Det går en röd tråd från skotten i Ådalen 1931 till dagens växande skuggsamhälle på arbetsmarknaden
Polio, smittkoppor och mässling är virussjukdomar som corona.
Anti-vaccinrörelsen saboterar kampen mot corona – öppnar för gamla farsoter.
Vaccinera dig direkt du erbjuds chansen.
Visa solidaritet – hjälp till att rädda liv!
____________________________
Ingress
Idag är det på dagen 90 år sedan skotten i Ådalen 1931. Det räcker inte med monument över fallna hjältar och högtidliga tal och skriverier över den tid som flytt. Den arbetsmarknad som växer fram inför våra ögon, i form av bemanningsföretag och kriminellas utnyttjande av papperslösa, ställer åter frågor om strejk och solidaritetshandlingar på dagordningen. Det som dessutom ställs på dagordningen är främst LO-förbundens förmåga, och vilja, att organisera de allt fler oorganiserade i konflikt med en helt ny typ av arbetsgivare som har mer gemensamt med maffian än med SAF under 1960-talet.
Monument över de fallna
Kort historik
Dagen före skotten i Ådalen hände följande: Strejkbrytare hade blivit förlagda i en barack i Lunde. Det var en medveten provokation, från myndigheternas sida, att förlägga strejkbrytare mitt i det ”röda Ådalen” då strejk rådde. Detta skapade en oerhörd förbittring bland arbetarna – långt utanför Lunde.
Myndigheternas agerande tyder på att de ville framkalla en konfrontation mellan polis/militär å ena sidan, och arbetarna samt fackföreningarna å den andra! Statens representanter trodde, uppenbarligen, att de genom sin överlägsenhet i eldkraft skulle gå segrande ur en sådan kraftmätning. Det som hände styrker uppfattningen att myndigheterna ville provocera.
Arbetarna samlades, som väntat var, utanför strejkbrytarnas barack. Genom att kasta sten mot baracken protesterade arbetarna mot att myndigheterna hade placerat strejkbrytarna i Lunde. Myndigheterna hade därmed skapat en mycket spänd situation. Det som sedan händer är att myndigheterna trappar upp spänningen ännu mer. Detta genom att polisen (eller militären) kastar en fosfor-handgranat mot arbetarna. Granatens funktion är att skapa panik genom eld- och rökutveckling. Kom ihåg: dessa provokationer från myndigheternas sida utspelade sig dagen före skotten! Händelserna visar dels på den explosiva atmosfär som rådde bland arbetarna. Dels på mentaliteten hos de officerare som dagen efter skulle ”ge eld” mot ett obeväpnat demonstrationståg och gå till historien som ”arbetarmördare”.
Fem döda kunde ha varit 150
Mycket tyder alltså på att myndigheterna ville provocera fram en konfrontation i Ådalen vid denna tidpunkt. Stämmer detta var tanken att statsmakten, genom en seger i arbetarrörelsens radikalaste fäste (Ådalen), skulle kunna bryta kampviljan både i denna del av Sverige och även på andra platser. Men det är däremot svårt att tro att samma myndighetspersoner hade tänkt sig detta vansinnesdåd: att två tunga kulsprutor skulle börja skjuta rakt in i ett demonstrationståg på uppåt 10 000 deltagare. Ordern att skjuta var en order som kunde ha inneburit en masslakt av människor. När en militär-polisiär order om att öppna eld mot människor väl är given finns det ingen väg tillbaka. Det finns heller ingen i förväg uppgjord plan som håller. Det som sedan händer är oförutsägbart.
Denna dag, för 90 år sedan, dödades fem arbetare i Lunde och ytterligare fem skadades av kulorna som avlossades från de militärer som kallats in. Men det kunde lika gärna ha varit 50 döda. Eller 150 döda och 500 skadade.
Men så blev inte fallet. Detta tack vare den sällsynta sinnesnärvaron från en av de demonstrerande arbetarna. Tore Andersson. Denne arbetare tillhörde musikkåren och gick därför långt fram i demonstrationståget. Då kulsprutorna började smattra, och folk falla, blåste Andersson den militära signalen för ”Eld upphör” med sin trumpet. Militären uppfattade detta som en order och deras eldgivning upphörde! Men vi måste alla ställa oss frågan vad som hade hänt utan detta rådiga ingripande? Svaret är att det hade kunnat ligga 150 döda på marken och 500 sårade. Hade det inte varit för Tore Anderssons ingripande (Tore tog senare namnet Alespong).
Efter 1931 har militär aldrig satts in mot demonstranter
Försök gjordes att åtala Tore Andersson. Detta var en ytterligare provokation. I en intervju i tidningen Brand, lite senare, uppgav Andersson att han delgivits misstanke om brott. Han skulle ”otillbörligen ha tagit kommandot över militär trupp”! Och så var det: Andersson hade verkligen tagit befälet genom att blåsa ”Eld upphör”. Hur många liv han därmed räddade får vi aldrig veta – vi kan bara gissa.
