De Nya Socialdemokraterna har splittrats. De väljer Annie Lööf, fackets fiende nr 1, istället för anställningstrygghet. Del 3

Jag håller, nästan, alltid mina löften.
Utom när det gäller när mina blogginlägg blir klara.
Denna gång hade jag en färdig artikel som grund. Bara att
stycka upp den i tre delar tänkte jag. Men, väl vid tangentbordet insåg
jag att det gick att ”förbättra” både det ena och det andra. Jag kan inte låta bli.
Jag får lov att be om ursäkt

 

 

Inledning
Jag har skrivit att Socialdemokraterna bäddar för moderatledd regering. Detta genom att bland annat angripa arbetsrätten tillsammans med MP, C och L. Socialdemokraterna borde naturligtvis istället vara de som försvarar arbetsrätten mot partier som MP, C och L. För kom ihåg: Både Lagen om anställningsskydd (Las), och Lagen om Medbestämmande (Mbl), antogs under Olof Palmes tid som statsminister. Las kom 1974 och Mbl kom under våren 1976. Men Socialdemokraterna har, minst sagt, förändrats. De bör hädanefter kallas för de Nya Socialdemokraterna.

NÄR skedde omvandlingen från Socialdemokraterna till de Nya Socialdemokraterna. Enligt min uppfattning skedde förändringen under perioden i opposition åren 2006 – 2014. Detta speglades bland annat i de brutala, och för S unikt öppna, partiledarstriderna kring Mona Sahlin och Håkan Juholt.
Vad innebär denna omvandling? Det är för tidigt att säga. Men en sak är tydlig: de Nya Socialdemokraterna baserar sig mindre och mindre på fackföreningarna och mer och mer på den mest anti-fackliga partiledaren av alla: Centerns Annie Lööf.

Fråga: – Vad skulle de Nya Socialdemokraterna ha gjort efter valet 2018 istället för att bilda en minoritetsregering tillsammans med MP som baserade sig på mindre än en tredjedel – både av landets väljare och av riksdagens ledamöter
Svar: – Vad som helst, höll jag på att säga, men jag ska försöka utveckla svaret litet mer.

 

Stycke ett
Två saker som måste accepteras av de aktiva socialdemokraterna
* Det första är att acceptera att de faktiskt förlorade valet 2018
* Det andra, och långt svårare, är att acceptera att partiet befinner sig i sin djupaste kris sedan det bildades för drygt 131 år sedan.

Jag ska, helt kort, repetera varför även de socialdemokrater som är politiskt blinda borde ha kunnat inse sitt valnederlag.
a) Det uppenbara handlar om att både Nya S och MP fick färre röster 2018 än i det föregående riksdagsvalet. Dessa båda partier förlorade, sammantagna, nästan en sjundedel av sina väljare. I riksdagsvalet erhöll S och MP, tillsammans, färre än en tredjedel av rösterna och av mandaten i riksdagen.
Under vissa omständigheter kan detta vara ett tillräckligt underlag för en minoritetsregering. Men inte för S+MP efter valet 2018. En minoritetsregering kan inte basera sig på färre än en tredjedel av mandaten i riksdagen – inte då den borgerliga oppositionen har erhållit nästan 60 procent både av väljarna och av mandaten. Jag har då räknat in SD – för detta parti ingick definitivt i den borgerliga front som en ny minoritetsregering S+MP hade emot sig efter det senaste valet.
b) Valförlusten ledde till att de Nya Socialdemokraterna inte fick sitt budgetförslag, utarbetat tillsammans med MP, antaget av riksdagen. Istället antogs den budgetreservation som hade utarbetats av M tillsammans med KD!

Detta visade styrkeförhållandena i riksdagen och underströk hur svag ställning Nya S+MP hade – och har!

 

Stycke två
Det är en brist i den svenska regeringsformen att det är möjligt för partier att först få sitt budgetalternativ nedröstat och sedan, ändå, kunna bilda regering med andra partiers budget som grund! Det är också absurt att partier, vars budget antas av riksdagen, inte själva ska försöka förverkliga denna budget.

