En motståndare kan tystas genom våld – eller ges RÄTT att tycka annat och kritiseras med ord. Då demokratin nu utmanas är ”neutralitet” ett SVEK.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

 

Ingress
Jag utlovade ett tredje blogginlägg rörande hoten från de grupper som arbetar för parallella samhällsstrukturer i Sverige. Dels de kriminella nätverkens strävan efter parallella strukturer i samhället byggd på en rättsskipning från gangsterbossar. Dels den strävan som finns hos islamisterna – Muslimska brödraskapet och de wahhabitiska salafisterna – efter enklaver i samhället där svensk grundlag, allmänna och fria val, det demokratiska-sekulära samhället ersätts av sharia. Bakgrunden är gangstervåldet i Göteborg och de våldsamma kravallerna i Malmö.

Jag lovade också att ta upp två andra frågeställningar:
1. Rätten att häda, eller avsaknaden av rätten att häda, exempelvis genom att bränna olika religioners heliga skrifter som Bibeln och Koranen samt judendomens Tanach,
2. Hur jag och andra medlemmar av Arbetarpartiet kommer att agera när det gäller Bibeln, Koranen och Tanach.

Detta är det tredje blogginlägget. Dessa frågor är bland de svåraste jag någonsin behandlat. Därför hann jag inte skriva färdigt mitt blogginlägg före fredagen övergick i lördag. Och därför måste jag också öka på antalet inlägg i denna serie bloggar till fyra.

 

Del ett – av sju
Det är lätt att kalla sig själv, eller det parti man tillhör, för demokratiska och sekulära och för försvarare av yttrande- och tryckfriheten.
Så länge det inte kostar någonting.
Men nu har vissa av dessa – personer och partier – börjat överge de demokratiska fri- och rättigheterna. Skälet är att de ställs inför risken av upprörda känslor, våld eller hot om våld. Vissa börjar då öppet kräva undantag från grundlagen för exempelvis sin egen religion. För att ta ett tydligt exempel.

Andra, medlöparna till de som kräver undantag för sin egen religion, viskar till beslutsfattarna i riksdag, regering samt myndigheter. Och viskningarna går ut på att eftersom känslorna blir så upprörda (och i Sverige vill vi ju alltid undvika upprörda känslor) kanske man skulle kunna tänka sig ett litet avsteg (eller ett litet snedsteg) från de rättigheter som grundlagen ska garantera. Ett litet snedsteg – lite otrohet – för att undvika upprörda känslor.

 

Del två – av sju
Självklart anser dessa, i sina egna medlöpar-ögon, att de står upp precis lika mycket för det demokratiska sekulära samhället som tidigare – och att de är precis lika starka försvarare av yttrande- och tryckfriheten som tidigare. För inte förändras väl något av ett litet snedsteg, av lite otrohet – där grundlagen sätts på undantag. För herregud, det handlar ju om sådana där upprörda känslor som vi ju inte vill ha här i Sverige. Det skapar ju bara våld, eller hot om våld, på grund av de upprörda känslorna. Osvenskt upprörda känslor.

Men allt förändras. Precis allt.

Oskulden tappar sin oskuld.
Den hederlige blir korrumperad.
Rent blir smutsigt.
Skönhet omvandlas till stötande fult.
Friskt blir sjukt.
Det levande dör.

Jag hävdar att precis därför att då det används våld, eller hot om våld, blir det alldeles extra viktigt att inte ge efter. På det sätt som Sverige aldrig ens gjorde upp med de svenska hemma-nazisterna efter andra världskrigets slut.

Det finns även andra sätt på vilket fega medlöpare kan svika det demokratiska och sekulära samhället.
Genom tystnad. Genom att vägra försvara yttrande- och tryckfrihet. Viskningar om ett litet avsteg – lite otrohet – från grundlagens garanti att medborgare i Sverige har rätt att bränna vilka böcker de vill. Eller avsaknaden av ett öppet ställningstagande för att slå vakt om de demokratiska fri- och rättigheter som grundlagen ger (alltså tystnad) är två varianter på vilket sätt som de fega medlöparna sviker det demokratiska-sekulära samhället.

