Kulturhuvudstadsåret innebar enorma felsatsningar. Bakom låg tron på ”kulturdriven tillväxt”. Skattebetalarna och kulturen drabbades. Del II

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

 

Kostnaderna för kulturen år 2019 – kr per inv och år
Umeå:   2755
Lund:    1553
Örebro: 1379

Källa: Regionfakta

 

Tack för hjälpen.
När det gäller Umeås kostnader för kulturen har jag fått hjälp av ”Oberoende Observatör” med siffror som är mer aktuella än de som jag kunde redovisa i mitt förra blogginlägg. Tabellen ovan gjordes med hjälp av Observatörens siffror. Dessa kommer från Regionfakta och är från år 2019. Jag riktar ett stort tack till Observatören för hans hjälp.

 

Inledning
I Umeå kommuns nyss antagna kulturpolitiska program (december 2020) står det bland annat följande ”Umeå är sedan länge den kommun i landet som satsar mest ekonomiska resurser på kultur sett till antal invånare och år” (avsnitt Kulturell hållbarhet).

De politiska makthavarna i Umeå vill dock inte redovisa de konkreta kostnaderna för att ”sedan länge [vara] den kommun i landet som satsar mest ekonomiska resurser på kultur”. Makthavarna vill heller inte redovisa hur mycket andra kommuner satsar på kulturen i kronor räknat och jämföra detta med Umeås satsning. Därför saknas sådana siffror i Umeå kommuns kulturpolitiska program.

Bristen på siffror gör det svårt för umeborna att ta ställning.
Det blir svårt för umeborna att avgöra om de anser sig få ut tillräckligt mycket kultur i förhållande till hur mycket de satsar av sina skattepengar.
Det blir även svårt att avgöra hur mycket Umeå ska satsa på kulturen i förhållande till andra kommuner.
Det är för att vi, alla umebor, ska kunna göra sådana jämförelser som jag strävar efter att kunna presentera siffror på mina blogginlägg. Siffror över kostnaden för kulturen i Umeå, och i andra kommuner, gör de stora orden i det kulturpolitiska programmet mätbara – och jämförbara. Möjligheten att kunna mäta och jämföra har både med demokrati och ekonomi att göra. Speciellt så när de idag styrande makthavarna S+MP själva uppger att ”Umeå är sedan länge den kommun i landet som satsar mest ekonomiska resurser på kultur”. Ett av partierna i fullmäktige uppger att Umeå satsar dubbelt så mycket på kulturen som de flesta andra kommuner i Sverige!

 

Del ett
Det måste finnas möjligheter att utvärdera den kulturpolitik som förs i Umeå. Speciellt så då makthavarna i kommunen, enligt egen utsago, ”sedan länge [är] den kommun i landet som satsar mest ekonomiska resurser på kultur”.

Men det är uppenbart att de styrande inte vill bidra till en sådan utvärdering.

I Förordet till det nya kulturpolitiska programmet kan vi nämligen läsa följande: ”Det kulturpolitiska programmet stipulerar inte en detaljerad målbild i form av kostnadssatta kulturpolitiska initiativ under den kommande tioårsperioden”.

Detta är en oacceptabel attityd. En oacceptabel attityd uttryckt på en oacceptabel byråkratsvenska.

Alltså: Om en kommun satsar mer än någon annan på något – det kan handla om kultur, skola eller äldreomsorg – och medvetet undviker att redovisa såväl initiativ som kostnaderna för initiativen framstår detta som medvetet odemokratiskt. Det verkar finnas en självutnämnd-kulturpolitisk-elit i Umeå som inte litar på umeborna och som därför vill hålla umeborna ovetande om sina planer. Och om kostnaderna för sina planer.