Idén att åtala Tore Andersson visar att myndigheterna helt saknade verklighetsuppfattning. Fem döda och fem skadade. Och ändå fortsatte vissa statliga funktionärer att agera på samma provokativa sätt som före – trots att utbrottet stirrade dem i ansiktet. Andra såg verkligheten klarare. Åtalet lades ned. Vissa inom borgerligheten insåg att ett åtal, i rådande stämning, skulle ha varit detsamma som att utlysa ett uppror i Ådalen. Ett uppror som kunde ha skapat en verklig rörelse bland arbetarna och deras organisationer. De hade tveklöst kunnat ta över makten i Ådalen men rörelsen kunde ha spritt sig, via Norrland, till övriga delar av Sverige.
Den del av etablissemanget som förstod hur spänt läget verkligen var förstod alltså att det fanns en gräns som inte skulle passeras. Efter dödsskjutningarna i Ådalen har militär aldrig satts in mot demonstranter i Sverige.
Makabert rättsligt efterspel
Samtidigt var de rättsliga påföljderna uppseendeväckande och skandalösa. Låt oss citera Wikipedia:
”Landshövding K. J. Stenström, landsfogde Sune Påhlman, kaptenerna Nils Mesterton och Beckman, sergeanten Rask och furiren Tapper åtalades. Landshövdingen och landsfogden frikändes men förflyttades. Militärerna dömdes av krigsrätten men Krigshovrätten undanröjde domarna mot Mesterton och Beckman vilket fastställdes av Högsta domstolen. Furir Tapper fick tre dagars arrest medan sergeant Rask frikändes.”
Så billiga var alltså arbetarnas liv enligt den dåtida juridiken. Det blev däremot ”dyrt” för de som hade organiserat demonstrationer. Jag citerar återigen Wikipedia:
”För kravallerna i Sandviken åtalades och dömdes följande: Axel Nordström – senare riksdagsman för SKP – (ledarskap vid upplopp, brott mot annans frihet, ledare för otillåten demonstration i Kramfors – två och ett halvt års straffarbete), H. Sjödin (deltagande i upplopp, misshandel – åtta månaders straffarbete), Gusten Forsman (deltagande i upplopp – fyra månaders straffarbete), J. E. Törnkvist (brott mot annans frihet – två månaders villkorligt).”
Tar facket upp striden mot bemanningsföretagen?
Vi skrev att de myndigheter som ville åtala Tore Andersson 1931 saknade verklighetsuppfattning. Idag måste vi fråga oss om fackföreningarna förstår verkligheten? I Europa växer arbetslösheten. I Europa växer inflytandet för kriminella gäng för vilka våld tillhör vardagen. Och bemanningsföretag blir en allt vanligare företeelse på svensk arbetsmarknad. Vad händer när dessa, precis som i dagens USA och i 1920-talets Sverige, börjar ställa strejkbrytare till företagens förfogande? Faktum är att detta redan har börjat. Fast i mindre skala. För ett antal år sedan ställde en funktionär för syndikalisterna fackliga krav på ett bemanningsföretag – och slogs blodig. Vet LO-förbunden hur de ska agera den dagen deras representanter råkar ut för samma sak?
Avslutning
Det räcker inte med att beundra monument över fallna hjältar. Istället måste vi börja tänka på hur facken ska organisera skyddet för de levande. Både för de som ska förhandla med bemanningsföretag och med de kriminella som tyvärr ”företräder” det växande antal människor som lever i skuggsamhället. Men medan vi tänker så borde vi ändå resa ett monument över Tore Andersson. Vi kommer att behöva visa samma omsorg om dagens fackliga kamrater, och samma kyla i handling då kulorna börjar vina, som denne hjälte med trumpet visade för 90 år sedan idag.
PS. Till dig som vill läsa mer om 1920- och 30-talets konflikter på arbetsmarknaden rekommenderar jag följande artiklar ur Nya Arbetartidningen:
https://nya.nu/2013/07/06/munckska-karen-efter-tysk-forebild/
https://nya.nu/2013/07/06/stridbara-arbetare-i-sverige/
PPS. Till dig som vill hjälpa till att hålla minnet av skotten i Ådalen levande genom att berätta för dina barn rekommenderar jag att ha hjälp från boken ”Blod i gruset” av Mats Jonsson. DS.
PPS2. Via länken nedan kan du se ett inslag från dagens Kulturnyheterna på SVT – om händelserna i Ådalen 1931. Klicka på länken och tryck sedan på knappen ”Spela från 12 minuter”. Inslaget är cirka 2 minuter långt och börjar direkt då du trycker på knappen ”Spela från 12 minuter”.