Kulturella skrytprojekt måste stoppas. Men för att rädda välfärden krävs ett radikalt ökat personalinflytande. Detta har SD-Nilsson aldrig stött.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

____________________________

Ingress
”Mer kultur för pengarna”. Så löd de första orden i rubriken till mitt första inlägg i bloggserien om kommunens kulturpolitik i Umeå som jag lade ut den 25 december. Mitt andra inlägg publicerades den 29 december. I rubriken kunde läsas ”Kulturhuvudstadsåret innebar enorma felsatsningar”.

Det är svårt att missa Arbetarpartiets budskap. Det lyder: Makthavarna i kommunen har satsat alldeles för mycket pengar på fel saker när det gäller kulturpolitiken i Umeå. Den som läser mina två blogginlägg från den 25 och 29 december får detta bekräftat – bortom varje rimligt tvivel.

Jag nämner jippot kulturhuvudstadsåret 2014 och visar på kopplingarna mellan jippot och de enormt kostsamma satsningarna på kulturhuset Väven, äventyrsbadet Navet och arenor. Det borde vara omöjligt att missa vårt budskap. Det blir extra svårt att missa budskapet med tanke på Arbetarpartiets långvariga engagemang i dessa frågor. Detta började redan i mitten av 00-talet. Då startade snacket om att flytta bort stadsbiblioteket från Vasaplan och placera det på kajen. Jag vågar påstå att det är vi som har myntat begreppet ”skrytprojekt” – åtminstone när det gäller nämnda frågor. I Umeå.

Den enda person som inte verkar ha förstått att Arbetarpartiet vill minska kostnaderna för kulturen är Petter Nilsson (SD). I hans båda blogginlägg (1 och 3 januari) uppmanar SD-Nilsson oss att försöka göra något åt de alltför höga kostnaderna för kulturen. Nyvaknad talar Nilsson om behovet att sänka ”övergripande ramar” samt att ”avsluta projekt”. Men Arbetarpartiet har kämpat mot de skenande kostnaderna i över tio år. Och vi har blivit hårt angripna för denna vår strävan.

 

I. SD-Nilsson kan inte skriva om historien
Petter Nilsson har suttit i kommunfullmäktige sedan 2014. Gång på gång har han hört oss kritisera bygget av Kulturväven och andra skrytprojekt. Han har också, gång på gång, kunnat läsa vår argumentation för att kommunen ska dra sig ur Kulturväven. Detta bland annat i samband med en rad budgetdebatter. Tanken med att dra kommunen ur Kulturhuset är just att ”avsluta projekt”.

I Arbetarpartiets senaste Alternativbudget för Umeå kommun (2021) skriver vi i uttryckligen att vi vill minska ramarna för kulturnämnden. Vi skriver även uttryckligen att vi vill minska utgifterna för andra kulturverksamheter som ligger under Kommunstyrelsen. Till detta kommer att vi uttryckligen föreslår att kommunen ska försöka omförhandla avtalet rörande kulturhuset Väven med Balticgruppen. Detta i syfte att sänka kostnaderna (för kommunen). Att dra sig ur eller, om detta inte är möjligt, försöka minska kommunens kostnader för Kulturväven på andra sätt är något som har funnits med i Arbetarpartiets Alternativbudgetar under många år med början före 2014. SD kom inte in i Umeå kommunfullmäktige förrän 2014. Jag har suttit i fullmäktige sedan 1991. Därför är det begripligt att SD är tvåa på bollen i en rad frågor. Det är inget att skämmas för. Det som däremot varken är begriplig eller acceptabelt är att SD-Nilsson nu försöker skriva om historien. Han kommer inte att lyckas.

 

II. Arbetarpartiet utarbetar egna alternativ – säger inte bara Nej
Arbetarpartiet var ensamt i kommunfullmäktige om att gå emot kulturhuvudstadsåret 2014. Vi ansåg att detta var ett kostsamt jippo. Istället föreslog vi att Umeå skulle försöka bli Miljöhuvudstad. Detta vet alla partier i kommunfullmäktige.

Vi var också ensamma om att säga Nej till kulturhuset Väven. Istället föreslog vi att det befintliga kulturkvarter som redan existerade runt Vasaplan – bland annat i form av Stadsbiblioteket, Folkets Hus och biografen Royal – skulle vidareutvecklas. Dessa idéer har vi bland annat presenterat i ett Umeblad från 2011 och mer utförligt i vår Alternativbudget för 2013. Enbart bygget av Kulturväven kostar Umeå kommun ca 80 miljoner kr mer per år, år efter år, än vad en utbyggnad av Stadsbiblioteket vid Vasaplan hade kostat. Och Väven var alltså inte det enda skrytprojekt som blev en följd av kulturhuvudstadsåret 2014. Vi har satt en ära i att lägga fram egna, alternativa, förslag och inte bara säga Nej till andras. Även detta vet alla partier i fullmäktige.

