Sverige bör demokratiseras. De som fattar livsavgörande beslut för andra måste kunna ställas till svars. I USA väljs höga tjänstemän. Vi bör ta efter

Jag bloggar av två skäl. Precis som andra vill jag påverka.
Men jag vill också motverka en sjunkande politisk allmänbildning
Min förhoppning är att läsare från alla läger ska få ut något av det jag skriver.

__________________________

 

Med grundlagarna som måttstock, del III av III

Ingress
Jag avslutade det andra av de tre blogginläggen i serien ”med grundlagarna som måttstock” på följande sätt:
”Sverige har inte endast en för svag grundlag. Den svenska grundlagen bygger på tanken att det politiska inflytandet ska utövas av partier. Mot detta borde det alltså ställas en möjlighet att medborgarna också ska kunna agera politiskt som individer – utanför det nuvarande partisystemet – beväpnade med kunskapen om den svenska konstitutionen (grundlagarna). Men för att detta ska kunna bli verklighet krävs en mycket djupare översyn, och förändring, av grundlagarna än att regeringsbildaren måste kunna få sin budget antagen av riksdagen.

Det måste, exempelvis, ske öppna och demokratiska val av viktiga myndighetschefer inom statsmaskineriet. Varför då? Det räcker med ett enda namn som speglar det förfall som pågått inom statsmaskineriet – parallellt med det politiska förfallet. Detta namn är Dan Eliasson, socialdemokrat.
Här har Sverige en hel del att lära av USA. Tro´t den som vill”.

 

Del 1.
Dan Eliasson är en vandrande kris med partibok. Eliasson har, vilket bara det är fullständigt osannolikt, under en period på lite drygt 30 år (1989 – 2021) innehaft följande positioner i det svenska statsmaskineriet.

Håll i er nu:

* Rättssakkunnig, Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA),
* Kansliråd, vid Utrikesdepartementet,
* Politiskt sakkunnig, vid Justitiedepartementet, då Laila Freivalds (S) var justitieminister,
* Ambassadör (?) och internationell chefsförhandlare, vid Justitiedepartementet,
* Statssekreterare, vid Justitiedepartementet, då Thomas Bodström (S) var justitieminister ,
* Tillförordnad biträdande chef, vid Säkerhetspolisen (SÄPO), under Reinfeldt / Alliansen,
* Generaldirektör, vid Migrationsverket, under Reinfeldt / Alliansen,
* Generaldirektör, vid Försäkringskassan, under Reinfeldt / Alliansen,
* Rikspolischef, efter regeringsskiftet,
* Generaldirektör, vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB),
* Generaldirektör, vid Regeringskansliet (med uppgift att se över Sveriges krislagstiftning). Ironin består i att Eliasson själv är en kris.

Del 1.2.
Kommentarer: Som alla kan se har Dan Eliasson haft minst elva olika – höga eller mycket höga, inflytelserika eller mycket inflytelserika – befattningar inom det svenska statsmaskineriet under perioden 1989 – 2021. Han har under lång tid varit en av Sveriges högst avlönade myndighetschefer (160 000 kr / mån). När Eliasson klättrat så högt att han, med god marginal, passerat sin inkompetensnivå skyddades han länge av sin socialdemokratiska partitillhörighet. Detta oavsett vad han ställde till med. Ironiskt nog blev det under Stefan Löfvéns tid som statsminister som Dan Eliasson dels nådde toppen karriärmässigt, dels som obalansen mellan hans höga position och brist på kunnande, blev alltför stor. Karriären var över då han blev utsedd till Rikspolischef. En position som låg väldigt långt över vad Eliasson klarade av. Sedan dess har han varit ett problem. Idag, efter att även ha misslyckats på MSB, sitter han ”inburad” i Regeringskansliet. Hans lön är 160 000 kr / mån. Denna får han för att han ska hålla käften.

a. Eliasson började alltså sin karriär under den S-regering som satt fram till valet 1991,
b. Karriären fortsatte, utan politiska bekymmer, under Bildt-regeringen som valdes 1991,
c. Eliasson klättrade sedan glatt vidare efter att S återtagit regeringsmakten 1994,
d. Han hade heller inga politiska bekymmer under Reinfeldt: Men bristen på duglighet var uppenbar under tiden vid ”kassan”,
e. Slutligen lyftes Eliasson upp, alldeles för högt, under Löfvén. Han blev rikspolischef, föll (naturligtvis) och ”slog ihjäl” sin karriär.
f. S försökte dölja fallet genom att utse Eliasson till chef för MSB. Där gjorde karln det enda misstag som han inte fick göra. Resa !

