Kampen mot kriminella nätverk i utsatta områden handlar om vilken identitet och lojalitet som skapas. Problemens djup måste erkännas.

Ingress – en repetition
I det förra blogginlägg som jag publicerade den 25 augusti hade en partikamrat till mig refererat och kommenterat rapporten ”Finns det en tystnadskultur i Göteborg stad?”

Rapporten visar hur enskilda anställda, och verksamheterna i Göteborgs kommun, påverkas av kriminella nätverk och av bärare av hederskulturens normer. Rapporten var djupt skrämmande. Det var häpnadsväckande hur djupt de kriminella nätverken, och de hederskulturella normerna, hade trängt in i kommunens verksamheter. Bland det mest skrämmande var hur tafatt som de politiskt ansvariga, de kommunala myndigheterna och staten, svarade på denna uppenbara utmaning från kriminella nätverken och från hederskulturens bärare. De kriminella, och de personer som bär upp hederskulturens normer, verkade möta ett mycket svagt och oorganiserat motstånd. Vissa delar av rapporten pekade faktiskt på det motsatta. Det vill säga att enskilda och modiga anställda som stod för de demokratiskt stiftade lagarna – och för de demokratiska traditionerna inom kommunens verksamheter som vilar på lagarna – mot kriminella och mot bärare av hederskulturen fick ofta inget stöd från kollegor och chefer. De kunde tvärt om bli ansedda som besvärliga och bestraffas genom att bli kallade för rasister och till och med få minskade budgetramar för sin verksamhet!

Rapporten från Göteborg är alltså en mycket skrämmande och omskakande läsning. Men rapporten visar också på något positivt. Rapporten visar att många anställda inser vad som pågår och reagerar mot det växande inflytandet från kriminella nätverk och klaner. Rapporten gav intryck av att en majoritet av de intervjuade verkar uppfatta problemen och kunde berätta om problemen på ett insiktsfullt sätt. Hur ska Göteborgs kommun och staten ta tillvara på de positiva inslagen i rapporten?

Vad ska samhället göra för att skydda sig mot kriminalitet, och försvara de lagar som utmanas av hederskulturens normer?

Några saker som är uppenbara om än inte uttömmande:

1. Det första består i att erkänna problemens omfattning och djup. Rapporten visar nämligen att problemen är så stora inom vissa stadsdelar att samhället, via myndigheterna, måste inleda en medveten motoffensiv riktad mot de kriminella nätverken, och mot bärarna av de hederskulturella normer, som hotar samhällets institutioner och deras demokratiska arbetssätt. Det handlar helt enkelt om att samhället måste ”återta kontrollen” av vissa stadsdelar. Detta genom att se till att lagarna, och de värderingar som bygger på lagarna, blir de dominerande inom de mest utsatta stadsdelarna, stadsdelar där det har etablerats parallella samhällsstrukturer.

2. En motoffensiv måste ha en flera kraftkällor. En av de viktigaste kraftkällorna finns hos de anställda inom Göteborgs kommun.Hur sla då denna kräftkälla kunna tas tillvara. Rapporten beskriver att de modiga och insiktsfulla anställda ofta känner sig ensamma. Arbetet för den del av personalen som utsätts för den starkaste pressen måste, så långt det bara är möjligt, organiseras så att ensamarbetet måste elimineras.

3. Personalen måste känna att de har chefernas stöd (förutom att de kan söka stöd hos varandra). Cheferna har ett väldigt ansvar i att vända den tystnadskultur – som rapporten riktar svidande kritik emot – till en kultur där de anställa vågar tala om problemen. Exempel på sådana arbetsplatser är bland annat socialtjänst och skolor. Här måste det till en helt ny attityd. Anställda som tar konflikter med bärare av hederskultur och representanter för kriminella nätverk ska inte behöva tveka ett ögonblick på att de kan räkna med stöd från sin kommunala arbetsgivare och från cheferna inom kommunen. Det kan handla om stöd med att upprätta en anmälan, vittna för polisen, klara av alla steg i en rättegångsprocess. Rapporten säger att de anställda som har fått stöd i sådana situationer har gått stärkta ur händelsen. Till detta kan läggas att det krävs fler anställda. Bland annat för att eliminera ensamarbetet inom utsatta verksamheter – som socialtjänst och skolor.