Omröstningen kring de olika partiernas budgetalternativ skedde den 12 december. Därefter stod det helt klart vilken budget som riksdagen hade beslutat att alla regeringsalternativ skulle basera sig på.
Trots att S+MP visste att de skulle tvingas regera med en M+KD:budget fortsatte Nya S att strida för sina egna regeringspositioner (genom att försämra anställningstryggheten, försvaga kollektivavtalen samt öppna för marknadshyror). Detta ovärdiga dribblande höll sedan på under mer än en månads tid. Dribblandet ledde slutligen fram till det förödmjukande Januariavtalet – som ju var förutsättningen för att Löfvén skulle bli statsminister och kom bland annat att innebära ständiga hot om misstroendeförklaringar från V.

 

Stycke tre
De Nya Socialdemokraterna borde ha bytt strategi den 12 december. Denna dag borde de aktiva socialdemokraterna ha överlåtit regeringsbildandet till den samlade politiska borgerligheten (Alliansen+SD). De fyra allianspartierna + SD var nämligen endast enade i sitt motstånd till en andra S+MP:regering (Löfvén II). Men de fyra allianspartierna var djupt splittrade på frågan om ifall de skulle göra sig politiskt beroende av SD, eller inte, i samband med en borgerlig regeringsbildning.

Det krävs både styrka och insikt för att acceptera ett valnederlag. Och för att orka dra slutsatsen att det bästa är att avgå, för att möjliggöra en kraftsamling, och därmed öka sannolikheten för en politisk comeback i valet 2022.

 

Stycke fyra
Det Nya S hade fyra väldigt goda skäl för att inte bilda en ny minoritetsregering:
– partiet gick bakåt i riksdagsvalet och erhöll endast 28,3 procent av väljarna,
– partiet var djupt oenigt med MP bland annat om den så viktiga migrationspolitiken,
– om allianspartierna hade varit tvungna att bilda regering hade sprickan mellan M+KD å ena sidan och C+L å andra sidan vidgats: detta på grund av deras djupa oenighet vad gäller synen på att bli politiskt beroende av SD,
– men det helt överskuggande skälet till att de Nya Socialdemokraterna inte skulle ha bildat en ny minoritetsregering var, och är, behovet av en kraftsamling för att göra comeback i riksdagsvalet 2022. Ska Nya S fortsätta att utgöra ett statsbärande alternativ till Moderaterna måste partiet återvinna väljare. Det handlar inte endast om några procentenheter hit eller dit. Det handlar om oändligt mycket mer. Jag ska strax återkomma till detta.

 

Stycke fem
Kraftsamling för arbetarpolitik – eller utförsäljning av anställningstryggheten? Valresultatet 2018 ställde den tidigare metallordföranden Stefan Löfvén inför ett avgörande vägval. Skulle han samla SSU och kvinnoförbundet, och allra viktigast, LO-förbundens medlemmar kring partiet i följande syften:
att försvara anställningstryggheten,
att förstärka kollektivavtalens ställning,
att  avskaffa allmän visstidsanställningar – som Alliansen infört.

Eller skulle etablissemanget i de Nya Socialdemokraterna sätta sig i diskussioner med bland annat Annie Lööf för att diskutera:
hur Las skulle angripas,
hur kollektivavtalen skulle försvagas,
hur marknadshyror skulle införas!

De Nya Socialdemokraterna valde. Och som de valde! De valde bort fackföreningarna och löntagarna samt tanken på en kraftsamling för en comeback i valet 2018. Istället satte de sig ned med Centerns Annie Lööf, representanter för Liberalerna samt MP. Ledarna för Nya S satte sina egna (på makt tömda) regeringspositioner före löntagarnas och hyresgästernas bästa.