 

Del tre – av sju
Kristna blir också upprörda
* Massor av biblar har brunnit på Marilyn Mansons rockkoncerter – men utan att de kristna har startat kampanjer för att kräva inskränkningar i demokratin och förändringen av grundlagen,
* Metal-band har samlat 100 000-tals ungdomar som gjort djävulstecknet med pek- och lillfingret – men utan att de kristna har startat kampanjer för att kräva inskränkningar i demokratin och förändringen av grundlagen,
* Konstutställningen ecce homo framställde Jesus som homosexuell och ändå cirkulerade utställningen runt om i Sverige under tjugo år (1998 – 2018) bland annat i Uppsala domkyrka som är Sveriges rikshelgedom – men utan att de kristna har startat kampanjer för att kräva inskränkningar i demokratin och förändringen av grundlagen,

Detta betyder inte att det har saknats kristna, eller icke-kristna, som har ansett att detta hädande har varit fel. Speciellt frikyrkliga grupper har rasat mot dessa konstnärliga eller kulturella former av hädande.

Bland annat 14 frikyrkliga pastorer i samband med att utställningen visades i Örebro. Protester har även kommit från Svenska Kyrkan. Den tillåtande ärkebiskopen K.G Hammar ville, tillsammans med bland annat domprosten Tullike Koivunen Bylund, stoppa utställningen från att få visas i Uppsala Domkyrka (som är Sveriges rikshelgedom) om inte bilden där Jesus framställdes som homosexuell togs bort. Tord Harlin, biskop i Uppsala stift, fällde följande ord (Wikipedia): ”I bästa fall är det dålig teologi, i värsta fall är det hädelse”. Harlin motsatte sig därmed utställningen.

Mycket starka protester förekom också mot filmen ”Life of Brian” från 1979. På sina håll. Filmen blev exempelvis förbjuden i Norge, Italien och Irland. Skälet till att filmen blev förbjuden i Norge var att hädelse då var förbjudet i detta land. Efter ett år fick dock filmen visas i Norge. Och efter ett antal år fick den även visas i de katolska länderna Italien och Irland.

 

Del fyra – av sju
Skillnaden mellan kritik och förbud. Det brukar vara nästan oövervinnerligt svårt att förklara skillnaden mellan att kritisera åsikter som man inte gillar – i syfte att få motståndarna att ändra åsikt – och att förbjuda motståndarens åsikter. Eller förbjuda motståndarens handlingar.

Men det är just detta som är skillnaden mellan en demokrati och en icke-demokrati.

Det hör till det demokratiska-sekulära samhällets rätt att kritisera en annan ideologisk religiös livsåskådning än den man själv har, i syfte att få anhängarna till den andra ideologin, religionen, att ändra inställning (samtidigt som man accepterar den andra ideologins, religionens, existens, å andra sidan, och att försöka förbjuda den andra ideologiska, religiösa, livsåskådningen. Det är en enorm skillnad mellan att försöka vinna åhörarna i en debatt med en ideologisk motståndare – och att förbjuda motståndaren att tala.

Kristna har alltså kritiserat de hädelser som jag beskrivit ovan. Men de har sällan eller aldrig startat kampanjer för att förbjuda den livsåskådning som ligger bakom hädelserna. De har sällan eller aldrig försökt stoppat hädelser genom att kräva inskränkningar i demokratin genom förändringar i grundlagen. De har nästan alltid kritiserat – utan att kräva förbud. I Sverige.

 

Del fem – av sju
Det är en ännu större skillnad mellan kritik av andras åsikter och mord på motståndarna. Jag skiljer alltid på muslimer och islamister. Och jag skiljer även på islamister och våldsbejakande jihadister.

Ända sedan Salman Rushdie 1989 skrev boken ”Satansverserna” har islamister och våldsbejakande jihadister skaffat sig ett våldskapital som innebär att hela världen, inte ett land, utan alla länder i hela världen, har tvingats acceptera att islamisterna och de våldsbejakande jihadisterna besitter ett våldskapital som gör att islam måste behandlas annorlunda än andra religioner i exempelvis Sverige, Frankrike, UK, Belgien, o s v.

Det går uppenbarligen att framställa Jesus som homosexuell, och att häda kristendomen på andra sätt, som en del av musikkoncerter, filmer, konstutställningar, med mera. Detta leder till en debatt där de som hädar får både kritik och stöd. Men ingen ifrågasätter deras rätt att göra det de gör. Men den som ifrågasätter det som står i Koranen riskerar att få en fatwa riktad mot sig, en fatwa som uppmanar alla muslimer i hela världen att döda kritiker, som Salman Rushdie.

Detta våldskapital ökades på något enormt i samband med terrordådet som al-Qaida genomförde på World Trade Center (9/11).

