Jag bloggar av två skäl. Precis som andra vill jag påverka.
Men jag vill också motverka en sjunkande politisk allmänbildning
Min förhoppning är att läsare från alla läger ska få ut något av det jag skriver.
__________________________
Med grundlagarna som måttstock, del II av III
Ingress
Jag anser att grundlagarna borde spela en långt större roll i Sverige. Inte endast i det politiska livet utan även i samhället i stort. Jag är övertygad om att det finns ett samband mellan följande tre faktorer:
a) grundlagarnas undanskymda roll,
b) bristen på statsmannaskap,
c) förfallet för det politiska systemet i Sverige.
Repetition: ett
De som följer min blogg vet att jag förespråkar ett nyval NU. Jag anser att Stefan Löfven – i spetsen för S+MP – tar en oacceptabel risk då de chansar på att få en budget antagen av riksdagen i december med stöd av Centern och Vänsterpartiet. Om denna chansning misslyckas har Stefan Löfvén sagt att han kommer att avgå. Detta kommer att leda till en ny regeringskris strax före jul – med risk för ett extraval då istället !
Förutsättningarna är ju dessa: För att regeringens budget ska antas av riksdagen måste alltså S+MP få stöd både av Drottning Annie och hennes parti (C) samt av Vänsterpartiet. Men V ska inte få påverka innehållet i budgeten. Det har Drottning Annie gjort klart för svenska folket genom att låtsas tala till Stefan Löfvén.
Men Vänsterpartiet säger samtidigt att de aldrig mer kommer att rösta på en budget som de inte har fått vara med om att utforma. Stefan Löfvén samt S+MP chansar alltså på att någon kommer att backa: antingen Drottningen och hennes parti (C), eller Vänsterpartiet. Och det är denna chansning som, i mina ögon, är oacceptabelt ansvarslös. En statsminister som besatt några statsmannaegenskaper skulle utlysa extraval och sedan avgå. Men det gör alltså inte Stefan Löfvén. Krisen handlar om regeringsmaktens förfall och ett sjunkande förtroende för hela det politiska systemet i Sverige.
Repetition: två
Jag anser också att ingen statsminister ska kunna tillträda som inte har stöd för sin budget i riksdagen. Och att en statsminister som har detta stöd, men sedan förlorar stödet, ska tvingas avgå. De som följer min blogg vet att jag anser att regeringsformen (en av de fyra grundlagarna) måste ändras för att detta krav ska bli tvingande. Idag är det frivilligt för en statsminister att avgå om denne saknar stöd för sin budget i riksdagen och sker endast om den sittande, eller tilltänkte, statsministern besitter någon sorts statsmannamässighet. För vem vill regera på ett annat partis budget. Men statsmannaskap besitter uppenbarligen varken Stefan Löfvén eller Ulf Kristersson. Moderaterna fällde ju Löfvén utan att själva kunna vare sig bilda regering eller få igenom en budget utformad tillsammans med KD, SD och L.
Jag anser alltså att grundlagarnas undanskymda roll, något som alla riksdagspartier tillsammans har ansvar för, har bidragit till förfallet för regeringsmakten och till ett minskat förtroendet för hela det politiska systemet. Jag anser att grundlagarnas undanskymda roll har bidragit till bristen på statsmannaskap. Detta genom att partier som KD, SD och M lägger misstroendevotum av partipolitiska skäl. Samt att Löfven hänger fast vid posten som statsminister, istället för att utlysa extraval, av partipolitiska skäl.
Del tre
Med kunskap om grundlagarna och dess möjligheter skulle medborgarna, i sin egenskap av individer, kunna påverka samhället vid sidan av dagens partipolitiska system. Denna möjlighet är nödvändig med tanke på hur ansvarslöst dagens riksdagspartier agerar.
Om jag hade pengarna skulle jag inte tveka en sekund. Jag skulle satsa på att försöka värva ett antal medborgare på en lista inför riksdagsvalet nästa år. Denna lista av namn skulle jag sedan sätta upp på en valsedel. Personerna skulle vara helt fria att driva sina hjärtefrågor i riksdagen. Detta tillsammans med de partier som de skulle kunna få med sig eller enas med (olika partier i olika frågor). Jag skulle alltså inte satsa på att skapa ett parti till riksdagsvalet nästa år. Jag skulle använda den möjlighet som grundlagarna ger medborgarna att ställde upp i valet till riksdagen – i sin egenskap av individer. Alla som röstade på denna valsedel skulle, redan före valet, veta att hela valsedeln bestod just av individer. Individer med frihet att driva sina hjärtefrågor.
