Jag bloggar av två skäl. Precis som andra vill jag påverka.
Men jag vill också motverka en sjunkande politisk allmänbildning
Min förhoppning är att läsare från alla läger ska få ut något av det jag skriver.
__________________________
En andra kommentar.
Ingress
Den ryska ambassaden i Afghanistans huvudstad Kabul uppgav i måndags att den tidigare presidenten i Afghanistan, Ashraf Ghani, hade flytt landet dagen innan. Enligt en talesperson på den ryska ambassaden, Nikita Ishchenko, flydde inte Afghanistans tidigare presidenten tomhänt. Han flydde tillsammans med fyra bilar och en helikopter. Bilarna var fullproppade med kontanter (delar av statskassan?). Då presidentens sällskap även fyllde helikoptern med pengar fick inte allt plats. En del av kontanterna blev därför kvar på landningsplatsens asfalt.
Nyhetsbyrån Reuters, som rapporterade om det inträffade, har inte egna ögonvittnen till händelsen.
Del ett
Då jag skrev mitt blogginlägg om Afghanistan i söndags berodde det främst på den verkliga vanmakt jag kände då jag hörde Sveriges utrikesminister Ann Linde, i nyhetssändning efter nyhetssändning, svara på frågor från en journalist som (tror jag) skulle ha något med utrikespolitik att göra. Både journalistens och Ann Lindes frågor och svar var nästan ofattbart präglade av brist på kunskap och analys. Jag tänkte att jag, som inte är någon expert på Afghanistan, åtminstone måste göra ett försök att förklara några av de mest uppenbara orsakerna till vad som hände. Främst faktorer som militären och religionen samt regimens brist på folkligt stöd. Dessutom ville jag ta upp obalansen mellan de militära insatserna, å ena sidan, och de förhållandevis små summor som satsats på att försöka bygga upp ett modernt samhälle med utbildning och någon form av folkstyre som kunde skapa en bas för ett alternativ både till den korrumperade regimen (som omedelbart kollapsade utan USA:s militära stöd) och till talibanerna, å andra sidan.
Samtidigt rusade händelserna framåt i expressfart. Under lördagen hade ingen nyhetsutsändning, som jag hört, nämnt att Afghanistans huvudstad Kabul var hotad.
Men under söndagens förmiddag nämndes att talibanerna hade börjat rycka in i utkanterna av huvudstaden. Då jag hörde intervjun med Ann Linde för tredje gången började jag skriva mitt blogginlägg som publicerades i sin första och huvudsakliga version vid 12.00-tiden (tror jag). Vid 15.00-tiden under söndagen rapporterades plötsligt att talibanerna hade tagit över presidentpalatset. Då började jag göra några korrigeringar och tillägg och blogginlägget fick sin slutliga utformning vid 17.00-tiden. Senare, under söndagens kväll, kom beskedet att hela Kabul var i talibanernas händer!
Hela den tidigare – av USA och ”Väst” stödda – afghanska regimen och armén hade bara kollapsat. Jag var glad att jag skrivit något. För den som inte glömt de irakiska truppernas sammanbrott inför Daesh (Islamiska Staten) – jag hade inte glömt detta – hade i alla fall något att säga. Jag är väldigt tacksam för att så många läste mitt blogginlägg från i söndags. Det som hänt i Afghanistan är viktigt. Inte endast för Afghanistan. Utan i hela det globala maktspelet. Det visar på USA:s försvagade position och på Kinas allt starkare position. Detta måste vara viktigt nog för att kunna diskuteras!
Del två
Sveriges utrikesminister, och andra representanter för regeringen, hade alltså i det närmaste ingenting att säga i söndags. Jag uppfattade en nästan ofattbar brist på kunskap och analys. Från en utrikesminister. MEN min uppfattning är att detta, åtminstone delvis, är ett uttryck för det politiska beroende som dagens Sverige befinner sig i gentemot Nato, EU och USA.