 

Del sex – av sju

Dessa exempel är de mest kända. Men det finns många fler. Låt oss läsa delar av vad som står påWikipedia om Lars Vilks under rubriken ”Hot och attacker”.

”Hot och attacker

Efter publiceringen av Muhammedbilden i Nerikes Allehanda 2007 har Lars Vilks vid flera tillfällen utsatts för hot och attacker….
Den 9 mars 2010 offentliggjordes ett åtal mot amerikanskan Colleen LaRose, även känd som Jihad Jane, där hon anklagades för försök att rekrytera islamiska terrorister att mörda Vilks. Samma dag arresterades sju personer i Irland i vad man antog var en komplott för att
mörda Vilks… Den 11 maj 2010 gav Vilks en föreläsning om konst och yttrandefrihet vid Uppsala universitet, där han bland annat visade filmen Allah ho gaybar av den iranska konstnären Sooreh Hera. … Flera åhörare reagerade kraftigt på filmen, kallade den för pornografi och begärde att den skulle stoppas. När så inte skedde utbröt tumult. En 16-årig pojke rusade fram mot Vilks, men möttes istället av ett
par poliser. Den väktare som gick emellan gjorde att konstnären fick en smäll och slog sönder sina glasögon. Vilks fördes i säkerhet av polis och säkerhetsvakter… När poliserna meddelade att föreläsningen inte skulle återupptas jublade flera åhörare och skanderade
”Muhammed”.Vilks gjorde om föreläsningen i sin helhet på Uppsala universitet den 7 oktober 2010. Den 15 maj 2010 utsattes Vilks hem
för mordbrand. Vilks var dock inte hemma vid tillfället. Den 6 juli 2010 inleddes rättegången mot de två bröder som åtalats för mordbranden…. Bröderna dömdes till tre respektive två års fängelse för försök till mordbrand, en dom som under hösten fastställdes av hovrätten… Den 11 december inträffade bombdåden i Stockholm 2010. I ett brev som skickats cirka tio minuter före explosionerna till Tidningarnas Telegrambyrå (TT) och Säkerhetspolisen (Säpo) anges Lars Vilks Muhammedteckningar och svenska folkets tystnad inför dessa som ett av motiven till terrordådet. Samma månad förser Säpo Vilks med dygnet-runt-bevakning. Den 21 februari 2012 upprepades händelsen vid Uppsala Universitet, men denna gång vid Karlstad Universitet. Flera åskådare började kasta ägg och snöbollar under Lars Vilks föreläsning om yttrandefrihetens gränser, när en karikatyr av profeten Muhammed visades…
I nummer 10/2013 av al-Qaidas nättidning Inspire listas Lars Vilks tillsammans med tio offentliga personer som alla sägs eftersökas ”döda eller levande för brott mot islam”. Det är den jemenbaserade gruppen ”Al Qaeda in the Arabian Peninsula” (AQAP) som ligger bakom tidskriften … Vilks förmodas ha varit en av måltavlorna vid attentatet i Köpenhamn i februari 2015.

 

Min kommentar: Det är skillnad i reaktionerna från kristna i samband med de av mig nämnda hädelserna mot kristendomen, å ena sidan, och islamister samt våldsbejakande jihadister å andra. Det krävs att man är funtad som de tre aporna (inte se, inte höra, inte tala) för att inte uppfatta detta. Men jag skiljer alltid mellan muslimer, å ena sidan, och islamister samt våldsbejakande jihadister å andra sidan. Även om Lars Vilks Muhammedbild förolämpade alla muslimer är det endast en försvinnande liten del av muslimerna som har deltagit i våldet mot Lars Vilks och alla andra som har satts upp på olika dödslistor.

Men! Detta fåtal av extrema islamister och våldsbejakande jihadister har åstadkommit att religionen Islam och boken Koranen inte kan behandlas på samma sätt av konstnärer och musiker som andra religioner som exempelvis judendom och kristendom. Detta är ett faktum som utgör ett överhängande hot mot de demokratiska fri- och rättigheterna. Så är det i Sverige och i en lång rad andra länder.

 

Del  sju – av sju
För fem år sedan slöt en hel värld upp bakom den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Den 8 januari 2015 sammanfattade tidskriften Resumé detta på följande sätt.

”Stödet till Charlie Hebdo
Attentatet mot den franska tidningen skakade om en hel värld igår. Under dagen och natten har sociala medier fyllts med stöd och hyllningar under hashtags som #jesuischarlie och #charliehebdo. Den förstnämda trendar ännu på Twitter, och på Instagram har över en halv miljon bilder lagts upp med hashtagen.