 

Del 2.
Sverige har en odemokratisk maktstruktur där offentliga tjänstemän fattar politiska beslut. Detta utan att behöva stå till svars inför väljarna. I Sverige utgår vi ifrån att de offentliga tjänstemännen ska agera politiskt neutralt och tjäna medborgarna. Men så är icke fallet. Många av de mest inflytelserika tjänstemännen är varken politiskt neutrala eller medborgarnas tjänare. Delar av dessa, icke valda, makthavare har blivit till en egen och självmedveten politisk kraft. Utan att vara valda. Ibland fungerar dessa i samarbete med de valda politikerna. Ibland agerar denna kraft – bestående av inflytelserika, politiserade, offentliga tjänstemän – vid sidan om och delvis oberoende av de valda politikerna.

Det är många makthavare det handlar om.

 

Del 2:1
Till dessa hör stora delar av Regeringskansliet. Det handlar inte endast om de cirka 200 personer som är öppet partipolitiskt tillsatta (enligt Regeringskansliets hemsida). Regeringskansliet består även av ytterligare cirka 4500 – 5000 personer. Jag låter en kort men sann berättelse understryka både den makt som dessa tjänstemän vid Regeringskansliet har – om bara en mindre del av dessa går samman. Och hur svårt det verkar vara att avsätta dessa. Här kommer historien:

Efter valet 2018 undertecknades ett upprop av de ”opolitiska” tjänstemännen i Regeringskansliet. Uppropet undertecknades av 261 personer. Flera av dessa var höga chefer och befattningshavare vid Utrikesdepartementet (UD). Uppropet var ställt till Regeringskansliets dåvarande förvaltningschef.
Undertecknarna ville exempelvis ha svar på frågor som ifall arbetsgivaren kunde ”garantera” att nästa regering och regeringsunderlag (SD) inte skulle ”urholka Regeringskansliets värdegrund?”
Undertecknarna av uppropet ville även veta vad som händer med ”lojalitetsplikten gentemot regeringen och arbetsgivaren” om den hamnar ”i konflikt med regeringsformens bestämmelser om människors lika värde” (SvD 2018-09-26).

Frågeställningarna utgick alltså ifrån möjligheten av en ”konflikt” mellan en ny regering och ”regeringsreformens bestämmelser om människors lika värde”. Ska uppropet tas på allvar innebar detta att undertecknarna frågade om de var skyldiga att arbeta för en ny regering i vilken även SD ingick. Detta var en uppenbar, och oacceptabel, provokation riktad mot de traditionella borgerliga partierna. Syftet var uppenbart. Undertecknarna av uppropet försökte uppenbarligen avskräcka de traditionella borgerliga partierna från att bilda en regering tillsammans med SD. Initiativtagarna till uppropet, som var anställda vid UD, försökte alltså påverka regeringsbildningen! Deras chef vid denna tidpunkt var utrikesminister Margot Wallström (S).

Såvitt jag vet blev det inga påföljder för undertecknarna. Nästa gång kan därför en annan grupp av Regeringskansliets personal ställa samma fråga med anledning av att Vänsterpartiet, säkerligen, kommer att utgöra en del av Socialdemokraternas regeringsunderlag. Uppropet 2018 visar hur politiskt de ”opolitiska” tjänstemännen vid Regeringskansliet anser sig kunna agera. 

 

Del 3.
Ett annat skikt bland de offentliga tjänstemännen utgörs av de cirka 220 myndighetscheferna. Även dessa förutsätts agera opolitiskt Dessa chefer står ofta i spetsen för stora, och för Sverige centrala, organisationer. Som exempelvis Polismyndigheten och SÄPO. Detta var som bekant två av de många och viktiga myndigheter som Dan Eliasson avverkade (eller som avverka Eliasson) under sin karriär. När det gäller dessa tjänstemän vill jag betona följande:

* Detta skikt av makthavare behöver aldrig ställa upp i val,
* Detta skikt av makthavare riskerar inte att bli avsatta efter ett valnederlag,
* Detta skikt av makthavare arbetar sig uppåt oavsett regering.

Personer som Dan Eliasson sätter fingret på det demokratiska problem som uppstår då icke valda tjänstemän utrustas med en så stor makt.

