Ett personligt och ödmjukt tack till sjukvården på hjärtcentrum, NUS och Sverige.

               ”Det är svårt att vara ödmjuk”, brukar många inleda sina skämt med.

Men det finns tillfällen då man verkligen känner sig ödmjuk. På djupaste allvar. Det hände mig i tisdags. Klockan kvart i åtta på morgonen skulle jag göra ett arbets-EKG. Klockan 14.00 blev jag skjutsad i en rullstol till en avdelning som heter eftervård PCI eller Kardiologen. Jag tror att jag passerade fyra ”stationer” på hjärtcentrum under dessa sex timmar. Först alltså Klinfys där jag cyklade. Sedan blev jag ledsagad till PCI. För mig var detta ”station” två. På PCI undersökte de och åtgärdade min – genom årtionden och helt på egen hand misshandlade – kropp. Sedan tillbringade jag resten av eftermiddagen och kvällen på eftervård PCI eller Kardiologen.

När jag låg ned på PCI och blev undersökt och åtgärdad var det svårt att inte känna en oändlig tacksamhet mot sjukvården. Instrument och vätskor tillfördes kroppen och det skulle ha kunnat vara skrämmande om det inte var för att personalen, på ett lugnt och pedagogiskt sätt, hela tiden förklarade vad och varför jag kände det jag kände. Under hela processen diskuterade vi styrketräning och de negativa effekterna av anabola steroider och tillväxthormoner. Som vi alla visste inte bara intas av elitidrottare utan även amatörer ute på gymmen. När allting var klart tittade en kvinna, som jag inte vet om hon var läkare eller sjuksköterska, mig stint i ögonen och sa ”du får inte ”bänka” nånting under den närmaste veckan”. ”Bänka” är det ord som vi som tränar med vikter använder för bänkpress.
”Va fa-an”, sa jag, för att verka tuff.
”Nae”, sa hon. ”Ska du köra bröst får du göra flyes istället – utan att anstränga höger handled det allra minsta!”

Gissa om jag blev imponerad.

Den kvinnan kunde uppenbarligen lika mycket som jag om styrketräning. Eller mer. Jag var tvungen att fråga ”träna´ru mycke” (en tuff gammal umebo ska tala långsamt och lätt nasalt). Hon nickade med ett brett leende. Vi fick till och med in Arnold Schwarzenegger i samtalet. Men jag glömde tyvärr att fråga om hennes fascinerande huvudbonad.

Dessa samtal utspann sig mellan mig och fyra till fem av sjukvårdspersonalen. Jag gissar att runt mig fanns det hela tiden två-tre läkare  och två-tre sjuksköterskor. Vi talade samtidigt som de genomförde mycket avancerade undersökningar och åtgärder med hjälp av mycket avancerad apparatur. Efter ett tag så slog mig dock stundens allvar, samtidigt som undersökning och åtgärder började ta på mina krafter, och jag förlorade medvetandet, för att efter ett kort ögonblick väckas av en mild men bestämd skakning i axeln.
”Somnade jag”, frågade jag. ”Ja, men bara i fem sekunder”, blev svaret. ”Bra”, svarade jag, så karskt jag kunde, i ett försök att hålla uppe den tuffa attityden.

Och plötsligt var allt klart!

”Du kommer att må mycket bättre framöver”, sade någon av alla dessa så yrkesskickliga. ”Men inga tunga lyft i bänk på en vecka”, lade kvinnan med den vackra huvudbonaden och det stora kunnandet (även om styrketräning) till bestämt. Hon tillbringade uppenbarligen en hel del av sin tid i gym hon också. Jag lovade. Efter det så bar det av i rullstol till den fjärde stationen som alltså var eftervård PCI. Där togs jag om hand av en gentleman som jag också kunde prata träning med – konditionsträning. Jag klagade över att jag inte kunde springa längre på grund av mina slitna knän. Han tyckte att detta var synd eftersom löpning var ”grunden” för all träning. Så även honom plågade jag med träningssnack. Så mycket som jag bara kunde!

När han gick hem tog ett nytt gäng över den milda men noggranna efterkontrollen.

De två jag minns bäst var en lång svensk grabb och en tjej från andra sidan Bottenhavet. På denna ”station” fick jag äta sen lunch, tidig middag och mycket fika. Jag lyckades givetvis få igång en diskussion om träning. Med killen. Vi utbytte erfarenheter om onda ryggar och om träning både för att bli starkare och för att få mindre ont. Mitt intresse för dialekter gjorde att jag inte kunde låta bli att gissa varifrån tjejen.Jag hamnade i rätt land men inte i rätt län. Jag hoppas att hon åtminstone var lite imponerad över mitt dialektala kunnande. Båda tog hand om mig på bästa sätt. Speciellt när blodet började rinna ordentligt och jag blev – inte rädd, givetvis inte – men en aning förvånad för att inte säga förvirrad.