Varför? Därför att dagens riksdagspartier behöver utmanas. Och utmaningen måste komma av medborgare som agerar just som individer. Individer drivna av olika, men starka, övertygelser!
Dessa personer har alltså alla sina hjärtefrågor. Och alla skulle kunna driva dessa efter eget huvud i riksdagen. Tillsammans med vilka partier de ville. Det skulle eventuellt kunna handla om följande frågor:
a) behovet av kvarterspoliser över hela Sverige för att stoppa skjutningar och bekämpa utanförskap,
b) ett återinförande av ämbetsmannaansvaret,
c) en ny och bättre integrationspolitik,
d) försvar av LAS, sjukvård och äldreomsorg.
Del fem
STOPP. STOPP. STOPP. Tro nu inte att jag har tagit några kontakter och passar på att här och nu presentera ett nytt alternativ inför riksdagsvalet nästa år. Det har jag alltså inte gjort. (Ja, jag skulle ställa upp själv, om jag fick några sponsorer, RED Bull kanske). Men för att tala allvar. Jag använder mig av kända namn – på personer som jag ser upp till – för att åskådliggöra vilka möjligheter som faktiskt finns när det gäller att ”gå förbi” det nuvarande partipolitiska systemet i Sverige. Något jag anser borde göras i nuvarande läge.
Det har nämligen aldrig varit så svårt, för så många, att hitta tillräckligt med argument för att rösta på något av blocken som i idag. Jag menar ett block att rösta på med GLÄDJE!
Jag är inte emot partier – som princip. Jag tillhör som bekant själv ett parti. Men jag anser att dagens riksdagspartier agerar så illa att förtroendet för hela det politiska systemet, med folkstyre, riskerar att undergrävas. Jag anser också att de svenska grundlagarna inte alls spelar den roll i samhället som de borde göra. Det gäller för partiernas uppträdande i riksdagen. Det gäller även i andra sammanhang. Grundlagarna borde vara den värdegrund som både riksdagspartier, och andra organisationer, baserar sig på. Och som de eventuellt vill förbättra.
Grundlagarna är nämligen det som gäller i Sverige. Juridiskt sett. Inte de mer eller mindre hemsnickrade (och ibland mer eller mindre olagliga) s.k. värdegrunder av vilka det finns ett överflöd. Inte sällan gjorda av beskäftiga politiker och tjänstemän som inte verkar förstå vikten av att ett land har en konstitution (i Sveriges fall bestående av fyra grundlagar).
Partiernas agerande präglas, som jag påpekade i mitt förra blogginlägg, av ”men du då-debattekniken”. Därmed mäts partierna endast mot varandra – av dem själva. Men i de stora frågorna borde partierna istället mätas i förhållande till grundlagarna. Vad är andemeningen i regeringsformen om vi studerar förarbetena:
att en regering ska sitta kvar, till varje pris, även om regeringen inte har ett tillräckligt stöd i riksdagen för att kunna regera med hjälp av sin egen budget?
att de partier som kan fälla en regering ska göra detta även om dessa partier vet att de varken sig kan bilda en egen regering, eller få riksdagen att godkänna sin budget?
Om det fanns någon form av statsmannamässighet skulle ett nyval ha utlysts sedan Stefan Löfvén hade fällts i juni. Detta uppfattning skulle ha haft ett väldigt mycket starkare stöd ifall grundlagarna hade varit vars mans, och var kvinnas, egendom i Sverige. Nu är det inte så. Tyvärr.
Del sex
I USA har det varit tvärt om. Där känner nästan alla medborgare till sina rättigheter och skyldigheter enligt konstitutionen. Åtminstone tidigare. Däremot är USA:s politiska system helt under isen. USA har aldrig haft partier, i svensk mening, varav vissa en gång varit verkliga folkrörelser. I USA har partierna endast existerat som ”privata” kampanjorganisationer för, ibland, upp till hela tolv kandidater. Och det från samma parti i början av primärvalen. Så var det med Republikanerna inför presidentvalet 2016! Men återigen: i USA känner de allra flesta medborgare till sin konstitution! Den är central på många sätt – även i samhällets vardagslunk.