 

Stycke sex
Omvandlingen av S till de ”Nya Socialdemokraterna” har inneburit en partisplittring! Splittringen har inte sett ut som splittringar brukar. Det har inte handlat om olika politiska falanger som haft skillda förslag till partiprogram som medlemmarna debatterar och sedan voterar om. Sådana splittringar leder inte sällan till att en minoritet lämnar partiet med flaggan i topp. Men det nya S hade hunnit bli alltför toppstyrt för att öppen debatt skulle vara möjlig. Därför tog sig partisplittringen andra former. Dess vanligaste, men inte enda, uttryck är att LO-arbetare, under en lång tidsperiod och på individuell basis, slutar att engagera sig i S och i fackföreningarna för att till sist även sluta rösta på Nya S. Detta har dels skett genom att gamla socialdemokrater övergivit partiet. Dels genom att yngre löntagare – inte sällan medlemmar i något LO-förbund – som tidigare skulle ha vänt sig till S – allt oftare vänder sig direkt till något annat parti. Över tid har detta andra parti blivit främst SD.

Även om partisplittringen har sett annorlunda ut jämfört med hur splittringar brukar se ut är det uppenbart att de Nya Socialdemokraterna har splittrats. Detta visas av den lilla, men ack så tydliga, tabellen nedan:

Förändringar riksdagsval (procent)

Partier	1994	2018	Differens
Socialdemokraterna	43,5	28,3	-17,0
M, C, KD och L	41,4	40,2	-1,2
SD	0,3	17,5	+17,2
Övriga (V + MP)	11,2	12,4	+1,2

 

Kommentarer till det som skett i väljarkåren under kvartsseklet 1994 – 2018:
– De Nya Socialdemokraterna har tappat uppåt 4 av tio väljare – vilket saknar motstycke,
– SD:s frammarsch saknar också motstycke och motsvarar, siffermässigt, tillbakagången för Nya S,
– De borgerligas andel av väljarkåren har varit stabil – om de fyra partierna räknas samman,
– Detsamma kan sägas om V+MP – om dessa partier sammanräknas.

I början på detta blogginlägg skrev jag även att de aktiva socialdemokraterna, förutom valnederlaget, även måste acceptera att partiet befinner sig i sin djupaste kris sedan det bildades för drygt 131 år sedan. Tyvärr saknar majoriteten av dagens socialdemokrater denna styrka. Men det är tydligt, enligt min mening, att det verkligen har skett en partisplittring inom de Nya Socialdemokraterna – om än i en annorlunda form. Det är också tydligt att Nya S riskerar en katastrof i valet 2022.

 

Avrundning
Men min uppfattning är denna: De Nya Socialdemokraterna skulle inte ha bildat en ny minoritetsregering. En minoritetsregering i vilken även Centern, i praktiken, hittills ingått (det är mindre tydligt vad gäller Liberalerna). De Nya Socialdemokraterna skulle inte ha offrat sitt ideologiska arv. Istället skulle partiet ha accepterar både sitt valnederlag samt att partiet befinner sig i sin djupaste kris sedan bildandet 1889. Det Nya S skulle ha accepterat att driva sin politik utifrån rollen som opposition mot en svag och splittrad Allians. Detta hade möjliggjort en kraftsamling för en politisk comeback i valet 2022. Men val förutsätter att Stefan Löfvén, och de övriga i partietablissemanget, verkligen har kvar något av den tidigare ideologin – vilket är osäkert.

Men om Nya S fortfarande haft kvar något av sin tidigare ideologi fanns verkligen möjligheten att, i oppositionsställning, samla arbetarrörelsen för att påbörja en politisk comeback genom att mobilisera väljarna kring bland annat följande frågor:
* försvara anställningstryggheten,
* förstärka kollektivavtalens ställning,
* avskaffa allmän visstidsanställningar (som Alliansen infört).

Tyvärr gjorde Nya Socialdemokraterna motsatsen. Det måste sägas igen: partietablissemanget har ingått en allians med fackets fiende nr 1 – Centerns Annie Lööf.

 

Ett fjärde blogginlägg har blivit nödvändigt.
Då kommer ¨jag att ta upp om vem
sannolikt vinner valet 2022.
Och Arbetarpartiets roll.