Överallt vaknar nu människor upp till förstasidor som visar sitt stöd till offren och pressfriheten. Aftonbladet och Expressen har gjort en sammanställning över några av världens tidningars ettor. Själva har Expressen valt att göra en helt tecknad förstasida som pryds av Charlie Hebdos sista satirbild. Den föreställer IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi som säger ”Hälsan framför allt”. Dagens Nyheter toppar med en text av Peter Wolodarski med orden ”Vi är en tidning. Vi är i sorg”. Franska L’Humanités svarta etta pryds med texten ”C’est la liberté qu’on assassine” (fritt översatt: det är friheten de mördar). ”

Idag försvarar inte samhället yttrande- och tryckfriheten på samma sätt.

När den danske politikern, och provokatören, Rasmus Paludan ansökte om att få bränna Koranen fick han inget sådant tillstånd. Istället skedde något som i mina ögon utgör ett direkt rättsövergrepp: polismyndigheten gav honom ett inreseförbud i Sverige på två år. Detta visar att alla inte är lika inför lagen.

Det är orimligt att utfärda ett tvåårigt reseförbud är en orimligt. De svenska polismyndigheterna backar för islamisterna och deras medlöpare. Paludan må vara ”fel” på alla sätt. Men han är ingen terrorist. Detta tvååriga reseförbud är ett övergrepp som de svenska myndigheterna kommer att få äta upp. Om inte nu så senare. Detta visar också att Charlie Hebdo-tiden är borta. Idag skulle aldrig uppslutningen kring en tidning som hädade islam, som Charlie Hebdo gjorde, bli tillnärmelsevis lika stor.

Varför har stämningen förändrats?

Svaret är bildandet av IS-Kalifatet 2014. Detta har följts av en väldig våg av folkmord i Irak och Syrien. Folkmord, massvåldtäkter, massavrättningar och återinförande av slavmarknader där även barn kunde köpas för att våldtas bland annat efter tvångsgiftermål. Men till detta kommer otaliga offer för främst IS-inspirerade terrorister. Och det har skett många terrordåd. I Sverige inträffade en terrorattack 2010 och en andra den 7 april 2017. Det senare skördade fem människoliv, skadade 15 fysiskt och drabbade oändligt många fler i form av smärta, sorg och saknad.

Islamister och våldsbejakande jihadister har ett våldskapital som ingen förknippar med kristna eller judiska församlingar. Detta våldskapital gör att alla religioner, och personer, inte längre är lika inför lagen. Detta är denna utveckling som måste bekämpas. När våldskapitalet hos extrema islamister och jihadister avgör utfallet av polistillstånd och beslut om besöksförbud i Sverige befinner sig landet på ett sluttande plan.

 

Avslutning
Återigen: Arbetarpartiet och dess medlemmar kommer varken att häda kristendomen, judendomen eller islam exempelvis genom att bränna dess heliga skrifter. Vi kunde inte ha mer skilda åsikter än den danske politikern Rasmus Paludan. Han är en provokatör och invandrarfientlig. Han verkar vilja slänga ut så gott som alla muslimska invandrare från Danmark. Han skändar Koranen och hädar Islam. Men han har ett syfte. Detta är att skapa upplopp för att få svenskar och danskar att se att alla muslimer är hemska och måste bort.

I mina ögon är det Paludan står för vedervärdigt.

Men det är inte om honom som detta blogginlägg är skrivet. Detta blogginlägg är skrivet för att de svenska grundlagarna – yttrande- och tryckfriheten – ger medborgarna RÄTT att bränna alla böcker. När Paludan ansöker om rätten att göra detta kan myndigheterna tydligen neka honom. Kanske för att han är dansk medborgare. Men de kan aldrig neka en svensk medborgare från att bränna Koranen, bibeln eller andra (för de troende) heliga skrifter.

I detta inlägg har jag försökt förklara skillnaden mellan kritik och förbud. Det är en oändlig skillnad mellan att kritisera åsikter som man inte gillar – i syfte att få motståndarna att ändra åsikt – och att förbjuda motståndarens åsikter. Eller förbjuda motståndarens handlingar. Det är en ännu större skillnad mellan att kritisera en motståndares åsikter med ord och döda motståndaren.

 

I den fjärde bloggen kommer jag att visa vilka islamister det är
som kräver att lagar som förbjuder hädelse åter införs
i Sverige. Bland dessa finns nämligen kopplingar
både till islamister, IS-jihadister
och andra terrorgrupper.