Tvärtemot den självutnämnda kulturpolitiska eliten anser Arbetarpartiet att det är extra viktigt med ”kostnadssatta” (vilket eländigt byråkratuttryck) framtida kulturpolitiska målsättningar. Detta bland annat mot bakgrund av hur Umeås politiska makthavare tidigare har slösat med skattebetalarnas pengar under tioårsperioden 2010-2020. Bland det värsta med detta slöseri är att det har skett under rubriken ”kultur”. Men slöseriet är inte kulturutövarnas fel. Felet ligger hos de makthavare – politiker och vissa tjänstemän – som har utnyttjat ”kulturen” som ett fikonlöv för ansvarslösa ekonomiska satsningar.

Arbetarpartiet, och många med oss, anser därför att det är fullständigt oacceptabelt att mörka kostnaderna under tio år framåt när det gäller de kulturpolitiska initiativen. Vi anser att nämnda skrivning i det kulturpolitiska programmet utgör en direkt provokation. Skulle de tio åren fram till 2030 komma att präglas av samma hejdlösa lättsinne som har präglat de gångna tio åren kommer kulturpolitiken att bli ett av de verkliga politiska slagfälten. Detta redan innan valrörelsen 2022.

Det finns ingen som helst chans att de partier som ställde upp på formuleringarna ”Det kulturpolitiska programmet stipulerar inte en detaljerad målbild i form av kostnadssatta kulturpolitiska initiativ under den kommande tioårsperioden” kommer undan med detta. Det handlar om följande partier: S, MP, V, C, L och KD.

Vi i Arbetarpartiet tillhör de som inte kommer att lämna någon in blanco-check till makthavarna i Umeå när det gäller de kommande tio åren. Detta oavsett om det gäller framtida skol- eller kulturpolitik. Jag är också övertygad om att vissa av de ovan nämnda partierna ställde upp på in-blanco formuleringen av misstag och kommer att ändra sig vad tiden lider. Om inte annat så på grund av makthavarnas syndaregister.

Jag ska nedan redogöra för detta syndaregister.

 

Del två
Till makthavarnas syndaregister hör jippot Kulturhuvudstadsåret 2014 och de, till detta jippo kopplade, skrytbyggena kulturhuset Väven vid kajen samt äventyrsbadet Navet mitt i stan – två byggprojekt vars kostnader kommer att belasta umeborna under årtionden. Detsamma gäller kostnaden för idrottsliga arenor.

Det förhåller sig så att Umeå kommun förband sig att bygga det helt och hållet onödiga kulturhuset Väven, samt det onödigt dyra och felplacerade äventyrsbadet Navet, för att ”sockra” en av sina ansökningar till EU. Detta i syfte att få arrangera kulturhuvudstadsåret 2014. Ja, ansökan till EU ”sockrades” faktiskt ännu mer. Umeå lovade nämligen även att bygga en ”evenemangsarena” – något som vi ska återkomma till. Det kostsamma kulturhuvudstads-jippot och de nämnda skrytbyggena hänger ihop. Som ler och långhalm. Eller som som sms-lån och ockerräntor. Jag talar alltså om följande:
1. kulturhuvudstads-jippot anno 2014,
2. skrytbygget Väven,
3. skrytbygget Navet,
4. den ”evenemangsarena” som vi ska återkomma till.

Kommentar: Oviljan hos makthavarna – inklusive den självutnämnda politiska kultureliten – att ”kostnadssätta” framtida kulturpolitiska initiativ är ett förbannat fräckt försök att slippa stå till svars för de väldiga felsatsningar som gjordes under den förra tio-årsperioden. Men alla är inte politiskt dementa i kommunfullmäktige. Vi i Arbetarpartiet kommer ihåg. Och vi sa Nej till en rad huvudlösa satsningar. Vi hade nämligen egna alternativa förslag som var både bättre och billigare. Vi föreslog exempelvis följande:

a) att Umeå skulle ansöka om att få bli Miljöhuvudstad istället för Kulturhuvudstad,
b) att stadsbiblioteket vid Vasaplan skulle byggas ut och byggas ihop med Folkets Hus – som ett alternativ till det helt onödiga miljardbygget Väven vid kajen,
c) att ett billigare badhus med äventyrsdel skulle byggas på Nolia – som alternativ till det onödigt dyra Navet i centrum,
d) att en anläggning skulle byggas för matcher i fotboll med elva spelare – inte två anläggningar.

