av en absolut överväldigande del av de boende i Husby, är också en del av sanningen. Och det är dags att lyfta fram dessa positiva exempel som något vi i Umeå borde ta fasta på.
Det är därför som jag vill organisera nattvandringar tillsammans med boende på drabbade stadsdelar – och samtidigt kämpa mot nedskärningar, för fler jobb samt satsningar på exempelvis nya fritidsgårdar.
Utan denna typ av aktivitet, underifrån, från de boende finns en mycket stor risk för att andra trender (som också finns) inom polismyndigheten – parallellt med det tänk som ”områdespolisen” bygger på – tar över. Jag vill peka på den militarisering av polisen som också pågår. En militarisering som motiveras med det lågintensiva kriget med kriminella grupperingar. Detta främst i olika område runt storstäderna. Husby-borna fick känna på effekterna av denna militarisering i samband med de händelserna år 2013.
§ 5. De som vet vilka som ligger bakom måste berätta – och då garanteras anonymitet och säkerhet
Bränderna har skapat en otrygghet bland de boende på bl a Ersboda – den stadsdel som drabbats av flest bränder. Det är bara ren tur att ingen människa har kommit till skada. Men bränderna har även skapat en djup avsky och ilska riktad mot de kriminella. Ilskan riktas även mot det samhälle som inte verkar kunna få bukt med det eskalerande inslaget av skjutningar och bränder – både i Umeå och runt om i Sverige. Ingen vill börja sin arbetsdag med att komma ut till en utbränd bil. Eller sluta sin arbetsdag med oro för att bilen ska brinna upp sedan man gått och lagt sig.
Till sist vill jag säga att det är dags att de boende – på Ersboda och på andra drabbade områden – stiger fram och berättar vilka kretsar och vilka individer som tänt på. Den kunskapen finns naturligtvis. Utan medverkan från de boende kommer de flesta positiva satsningar, från polis och andra myndigheter, att falla platt till marken.
Men myndigheterna måste kunna garantera anonymitet
och säkerhet för de civila som tar sitt ansvar i
kampen mot de kriminella i Umeå
och berättar.