 

Del 4.
Marinofficerarnas uppror mot Olof Palmes regering. Det mest odemokratiska agerandet från höga tjänstemäns sida, som ägt rum i modern tid i Sverige, utspelade sig under den första halvan av 1980-talet. Detta var alltså under de stora u-båtsjakternas epok i svensk historia. I november 1985 publicerade Svenska Dagbladet (SvD) intervjuer med tolv höga marinofficerare i vad som i praktiken utgjorde ett ”officersuppror” mot en folkvald regering. Ledningen för ett helt vapenslag – marinen – förklarade att den saknade förtroende för regeringen! Detta ställde frågan med den makt som höga tjänstemän faktiskt har trots att de inte är valda.

I en demokrati är det nämligen den folkvalda regeringen som talar om ifall den har förtroende för krigsmaktens olika vapenslag. Eller inte. Det är endast i diktaturer som olika vapenslag, exempelvis marinen, talar om ifall de har förtroende för de folkvalda politikerna. Eller inte.

Hade något liknande skett, exempelvis i Frankrike eller USA, skulle regeringarna, under presidenternas ledning, omedelbart ha avskedat samtliga officerare. Dessutom skulle sannolikt den tongivande av officeren ha ställts inför rätta för högförräderi. Hans namn var Hans von Hofsten. Jag anser att den svenska regeringen svek grundlagarna och medborgarna som inte omedelbart avskedade dessa marinofficerare. Man får tycka vad man vill om Socialdemokraterna, Olof Palme och u-båtsjakterna. Men här utmanade ett gäng officerare demokratin. Hur öppet som helst. Det enda sättet som regeringen kunde ha agerat på var att avskeda samtliga. och dessutom ställt Hans von Hofsten inför rätta. Tyvärr vek sig den folkliga makten, alltså regeringen under Olof Palme, för tjänstemännen / officerarna. Detta var ett svek mot grundlagarna. Hela affären var en skandal utan motstycke i modern svensk historia.

Dessa höga tjänstemän – chefer inom Regeringskansli, myndighetschefer för polismakten och höga officerare inom olika vapenslag – utgör tillsammans en närmast oavsättbar struktur. Denna struktur ska vara opolitisk. Men som jag har visat är den allt annat än opolitisk. Dessa ”opolitiska” tjänstemän drar sig inte för att försöka påverka en regeringsbildning genom provocerande upprop. Eller genom en direkt utmaning av en demokratiskt vald regering på det sätt som marinofficerarna gjorde.Utan påföljd!

Eller låt oss vända på det hela: en uppenbart inkompetent person som Dan Eliasson utses till rikspolischef, och sedan till chef för MSB, två för staten Sverige ytterst viktiga positioner. Detta enbart på grund av att han tillhör rätt politiskt parti. Alla tre exemplen är oacceptabla.

 

4.1.
Detta ”myndighetsetablissemang” måste avvecklas. Dessa höga befattningshavare, som utan att vara valda, besitter en sådan väldig politisk makt utgör ett otidsenligt och odemokratiskt inslag i samhällskroppen.

De utgör ett (så gott som) oavsättbart ”myndighetsetablissemang”.

Dessa höga befattningshavare behöver, som sagt, varken ställa upp i val eller avgå tillsammans med den (eller de) regeringar som har utsett dem. Det inflytande som dessa, i realiteten mycket politiska, befattningshavare har är i flera avseende större än de valda politiska befattningshavarnas. En sak ska dock understrykas. Vissa valda politiker ingår i detta ”myndighetsetablissemang”. De bidrar bland annat genom att utnämna ”rätt” personer till rätt befattningar. Och genom att göra sig till tolk för de – på papperet opolitiska – icke valda makthavarnas åsikter. Dessa olika skikt av höga, icke valda, makthavare (befattningshavare) har skaffat sig ett sorts ”monopol” när det gäller hur myndighets-Sverige ska agera. Eller inte agera. Det handlar inte om ett parti-politiskt ”monopol”. Det handlar om ett sorts monopol som är djupare, bredare och mer varaktigt än vad dagens politiska partier skulle kunna skapa. De politiska partierna, och deras företrädare, måste ju regelbundet stå tills vars inför väljarna. Vissa av dem arbetar hårt och hoppas nervöst på att bli omvalda. Förhoppningsvis skapar detta en viss ödmjukhet hos vissa av politikerna. Däremot inte hos de utnämnda och i praktiken (ofta) oavsättbara höga myndighetscheferna.