 

Del tre
I Umeås ansökan om att få arrangera Kulturhuvudstadsåret 2014 återfinner vi de skrytprojekt som idag bidrar till att tynga ned Umeås kommuns ekonomi. I en av ansökningarna från kommunen till EU (det förekom fler ansökningar) om att få arrangera kulturhuvudstadsåret 2014 ger Umeås politiska makthavare löften om att förverkliga det som kom att kallas för Kulturhuset Väven. Ett projekt som bara blev dyrare och dyrare och som idag alltså tynger ned kommunens ekonomi.
I samma ansökan återfinns även löftet att bygga det som kom att bli äventyrsbadet Navet – som också belastar kommunens ekonomi idag. Skrivningarna i ansökan visar att badet både skulle bli ett storstilat projekt samt ligga centralt – det vill säga på ett ställe som var olämpligt både ur trafiksynpunkt och vad gäller miljöfarliga avgasutsläpp. I nämnda ansökan talades det även om en ny inomhusarena i samarbete mellan kommunen och ”näringslivsaktörer”. Det begrepp som användes var ”evenemangsarena”.

Flera arenor har sedan byggts i samarbete mellan Umeå kommun och näringslivsaktörer. Ett av de projekt som passar in på beskrivningen i kommunens ansökan till EU, i samband med strävan att få bli kulturhuvudstad 2014, är den ”multiarena” som kommunen beslutade att ThorenGruppen skulle få bygga (och kommunen sedan hyra under 25 år). Intressant nog visade ThorenGruppen sitt intresse för detta projekt redan år 2014 – alltså Kulturhuvudstadsåret.

 

Del fyra
Men som om detta inte vore illa nog tillkom tron på ekonomisk VooDoo. I Umeå kommuns ansökan till EU om att få arrangera Kulturhuvudstadsåret kan även följande läsas: ”Vår strategiska satsning på Umeå 2014 [kulturhuvudstadsåret] utgör en hävstång för kommunens långsiktigt kulturdrivna utvecklingsplan, som sträcker sig fram till 2050”.

De sista formuleringarna visar att vissa av de politiska makthavarna hade börjat tro på en ”kulturdriven tillväxt” under perioden före Kulturhuvudstadsåret 2014. Detta innebar att en tro på ekonomisk VooDoo hade smugits sig in i cirkeln av makthavare! Vissa av de dåvarande tungviktarna inom Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och allianspartierna hade smittats av en sorts pandemi. Detta i form av en ny ekonomisk teori. Inte alla inom dessa partier. Men de som inte hade smittats höll tyvärr tyst. Det finns som många vet en tystnadskultur inom denna kommun.

Vad de tongivande makthavarna hade smittats av var tron på att att kulturen skulle kunna utgöra en ekonomisk tillväxtmotor i den bemärkelse som industri, jordbruk och handel utgör ekonomiska tillväxtmotorer. Det tankegods som ligger bakom detta brukar tillskrivas en viss Richard Florida. Han baserade sig på tron (just på TRON) att en s.k. ”kreativ klass – exempelvis kulturarbetare – skulle kunna utgöra denna ekonomiska tillväxtmotor. Och inom vissa kulturkretsar spred sig denna TRO som en pandemisk farsot.

För kulturen kan NATURLIGTVIS inte utgöra en ekonomisk tillväxtmotor av den typ som industri, jordbruk och handel. Det var att göra kulturen en fruktansvärd otjänst att belasta den med kravet att fylla en ekonomiska roll av denna karaktär. Det var även att göra kommunens ekonomi en fruktansvärd otjänst. Och såväl kulturen som skattebetalarna kom att drabbats. Hårt. Och de drabbas fortfarande. Hårt. Detta väldiga misstag visar att ekonomiska insikter inte tillhör de politiska makthavarnas kvaliteter i Umeå. Och de av makthavarna som förstod bättre höll alltså käften i vad som brukar kallas för ”umeandan” (you scratch my back, I´ll scratch yours). Idag hoppas jag att vissa av makthavarna står där med skammens rodnad på sina kinder.