4. Kvarterspoliser och fotpatrullerande poliser. Men de anställda på socialtjänst och skolor och måste känna sig säkra till liv och lem. Detta kräver att kvarterspoliser och fotpatrullerande poliser återinför. Dessa fanns på 1970 och -1980 talen. Deras roll var att ständigt finnas ute i bostadsområdena. Och de skapade sociala band till befolkningen. Idag kommer denna uppgift att bli ännu viktigare – om brott ska kunna förebyggas och lösas. Kvarterspolisens och den fotpatrullerande polisens ständiga närvaro är en förutsättning för att de boende på vissa stadsdelar överhuvudtaget ska våga tala med polisen.

Men idag måste även kvarterspolisen stå för säkerheten och stöd till de som exempelvis arbetar inom socialtjänst och vårdcentraler, skolor och ungdomsgårdar (grupper som utsätts för påtryckningar). De sociala banden innebär slutligen en säkerhet för poliserna själva. Tyvärr har kvarterspoliserna försvunnit och traditionen att patrullera till fots har minskat.

5. Insikten om att kampen mot den klanstruktur som finns i vissa bostadsområden kommer att ta tid. Ett grundläggande inslag i denna kamp är att de boende i en stadsdel kan räkna med att de poliser de kanske vågar börja tala med efter ett år kommer att stanna kvar. Annars rasar alla positiva band som håller på att byggas upp att raseras.

6. Ett annat grundläggande inslag handlar om att bekämpa arbetslösheten. En person som nyss kommit till Sverige, och som inte har ett jobb, men bor i ett utanförskapsområde hamnar lätt utanför samhället. Och frågan kommer att ställas på sin spets: vilken identitet kommer denna person att få? Den som inte har ett arbete för heller inga svenska arbetskamrater – vilken naturligtvis minskar motivationen att lära sig svenska. Den som inte har ett arbete ställs också utanför gemensamma försäkringssystem vid exempelvis arbetslöshet och sjukdom. Dessa system utgör en styrka i det svenska samhället. För de som får ta del av dem.
Den som inte har ett arbete att livnära sig på, kan aldrig uppnå känslan av att ta kontroll över sitt eget liv. Den personen kommer inte att ha en lön som gör det möjligt att låna till ett hus eller en lägenhet. Detta gör att en sådan person, för att få en identitet, kan komma att vända sig klanstrukturerna. En invandrare (flykting) som går arbetslös länge kommer sannolikt att söka sig till sina landsmän för att ”höra hemma” någonstans. Och särskilt till sina släktingar om det finns sådana. Det är hos landsmän och släktingar som den arbetslöse måste vända sig om de behöver låna pengar. Den arbetslöse får inte låna på banken.

När det gäller kampen om en nyanländs identitet – ska personen bli en utlandsfödd del av det svenska samhället, med språkkunskaper och lojalitet mot arbetskamrater, fackföreningen och det svenska samhället i stort, eller ska den nyanlände få en identitet av och lojalitet mot klanen och dess strukturer – utgör arbetet och arbetskamraterna ett avgörande inslag.

Avrundning
Det finns mer som måste diskuteras. Behovet av ”säkra” ungdomsgårdar där umgänge över etniska gränser skulle vara möjligt, behovet av att bekämpa knarklangare och drogliberaler, med mycket mera. Men hör ovan finns några viktiga punkter.

En slutsats som vi drog av rapporten ”Finns det en tystnadskultur i Göteborg stad?” är att det i slutänden handlar om en kamp om själarna. Vilken identitet ska en nyanländ flykting få? Det är med denna frågeställning i bakhuvudet som vi arbetar.