 

Del 4.2.
Bestående maktstrukturer. Men de höga makthavarna (befattningshavarna) inom Regeringskansliet, myndighetschefer (som rikspolischefer) samt marinofficerare bildar en bestående struktur. Även om enskilda individer inom denna struktur byts ut, då och då, har de gamlas åsikter en förunderlig förmåga att föras vidare av deras efterträdare. Speciellt inom marinen

Det är inom den ram som jag vill kalla för ”myndighetsetablissemang” som handlingsmonopolet har vuxit fram. Detta ”monopol” när det gäller hur Sveriges myndigheter ska agera i en rad frågor (inte alla) är ett resultat av den makt som denna bestående struktur har lyckats tillförskansat sig. Inte endast i Sverige utan även i många andra länder. Det enda parti som kunde utmana det jag kallar för ”myndighetsetablissemanget” var Socialdemokraterna under sitt unikt långa maktinnehav. Och sin unikt starka ställning hos medborgarna / väljarna. Men denna tid verkar vara över. Därför sitter dessa – icke valda – maktstrukturer säkrare idag än på länge. Vi som tror på ett demokratiskt samhälle ser naturligtvis dessa icke valda maktstrukturer som våra motståndare.

Felet ligger, bland annat, i den sällsynt naiva uppfattningen att den statliga förvaltningen skulle vara opolitisk.

Vissa tror att allt som behöver göras efter ett regeringsskifte är att byta ut ett antal av de 349 ledamöterna i riksdagen, skifta regering och byta ut åtminstone en del av de 200 personerna i Regeringskansliet som utses direkt av partierna). Men så är det, definitivt, inte. Låt mig därför upprepa vad jag just har sagt.

Felet ligger i tron på att den statliga förvaltningen skulle vara opolitisk.

 

Del 5.
Myndighetschefer som Dan Eliasson, anställda vid Regeringskansliet och officerare vid exempelvis marinen, är inte några neutrala tjänare åt  politikerna. Eller åt de väljare som har valt dessa politiker. Detta ”myndighetsetablissemang” har ett självmedvetande. Inte som ett enda stort kollektiv. Men som en rad halvstora kollektiv. De har exempelvis, självklart, egna kontakter både med media och med näringslivet. Detta myndighetsetablissemang stannar kvar vid varje regeringsskifte. Och ju svagare regeringar desto starkare står denna struktur av politiserade, icke valda, myndighetschefer och andra tjänstemän i förhållande till de valda makthavarna.
*Precis som Dan Eliasson kan de göra karriär under varje regering (oavsett politisk färg)
*De tar sig rätten att provocerar partier – kom ihåg historien om de 261 anställda på Regeringskansliet,
*De direkt utmanar en regering – glöm aldrig ”officersupproret” i marinen 1985

Detta myndighetsetablissemang utgör en fara för demokratin. Därför måste myndighetsetablissemanget demokratiseras. Men detta kräver i sin tur, bland annat, förändringar av grundlagarna.

 

Del 5.1.
Det är här som Sverige kan lära av USA. Först måste vi medborgare sluta låtsas som om myndighetschefer eller de 4500 – 5000 anställda på Regeringskansliet verkligen skulle vara opolitiska. Detsamma gäller för exempelvis marinofficerare – idag med allt fastare NATO-anknytning.

I USA byts inte endast politikerna ut.

Där byts även stora delar av förvaltningarna ut efter varje presidentval. De låtsas inte, likt oss i Sverige, att landet har en opolitisk förvaltning. I USA erkänner lagstiftarna att stora delar av förvaltningarna agerar politiskt. Medborgarna ska därför få chansen att byta ut höga chefer, regelbundet, genom att dessa tvingas ställa upp i val. Och omval. Det gäller exempelvis för polischefer och statsåklagare. Det gäller för en stor del av det amerikanska statsmaskineriet. Vilket är utmärkt.

I Sverige bör vi tänka igenom hur många av de uppåt 5000 tjänstemännen/kvinnorna i Regeringskansliet som bör anses vara politiska och som därför bör ställa upp i val. Och till omval. Det räcker naturligtvis inte med totalt 200 utses av politiska partier. Det kanske krävs att uppåt 1000 personer som arbetar på Regeringskansliet ska anses vara politiska och ställa upp i val.

När det sedan gäller myndighetscheferna krävs det en noggrann genomgång av vilka chefer som verkligen redan fyller, och som kan komma att fylla, en politisk roll. Men blotta tanken på att fortsätta med dagens system – där ingen av de uppåt 200 myndighetscheferna anses vara politisk – är samtidigt skrämmande och skrattretande. När det gäller personer – sådana som rikspolischefen, riksåklagaren, SÄPO-chefen och andra myndigheter – måste vi också titta på vilka av dessa som borde ställa upp i val och omval.

