Stefan Löfven avgår i nov! Jag tror detta speglar motsättningar inom S när det gäller strategin inför framtiden – något som kan avgöra S identitet

Ingress
”Under sitt sommartal från Runö i Åkersberga bekräftar Stefan Löfven (S) att han kommer att avgå i samband med partikongressen i november. ” svt NYHETER

Detta var en stor överraskning för mig och säkert också för de flesta andra.

Del ett
Innebörden är naturligtvis att någon annan kommer att leda Socialdemokraterna inför, och under, valrörelsen nästa år. Detta skulle kunna förändra den politiska spelplanen i Sverige inför valet. Men naturligtvis endast om Löfvens mycket sena avgång – med tanke på efterträdarens möjligheter att jobba in sig i rollen som både statsminister och partiledare inför valet i september nästa år – kommer att leda till en dramatisk förändring av Socialdemokraternas politik.

Del två
Då partiledare inom S byts ut brukar detta vara en välregisserad historia där efterträdaren redan är utsedd (även om bytet från Sahlin till Juholt, och från Juholt till Löfvén i båda fallen föregicks av ett turbulent förspel). Men själva partiledarbytena brukar ändå vara välregisserade där efterträdaren är klar. Men Löfvéns avgång bryter helt mönstret:
a) först och främst genom att det inte finns någon utsedd efterträdare,
b) besked från Stefan Löfvén kommer mycket sent – både med tanke på den ytterst komplicerade politiska situationen i Sverige och det stundande valet.

Detta bryter verkligen mönstret vad gäller byte av ledare inom Socialdemokraterna. Men S är inte heller längre samma parti. Det har inte längre samma stora andel av väljarkåren. Det har aldrig varit så otydligt vad som är socialdemokratisk ideologi som idag – åtminstone inte efter andra världskriget.

Del tre
Löfvéns plötsliga avgång beror på interna motsättningar: inom partiet, inom LO och mellan delar av av partiet och delar av LO. Vad än Löfvén och andra socialdemokrater säger utåt är det min fasta övertygelse att statsministerns och partiledarens plötsliga avgång beror på interna motsättningar inom partiet och fackföreningarna samt mellan dessa. Jag är vidare övertygad om att dessa motsättningar har ställts på sin spets i samband med:

a) misstroendeförklaringen tidigare i år då partier – som endast hade det gemensamt att de ville fälla S – gick samman,
b) Annie Lööfs och hennes partis (Centerpartiet heter det) ultimativa krav för att stödja regeringens budget i höst (S får inte tala budget med V),
c) Vänsterpartiets ultimativa krav – för att över huvud taget kunna tänka sig att fundera på att stödja en budget som de inte får vara med och diskutera – på ökade (och ofinansierade) satsningar på uppåt 25 miljarder kr.

Del fyra
Socialdemokraternas strategiska val – som kan avgöra partiets framtida identitet, ett arbetarparti eller ett ytterligare borgerligt parti – består grovt sett av följande två alternativ:
*antingen satsar partiet på att återerövra de arbetarväljare som gått till SD – något som är helt oförenligt med den arbetarfientliga politik som Annie Lööf står för. Detta genom sina angrepp på anställningstrygghet och kollektivavtal samt genom sina krav på nya ”rejäla” skattesänkningar som kompensation för att hon inte fick igenom kravet på fri hyressättning i nyproduktion av hyresrätter.
För att återerövra stödet från arbetarväljarna måste S bryta med främst Annie Lööfs Centerparti och försvara LAS och kollektivavtalen samt absolut inte fortsätta att sänka skatterna – vilket gör det omöjligt att satsa mer på exempelvis sjukvård och äldreomsorg. Och S måste tala budget med Vänsterpartiet.
Detta alternativ kan på kort sikt leda till en förlust av regeringsmakten – men fördelen är att S får en chans att behålla sin ideologiska-politiska identitet och får en chans att återvinna arbetarväljare från främst SD.

*eller så fortsätter S att ersätta förlusten av stöd hos arbetarna genom att ta över mer och mer av den borgerliga politik som främst Annie Lööf (men även MP) står för. Socialdemokraterna använde sig av denna metod efter valet 2014. Partiet tog över ännu mycket mer av borgerlig politik efter valet 2018. Dels i form av Januariavtalet mellan S, MP, C och L. Dels genom nya stora skattesänkningar – skattesänkningar som S hade lovade tillhörde en förgången epok på sin förra partikongress 2017.
Detta alternativ ökar teoretiskt sett S möjligheter att behålla regerings-positionerna (men inte någon regerings-makt) – den stora nackdelen består i att partiet, med största sannolikhet, kommer att fortsätta att förlora arbetarväljare till SD och även sin ideologiska-politiska identitet.

Avslutning
Stefan Löfvéns plötsliga avgång – som både statsminister och partiledare för vad som fortfarande är Sveriges största parti – utan att någon efterträdare är utsedd och så kort tid före valet visar på krisen: både inom det svenska politiska systemet och inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen och LO-facken.