Inom Arbetarpartiet anser vi att kulturen är viktig – men vi anser också att kulturen måste få vara just … kultur. Inte något annat.

 

Del fem.
Det var delvis i tron på att kulturen skulle kunna bli en ekonomisk tillväxtmotor – i den bemärkelse som industri, jordbruk och handel utgör en ekonomisk tillväxtmotor – som vissa av de politiska makthavarna, samt den självutnämnda kultureliten, entusiastiskt satte igång sin dryga miljardsatsning på kulturhuvudstadsåret, Väven, Navet samt på olika arenor. De politiska makthavarna var, under denna period, som förhäxade av tron på att att kulturen skulle kunna skapa tillväxt (på samma sätt som industri, jordbruk och handel). Dessa makthavare borde ha drabbats av en politisk omyndighetsförklaring. Men de höll ihop och försökte tysta ned det uppenbara ekonomiska misslyckande som följde.

Men när de nu, på ett så förbannat fräckt sätt, försöker skaffa sig fria händer för ännu en tio-årsperiod måste någon eller några sätta ned foten. Och det bästa sättet att sätta ned foten är följande:
att påminna om den tidigare miljardrullningen,
att kräva att framtida kulturpolitiska initiativ ska ”kostnadssättas”,
att förbereda en valrörelse där makthavarna, och den självutnämnda kultureliten, kommer att ställas till svars.

 

Avslutning
Dessa jippon och skrytbyggen i kulturens namn har bland annat inneburit följande:
a) att Umeå kommuns kostnader för kultur (och fritid) är för höga – skälet är att pengarna i alldeles för hög utsträckning har bundits upp i dyra byggprojekt istället för att gå till verkligt kulturarbete,
b) att umeborna får för lite kultur för sina skattepengar – skälet är att det var byggföretag och fastighetsägare som vann på miljardrullningen – inte kulturarbetarna och umeborna,
c) att det finns en hotfull aggressivitet mot alla ifrågasättanden av tidigare kultursatsningar – eftersom de ansvariga är rädda för att deras gigantiska misstag kommer att nå en bredare krets som då kommer att fråga sig hur dum får man va?

Men trots detta försöker sig alltså makthavarna på en repris. Återigen under kulturens täckmantel. Detta genom formuleringar om att framtida kulturpolitiska initiativ inte ska  ”kostnadssättas”. Här handlar det definitivt inte om att lära av historien.

Arbetarpartiet anser alltså att det är viktigt med kultur.

Men kulturen måste tillåtas vara det den är. De politiska makthavarnas tro på att kulturen kunde utgöra Umeå nya tillväxtmotor var så fel, och så amatörmässigt, att en stor del av förtroendet gick förlorat. Och Arbetarpartiet kommer att göra sitt yttersta för att inte släppa de ekonomiska tyglarna ännu en gång.

De stora misstagen – när det gäller satsningarna på kulturhuvudstads-jippot och på skrytprojekten – drabbar fortfarande både skattebetalare och kulturarbetare. Arbetarpartiet kunde inte ställa upp på ett Kulturpolitiskt program som öppnar för ytterligare tio år av ekonomiska felsatsningar i kulturens namn.

Arbetarpartiet utarbetade därför ett utkast till ett eget Kulturpolitiskt program. Och det var detta som vi röstade på den 21 december. Vi hoppas också att vissa partier ur gruppen S, MP, V, C, L och KD kommer att inse sitt misstag och hjälpa oss att ”kostnadssätta” alla stora initiativ under den kommande och ekonomiskt pressade tioårs-perioden. Detta både för kulturens och skattebetalarnas skull.

Vi hoppas på att delar av dessa partier ska drabbas av nya insikter snarast. Helst före valet. För detta kommer att bli en valfråga. Detta är ett vallöfte.

 

I ett av mina första blogginlägg nästa år kommer jag att
publicera Arbetarpartiets utkast till
ett kulturpolitiskt program
för Umeå kommun.