 

5.2.
Någon kanske tror att detta skulle leda till oreda. För er som befarar detta vill jag svara på följande sätt:

a) det råder redan oreda i Sverige: kom ihåg Dan Eliasson och inse att han är inte ensam.
b) de som vill utmana exempelvis dagens rikspolischef, om denna position, måste naturligtvis själv besitta tillräckligt med yrkeskunskaper för att han/hon även skulle ha kunnat vara aktuella vid en tjänstetillsättning med dagens system (alltså då rikspolischefen, riksåklagaren, SÄPO-chefen och de flesta andra myndighetschefer utses av regeringen).

Men i Sverige är det inte alls så att den mest polisiärt meriterade idag måste få tjänsten som rikspolischef. Tänk på hur många poster som Dan Eliasson hann avverka. Detta berodde på systemet med att en sittande regering kan utnämna ”sitt” folk till viktiga positioner. Och det gör alla regeringar som får en chans. Det system som jag förespråkar innebär att vi erkänner det uppenbara: statsförvaltningen är politisk och cheferna inom denna ska därför öppet och ärligt ställa upp i val.

 

Avslutning
De verkliga hoten ligger i metoden med utnämningar. Denna bygger på två sällsynt (efterblivna typ 1600-talet?) föreställningar:
a) Den första går ut på att statsförvaltningen skulle vara opolitisk. Låt oss ta posten som polischef. Systemet med utnämningar gör att det inte alls behöver vara den bäste, med de bästa polisiära kunskaperna, som får posten. Om så sker måste detta bero på ren bonntur. Istället är det ofta (oftast) så att den som har de bästa politiska kontakterna får en position som polischef. Eller Överbefälhavare för Försvarsmakten.

b) Det andra bygger på att  ”myndighetsetablissemanget” inte skulle utgöra ett hot mot demokratin. Låt mig repetera utnämningarna av Dan Eliasson till en hög befattning på SÄPO, till rikspolischef, eller uppropet från de 261 anställda på Regeringskansliet samt det värsta sedan slutet på andra världskriget: ”officersupproret” inom marinen.

Men båda är ett resultat av Sveriges tradition med utnämningar. Och båda dessa problem skulle, till stor del, avhjälpas genom att olika kandidater till de politiska posterna inom (främst) statsförvaltningen fick ställa upp i val mot varandra. Detta skulle innebära att polischefer – vars ledning av organisationen resulterat i mer av brutalitet än i uppklarade brott – skulle tvingas förklara detta inför väljarna. I debatter med ett antal utmanare. Dessutom skulle exempelvis en statsåklagare tvingas ställa upp till omval. Val och omval skulle, mer effektivt än något annat, motverka att det odemokratiska ”myndighetsetablissemanget” består. Genom val, och omval, skulle vi slippa makthavare som alltid bestämmer – men som aldrig måste stå till svars!

Ett system med val, och omval, skulle innebära en enorm demokratisk vinst.

c) Systemet med val och omval skulle också kunna kompletteras med en cirkulation av arbetsuppgifter. Detta skulle, till att börja med, kunna testas i kommuner. En person som är en utmärkt chef för äldreomsorgen skulle kunna ”cirkulera” och arbeta som chef inom exempelvis ”individ- och familjeomsorgerna. En chef inom tekniska verksamheter skulle kunna ”cirkulera” och arbeta som chef inom miljö- och hälsoskydd. Det som förloras i kunskap skulle (eventuellt) vinnas i förståelse av andra (motsatta) perspektiv.

d) En president i USA får inte väljas mer än två gånger. När det gäller viktiga positioner inom statsförvaltningen, exempelvis som rikspolischef, eller som riksåklagare, kan det finnas anledning anledning att fundera över hur länge samma person ska inneha denna position. En duktiga chefer skulle, efter två-tre perioder, kunna ställa upp i val som chef för andra verksamheter. Det finns ett egenvärde i att ackumulera kunskaper. Men det finns även en risk att avtrubbas när det gäller insatser av våld. På chefsnivå.

Det kan vara lätt att avfärda USA. Men detta lands insikter om att förvaltningarna – på statlig (federal), regionala och kommunala nivåer – inte är neutrala är ovärderliga. Därför måste innehavarna av de viktigaste positionerna både tvingas ställa upp i val, och omval, så att  andra kan utmana.Det svenska politiska systemet befinner sig i förfall. Det handlar inte endast om partierna. Tänk på alla skandalerna som varit på förvaltningsnivå och som började med Transportstyrelsen. Det krävs en ny insikt i Sverige: bland det farligaste som finns är makthavare som aldrig behöver ställa upp i val. Och som aldrig måste stå till svars. Inför väljarna.