Men SD-Nilsson låtsas inte om detta. Istället antyder han att vi bara är ”skeptiska” till olika kulturprojekt utan att exempelvis försöka minska ramar och avsluta projekt. Hans beskrivning saknar dock helt förankring i verkligheten.

Vem som helst kan kolla våra Alternativbudgetar för Umeå kommun. Både budgeten från 2013 och den för i år (2021). Samt alla budgetar där emellan. För att inte tala om alla våra utgåvor av Umebladet. Av dessa material framgår att vi, ensamma i fullmäktige, just har försökt att minska ramar och avsluta projekt.

 

III. Vi vill satsa på äldreomsorgen genom personalen
Arbetarpartiet har alltid prioriterat pengarna annorlunda än den politiska majoriteten. Vi har exempelvis alltid satsat mer på äldreomsorgen. I vår budget för 2021 anslog vi 45 miljoner kronor mer till äldreomsorgen än vad som S och MP gjorde i den budget som slutligen kom att antas. Men vad jag främst vill betona är två andra förslag. Arbetarpartiets största satsning på äldreomsorgen handlar inte om dessa 45 miljoner. Det handlar om hur arbetet organiseras inom äldreomsorgen och inom andra verksamheter.

I Umeå kostar äldreomsorgen ca 1,2 miljarder årligen (endast driften). Men en miljard kr är inte alltid en miljard. Med rätt arbetssätt, som ger personalen ökat inflytande över exempelvis schemaläggning och arbetsmiljö, kommer trivsel och motivation att öka, sjuktal och personalomsättning att minska, vilket leder till ökad produktivitet. Annorlunda uttryckt: Med ett förbättrat arbetssätt kan ”produktionen” av äldreomsorg öka från en miljard kr till exempelvis 1,3 miljarder med samma summa pengar. Men ett försämrat arbetssätt kan, å andra sidan,  innebära att ”produktionen” av äldreomsorg minska från en miljard kr till 700 miljoner. En miljard är alltså inte alltid en miljard. Det beror på hur verksamheten organiseras. Detta sätt att tänka speglar ett processorienterat arbetssätt och syftar till att släppa lös ”styrkan från golvet”. Detta, tillsammans med steg mot att återinföra en kommungemensam förvaltning, är det långsiktiga svaret på hur pengarna ska fås att räcka till.

Några sådana djärva tankegångar har jag dock aldrig hört föras fram från det konservativa SD.

I Arbetarpartiets alternativbudget anslogs mer till äldreomsorgen för 2021 än i S+MP-budgeten. Men vår verkliga styrka finns i att vi driver på för ett processorienterat arbetssätt och för återinförandet av en kommungemensam förvaltning. Tillsammans skulle dessa metodförändringar innebära långt större förbättringar än några tiotals miljoner. Det handlar om att ta tillvara personalens kunnande på ett helt nytt sätt.

I sina båda bloggangrepp mot mig försöker Petter Nilsson framställa det som att SD bryr sig mer om äldreomsorgen än något annat parti. Men även i detta saknar hans framställningar helt förankring i verkligheten. Den verkliga satsningen på äldreomsorgen går via personalen. Och det är just på personalen som Arbetarpartiet vill satsa.

Det är ren populism att hänge sig åt ”överbudspolitik” på det sätt som SD försöker göra i förhållande till Arbetarpartiet. Det påminner om Vänsterpartiets agerande i förhållande till Socialdemokraterna. När det gäller överbudspolitik i Umeå kommun påminner SD och V om varandra.

 

IV. Äkta eller spelad okunnighet?
I sitt första blogginlägg (1 januari) påstod Petter Nilsson att jag hade sagt att SD vill lägga ned biblioteken. Jag visade att så inte var fallet. I sitt andra blogginlägg (3 januari) påstod Petter Nilsson att det inte räcker med att Arbetarpartiet är skeptiskt till en rad kulturprojekt. Vi borde även göra något åt dessa. Jag anser mig ha visat att vi – både genom våra Umeblad som når uppåt 25 000 hushåll och genom våra Alternativbudgetar – har gjort en hel del för att påverka utvecklingen. Och vi är fast beslutna att trappa upp denna kamp.

Det tråkiga här är att Petter Nilsson vet att jag aldrig har påstått att SD vill lägga ned biblioteken. Ändå påstår han detta. Det tråkiga är också att Petter Nilsson vet att vi har varit det enda parti i fullmäktige som, tillsammans med tiotusentals umebor, har bekämpat skrytprojekten. Ändå uppmanar han oss att ”göra något”!

Denna okunnighet från Nilssons sida är spelad.

 

Avslutning
Arbetarpartiet anser att en ”bra” kulturpolitik är en del av välfärden. En viktig del. Här skiljer vi oss mycket från SD-Nilsson. I båda sina bloggar (1 och 3 januari) ställer han, redan i rubriken, kulturen i motsatsställning till välfärden: ”Kulturmedel gör sig bättre i välfärden”. Jag måste upprepa: Detta är en helt felaktig metod.