Ann Linde är definitivt inte den kunnigaste utrikesminister som Sverige har haft. Men jag tror inte att hon är lika okunnig och oförmögen till analys som hon framstod i söndags.
Jag är övertygad om att hennes hopplösa svar under söndagen delvis beror på att ingen – varken utrikesministern eller någon annan i regeringen – vågar yttra sig innan de vet vad EU, Nato och USA ska säga! Sverige bedriver inte längre en oberoende utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Borta är den tid då en svensk utrikes- eller statsminister kunde kritisera något utan att först kolla med EU, Nato och USA. Speciellt om USA, Nato och EU är inblandade. HUR uppenbart hopplöst dumt det som händer än är.
Det är skillnad om man jämför med vad som gällde på Olof Palmes tid (och även på Carl Bildts tid, för den delen).
Del tre
Den politik som förts i Afghanistan har alltså inte lyckats. Det krävs därför en diskussion om detta 20-åriga krig: invasion och ockupation. Visste ni att det är otillåtet att säga ockupation? Det betraktas som kritik mot USA. Men vad är en 20-årig militär närvaro i ett annat land, där regimen endast existerade med hjälp av amerikanska trupper, annat än en ockupation?
Att nämna saker vid deras rätta nämn innebär ju inte att man stöder talibanerna.
Men idag råder det en verklig politisk tystnadskultur när det gäller utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Inte ens en så viktig fråga som Värdlandsavtalet (med Nato) gav upphov till någon debatt att tala om. I Sverige. Tystnadskulturen innebär dels att man inte får kalla en ockupation för en ockupation, dels att man riskerar att bli kallad för taliban-kramare (eller något ditåt)..
Men jag tar risken. Jag anser att mina tidigare blogginlägg, och agerande, i andra sammanhang gör det svårt att påstå att jag stöder våldsbejakande islamistiska jihadister.
Del fyra
Det hade varit intressant att få höra Ann Linde besvara följande frågor:
a) tycker du och regeringen att det har varit en bra idé av USA och ”Väst” att satsa över 1 000 miljarder dollar på olika former av militära insatser i Afghanistan under de tjugo åren 2001 – 2021? (Källa: Ola Nordebo, VK, 16/8-2021),
b) finns det något som du och regeringen anser att USA – som naturligtvis har burit huvudbördan av den 20-åriga ockupationen, och militära stödländer som Sverige – hade kunnat göra bättre med tanke på att allt bara upplöstes i tumma luften sedan USA i april förklarade att ”nu åker vi hem”?
c) har de erfarenheter av verkligt krig som Sverige har fått i Afghanistan – med riktiga dödade och skadade, gäller även svenska soldater – varit så värdefulla att Sverige kommer att göra satsningar i samma storleksordning även i framtiden?
d) hur mycket har den nästan tjugoåriga insatsen i Afghanistan kostat Sverige: i pengar, i dödade och i skadade?
e) ett nytt ”kallt krig” är på väg, främst mellan USA och Kina, och Afghanistans framtid utgör en del av detta kalla krig: ska Sverige ta hänsyn till de växande motsättningarna mellan stormakterna när landet sänder soldater utomlands?
Avslutning
Borta är den gamla devisen: ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Det var både brist på kunskap och denna tystnadskultur som gjorde att Ann Linde framstod som helt onödig att intervjua i söndags. Det hade varit mer intressant om journalisterna hade ringt upp någon talesperson för EU, Nato eller USA och ställt frågor om varför allt kollapsade.
Sedan någon talesperson för dessa organisationer sagt sitt kunde Ann Linde få svara på hur det går att evakuera ambassadpersonalen. Och ifall Sverige ska ta hem de afghaner som ambassaden, och militären, har använt sig av i Afghanistan sedan 2002. Detta säger något om Sveriges moral! För OM talibanerna kommer att göra processen kort med några är det, naturligtvis, andra afghaner som har hjälpt talibanernas motståndare militärt.
Och Sverige har varit inblandade militärt i Afghanistan under perioden 2002 – 2021.