Det finns väldigt mycket som går, och förtjänar, att kritiseras i USA. Men till dessa saker hör definitivt inte konstitutionens centrala ställning. Här har Sverige i stället något att lära av USA. Det finns idag, enligt min mening, INGET av riksdagens åtta partier som förmår agera på ett principfast sätt. Det enda principiellt riktiga som riksdagens nuvarande partier skulle kunna göra vore att enas om att utlysa ett extraval för att återge medborgarna ”bollen”. Detta skulle, med stor sannolikhet, ge riksdagen en ny sammansättning. Därmed skulle en regering kunna bildas som både har en majoritet bakom sig i riksdagen och som skulle kunna få igenom sin budget. Detta skulle ligga i linje med grundlagarnas andemening – om än inte bokstav. Men de småaktiga riksdagspartierna struntar i grundlagens andemening. Det som styr deras handlande är partipolitiska, och inte sällan direkt personliga, hänsyn.
Just därför måste grundlagarna få en central ställning i Sverige, både för medborgarna som individer, och för medborgarna som kollektiv (kanske till och med för ett och annat politiskt parti)!
Det är därför som jag vill att regeringsformen ska revideras så att en regeringsbildare måste visa att han, eller hon, kan få igenom ”sin” budget. Detta skulle tvinga partierna att ”disciplinera” sig.
Men, sannolikt kommer inte ens detta att vara tillräckligt.
Del sju
Det behövs en verkligen maktförskjutning mellan det, i förfall stadda, partiväsendet och grundlagarna (konstitutionen). Dagens partiväsende utgör ett sorts monopol. Hur dåligt de än agerar så håller de samtidigt ihop. Deras verksamhet finansieras av stora skattemedel och partierna framträder med hjälp av (skattefinansierade) public service i ryggen.
De svenska partierna har det gemensamt att de alla är skattefinansierade utskott på statsmaskineriet. I den bemärkelsen utgör dagens riksdagspartier ett sorts politiskt monopol. Riksdagspartierna utgör, tillsammans, en gigantisk ombudsmannakår. Och som alla ombudsmannakårer har även denna partipolitiska ombudsmannakår fått egna intressen. Det handlar dessutom om gemensamma intressen – oavsett vilket parti som dessa ombud (riksdagsledamöter) representerar.
Och som alla monopol borde även detta monopol utmanas och brytas upp. Det jag tidigare visade är hur medborgarna, i deras egenskap av individer, både skulle kunna utmana dagens riksdagspartier. Och samarbeta med partierna – som jag alltså inte vill avskaffa.
Del åtta
Men för att åstadkomma en reell förskjutning mellan riksdagspartiernas (ombudsmannakåren) inflytande över politiken och medborgarnas – i deras egenskap av individer – politiska inflytande, krävs en både djupare och bredare förändring av den svenska konstitutionen (eller grundlagarna). Kom ihåg: syftet ska vara att göra det lättare för medborgarna att, utan organisering i partier, skaffa sig politiskt inflytande i riksdag, regioner och kommuner (personkryssen hjälper inte). Och en sådan tanke går på tvärs med allt som vi vuxit upp med.
Medborgarna utgår ifrån – hur illa de än tycker om partierna – att det just är partierna som ska ta hand om dem. Men detta passiviserar. Det svenska partisystemet har förvandlas till en mur som i praktiken motverkar att medborgarna – som individer – agerar med hjälp av konstitutionen. Jag skrev det i mitt förra blogginlägg och jag skriver det igen: Partierna borde, bland mycket annat, vara något som binder samman medborgaren med konstitutionen.
Det behövs ett nytt inslag i samhället som helt enkelt inte bygger på partisystemet.
Avrundning
Sverige har inte endast en för svag grundlag. Den svenska grundlagen bygger på tanken att det politiska inflytandet ska utövas av partier. Mot detta borde det alltså ställas en möjlighet att medborgarna också ska kunna agera politiskt som individer – utanför det nuvarande partisystemet – beväpnade med kunskapen om den svenska konstitutionen (grundlagarna).
Men för att detta ska kunna bli verklighet krävs en mycket djupare översyn, och förändring, av grundlagarna än att regeringsbildaren måste kunna få sin budget antagen av riksdagen. Det måste, exempelvis, ske öppna och demokratiska val av viktiga myndighetschefer inom statsmaskineriet.
Varför då?
Det räcker med ett enda namn som speglar det förfall som pågått inom statsmaskineriet – parallellt med det politiska förfallet.
Detta namn är Dan Eliasson, socialdemokrat.
Här har Sverige en hel del att lära av USA. Tro´t den som vill.
________________________
Fortsättning följer på fredag
Det blev en del III