Som jag har visat anser Arbetarpartiet att makthavarna i Umeå kommun, under lång tid, har bedrivit en ”dålig” kulturpolitik. De har satsat för mycket pengar på fel saker. Skälet till att vi inte röstade för det nya kulturpolitiska programmet var att vi fruktade att makthavarna skulle fortsätta bedriva en ”dålig” kulturpolitik även under de tio åren fram till 2030.

Jag vill påminna om att rubriken i mitt ursprungliga blogginlägg från den 25 december inleddes med orden ”Mer kultur för pengarna”. Rubriken talar sitt tydliga språk liksom det blogginlägg som följer. Men Arbetarpartiet ställer inte kulturen i allmänhet mot någon annan verksamhet i allmänhet. Vi ställer däremot en ”bra” kulturpolitik mot en ”dålig” kulturpolitik. På samma sätt ställer vi inte äldreomsorgen mot skolan. Vi ställer ett bra och processorienterat arbetssätt inom äldreomsorgen – där ”styrkan från golvet” släpps lös – mot ett dåligt och auktoritärt arbetssätt inom äldreomsorgen där personalen otrivs och kommunen därför får mindre äldreomsorg för pengarna.

På samma sätt innebär en ”bra” kulturpolitik – där pengarna inte går till jippon och skrytbyggen utan till producenter och konsumenter av kultur – en viktig del av välfärden! Och en ”bra” kulturpolitik innebär inte bara mer kultur för pengarna. En ”bra” kulturpolitik innebär även en förstärkning av själva välfärden.

I det SD-Nilsson skriver finns ingenting som tyder på att han tror sitt parti om att kunna bedriva en ”bra” kulturpolitik. Däremot framstår Nilssons förslagen på nedskärningar inom kulturen som det fikonlöv han behöver för att kunna låtsas rädda välfärden. Men äldreomsorg, individ- och familjeomsorg, för- och grundskola, gymnasie- och vuxenutbildning samt de tekniska verksamheterna (välfärden) kostar uppåt 6,5 miljarder i driftskostnad 2021. I Umeå kommun. Och nedskärningarna är stora.

Inte ens om SD lade ned all kultur, vilket Nilsson försäkrar att partiet inte vill göra, skulle SD kunna undvika nedskärningar. För att rädda välfärden i Umeå från ständiga nedskärningar krävs grundläggande förändringar av hur verksamheten i kommunen bedrivs. Det handlar om ett processorienterat arbetssätt där personalens kunnande tas tillvara på ett helt nytt sätt samt om att ta steg mot att återinföra en kommungemensam förvaltning. Här finns det hundratals miljoner att hämta hem varje år. Precis som tidigare.

Denna tro på personalen är en av de många saker som skiljer Arbetarpartiet från SD. En annan sak är vår uppfattning om att en bra kulturpolitik förstärker välfärden. Och i Arbetarpartiet är vi övertygade om att det går att bedriva en bättre kulturpolitik än idag. Till lägre kostnad. Därav namnet på bloggserien: Mer kultur för pengarna. Men en sak som vi inte vill pruta på är alltså biblioteksverksamheten.

Därmed avslutar jag kulturdebatten med SD-Nilsson.

I mitt nästa blogginlägg om kulturen kommer jag att presentera det utkast till kulturpolitiskt program som vi lade fram i fullmäktige den 21 december ifjol.

____________________________

PS. Jag skriver medvetet ”bra” och ”dålig” kulturpolitik eftersom jag anser att det skulle leda för långt att diskutera vad som menas med en bra och en dålig kulturpolitik i detta inlägg. Men vad som menas framgår delvis av mina blogginlägg den 25 respektive 29 december. Och mer om detta kommer. DS.

3 kommentarer

  1. Jonsson

    Var det inte Tillväxtverkets idé från början, detta med kulturdriven ekonomi? Kultur i företagsform.
    ”Kulturen” som motor för att locka till inflyttning, turism och konferenser. Sådana företag borde vara fristående från politiken. Borde kunna bära sig själva eller annars lägga ner (Gitarrmuseum).
    Kulturhuvudstadsåret var en grandios felsatsning, jättedyr utomhus opera bl a som ju regnade bort. Jag hoppades att Lund skulle vinna!
    Stadsbiblioteket har färre böcker nu, och en mer digital inriktning. Det är alltid snabblån på populära böcker och kötiderna oändliga. Det var bättre förr.
    Själva byggnaden Väven är huvudsaken, en ömtålig ”estetisk” plats att proppa in kulturen i. Gammlia blev också trist, tomt och vitt efter dess make-over.
    Umeborna betalar mera för lokalhyra än för kulturen i sig. Omförhandling är önskvärt.

  2. Sven

    Finns det planer att stoppa? Är inte skadan skedd?
    Umeås politik valde ju lokaler före innehåll. Sedan står man och skryter om hur mycket man lägger på kultur då det egentligen går till byggnader.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.