För övrigt, när det gäller att plåga personalen med träningssnack så kom naturligtvis de som genomförde arbets-EKG:t på mig inte undan. För vad ska man prata om, om inte om träning, under ett arbets-EKG? Jag tror till och med att jag lyckades prata träning under själva transporten från arbets-EKG:t till PCI. När jag nu sitter och skriver blir det uppenbart, till och med för mig själv, att allt detta prat om träning på hjärtcentrum handlade om min egen nervositet. Och att personalen, t.o.m. under undersöknings- och åtgärdsfasen, förstod detta och därför lät mig utveckla det hela till ett samtal i vilket även de deltog. Kunniga om kropp och själ var de ju alla – oavsett om de tränade eller inte.

Den hemska tanken slår mig att det finns en möjlighet att sjukvårdspersonalen har träffat nervöst babblande patienter tidigare – och att jag därför inte lyckades hålla uppe min tuffa attityd. Jag får försöka leva med denna verkligt skrämmande insikt.

Det är svårt – för att inte säga omöjligt – att inte känna en stor ödmjukhet för den insats som alla dessa människor gjorde för mig i tisdags och fortsätter att göra för andra, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Det är svårt – för att inte säga omöjligt – att inte känna en stor ödmjukhet (ordet stor räcker inte till) över den lilla avgift som jag betalar för att bli omhändertagen av så många duktiga och empatiska människor samt avancerade maskiner som andra duktiga människor har byggt. Den totala kostnaden samhället betalade för mig i onsdags måste vara astronomisk.

Det finns de som frågar ”vad f-n får man för skattepengarna egentligen”.

Frågan kan bara ställas av någon som tjänar väldigt mycket pengar och aldrig har varit sjuk. Eller av hänsynslösa politiker samt politiserade högre tjänstemän- och kvinnor (politruker).

Jag vill tacka alla inom sjukvården för allt arbete som ni gör månad efter månad. För mig och för så många andra. Och det sätt jag ska tacka på är att bekämpa de orimliga beslut som politiker och politruker tog i 17 av Sveriges 21 regioner (landsting) år 2019. Dessa innebär fortsätta nedskärningar inom sjukvården. Inte nödvändiga nysatsningar.

För Västerbottens del innebar fjolårets beslut nedskärningar på ca en halv miljard kronor under åren 2020-2021-2022. För Stockholms del innebar fjolårets beslut nedskärningar på 1,1 miljard – bara under år 2020. Dessutom: besluten togs alltså innan coronapandemin slog till. Alla vet – t.o.m. den grupp av ofta, om än inte alltid, verklighetsfrämmande folkvalda – att pandemin har inneburit en vårdskuld som gör dessa planerade nedskärningar ännu mer orimliga!

Sjukvården har fått ta stryk under årtionden. Och trots det togs alltså ifjol beslut om nya nedskärningar i hela 17 av Sveriges 21 regioner (landsting). Och dessa nedskärningsbeslut har inte rivits upp! Trots pandemins effekter, i form av ”sig själv” och av den vårdskuld som pandemin har skapat, håller nu de beslut som fattades ifjol om nya nedskärningar på att verkställas!

Allt förnuft säger att besluten om nya nedskärningar inom sjukvården måste rivas upp. Allt förnuft säger att de små punktvisa satsningar som har gjorts under coronapandemin måste omvandlas till generella upprustningar av hela sjukvården. Men detta kräver antingen att alla förbannade folkvalda hamnar där jag hamnade. Eller en form av ”sjukvårdsrevolution” underifrån. Från personal och patienter. Sjukvården behöver ökade resurser – inte minskade. Detsamma gäller även för äldreomsorgen.

Jag är oändligt tacksam för den sjukvård jag fick av hjärtcentrum i tisdags och jag vill tacka alla – inklusive den läkare på min vårdcentral (på Dragonfältet) som skrev den ursprungliga remissen till hjärtcentrum. Sverige har en sjukvård som, jämfört med andra länder, håller en väldigt hög kvalitet. Det gäller inte minst personalen. Men sjukvården innebär i sig, genom att den är skattefinansierad, en väldig omfördelning från de med både hälsa och pengar till de som har mindre av hälsa och mindre av pengar. Även i detta finns ett väldigt värde. De verkliga makthavarna i Sverige – till vilka jag ännu inte hör, även om jag också är folkvald – har slagit in på en kurs som riskerar att kvadda den dyrbara skatt som svensk sjukvård utgör.

Återigen: Sjukvården måste tilldelas mer resurser. Inte mindre. Bland annat för att korta de ibland alldeles för långa vårdköerna – vårdköer som inte är sjukvårdspersonalens fel.

Återigen: Ett ödmjukt tack till er alla.

PS. Mitt besök på NUS innebär inte att jag tänker dra ned på den politiska verksamhet jag sysslat med sedan 1975.

Tvärtom.

Tack vare den fortfarande fantastiska sjukvården kommer jag att kunna gå upp från 70 arbetstimmar i veckan till 75. Men, för att inte sabba det jag har fått av sjukvården ska jag inte göra detta. Jag ska hålla mig till 70 arbetstimmar även i fortsättningen. Men kanske, och detta är inget löfte, ska jag lyssna på kvinnorna i mitt liv – min dotter, min fru (som jobbar på mikrobiologen) samt på mina ”bestämda” kusiner – och dra ned på antalet Red Bull.

Kanske.

Vi ses på barrikaderna, eller åtminstone på Rådhustorget, i morgon lördag kvart i ett. DS.