De fem musketörernas återkomst – efter 44 år. En av mitt livs lyckliga stunder.

Man lever inte av politik allenast.
Det krävs vänner också.

___________

 

Innan jag fortsätter min kritik av hur Umeås maktparti nummer ett har agerat med anledning av den statliga myndigheten IVO:s kritik i ett tillsynsärende vill jag berätta om min helg. Den gjorde mig tio år yngre.

 

De fem musketörerna återvänder

Under 1970-talet gick det en serie på TV som hette ”Superstars”. Det var idrottslegendarer som diskuskastaren Ricky Bruch, stavhopparen Kjell Isaksson och hockeyspelaren Börje Salming som tävlade mot varandra. I tio grenar. Detta var en föregångare till dagens ”Mästarnas mästare”.

Året var 1977 (tror jag) när ett gäng umegrabbar i vilket jag ingick samlades för att, oförskräckt, genomföra vår egen variant av Superstars. Vi hade också tio grenar. Under åren kom dessa att variera något. Det har handlat om 100 meter, längdhopp, höjdhopp, ett spel med fotboll där man skulle ”bolla ut” varandra – vilket var Huvudgrenen, bordtennis, bänkpress, ishockeyspel, höjdhopp, 200 meter, 400 meter, 3 km, ”ballknäckarhindret” på I 20, hinderbanan på I 20, cykeltrial, skytte med luftpistol respektive luftgevär, pilkastning, längdsimning under vatten!, badminton, bowling, spjutkastning, mm.

Skador förekom.

Själv slet jag av bakre lårmuskeln på vänster ben i samband med ett hundrameterslopp. Jag fann mig själv liggandes på tartanbanan vrålandes av smärta samtidigt som jag slog knytnävarna i den då röda banan på Gammliavallen för att överföra smärtan från benmuskeln till händerna. Men bryta tävlingen var det aldrig tal om. Kampen räckte över två dagar. Jag slet sönder lårmuskeln på fredagens kväll. Men på lördagen hoppade jag omkring med kryckor och försökte spela fotboll. Det gick inte bra.

Ursinnig kamp – bära eller brista.

Det var ofta hårda tag. Inte någon brutalitet mot varandra men när det gällde att ta ut sig själv. Exempelvis i löpgrenarna eller i undervattenssimmet. Många av killarna var verkliga bollbegåvningar. Minst tre av oss kunde stå med fotbollen hur länge som helst. Tyvärr hörde jag inte till dessa. Men dessa deltagare kunde ta bollen med foten, knäet, pannan, bröstkorgen och bolla, bokstavligen, hur länge som helst. De var verkliga bolltrollare. Men det blev för mycket snack om ”rita”, ”utlägg”, o s v. Så för att grenen med fotbollen inte skulle ta hur lång tid som helst tvingades vi införa ett stenhårt domarsystem där det inte tilläts något ”käftande”.

Det fanns andra bollgrenar också. En av deltagarna hade exempelvis erövrat en sjuttondeplats på SM med ishockeyspel. Många dueller med ishockeyspelet blev stenhårda och just detta spel skapade alltid en enorm stress. Stenhårda var även matcherna i bordtennis.

Blev småkänt

Ryktet om den lokala tiokampen i Umeå spred sig. En i det järngäng som startade tiokampen i Umeå hade en storebror som heter Bertil Karlefors. Denne jobbade på SVT och TV4 som nyhetskorrespondent med placeringar i New York, Stockholm, Jerusalem och Paris. Han ”kom hem” till den stad där han växte upp för att vara med i tiokampen. Andra kom också. Vårt påhitt drog deltagare.

Vi bokförde det mesta.

När jag hörde av mig till kärnan i gänget, i våras, för en comeback denna höst visade det sig att det fanns en pärm där (nästan) allt var bokfört. Om jag minns rätt körde vi tävlingen första gången 1977 och vi höll på fram till 1994. Själv missade jag ett antal kamper under åren då 80-talet övergick i 90-talet. Men det senaste året då vi körde stod mitt namn med bland deltagarna. Minsann. Det var 1994. Och det står i Pärmen.

I lördags samlades kärnan i gänget igen.

Om jag minns rätt hade det då alltså gått 44 år sedan den första tiokampen. Och det var definitivt 27 år sedan sist (år 1994). Det bevisar innehållet i Pärmen. De tre mest allroundbegåvade tiokamparna ingick i kärnan. Deras artistnamn är Snake, Rogga och Tobbe. Till dessa kom två andra ur kärnan nämligen SM-Pelle (ishockeyspel) samt undertecknad. Jag tänkte på boken (och filmen) ”Musketörernas återkomst” då vi satt i bilen och snackade skador. Sådana fanns det gott om.

Så det fick bli en femkamp 2021. Efter beslut genomfördes följande grenar:

1. Bänkpress:
Denna gång siktade vi inte på att lyfta så många kilo som möjligt utan vi tävlade istället om hur många gånger alla kunde lyfta 20 kg. Segraren lyfte först stången 30 gånger och sedan 51 gånger – i ett utslagsheat ! Snake tog hem segern – med ett lyft mer än mig i ”finalen”. Tjurskallen kunde gå på mitt resultat – och lyfte stången en (1) gång mer. Redan i den första grenen kom lite av de gamla kämpatakterna fram.

2. Bowling:
Rogga oövervinnerlig. Bowlade med både stil och precision. Själv ”segrade” jag i bottenstriden. Och kom sist,

3. Ishockeyspel:
Lika stressigt som 1977! Här var jag definitivt sämst. Men Tobbe, som tränat tillsammans med en son, var bättre än någonsin! Med ett passningsspel som det var en fröjd att se,

4. Pilkastning: Allmän ringrost,

5. Luftgevär: Snake vann lätt,

 

Återetablerad tradition?

Jag hoppas verkligen att vi kan göra om detta. Själv hoppas jag att vi kan återetablera själva traditionen. Främst för att det är så förbannat roligt. Mest att träffa de gamla kämparna. Men även själva tävlingen. Idag är den inte på liv och död längre. Bara nästan! Kan vi återetablera traditionen skulle åtminstone jag kunna motivera mig att träna lite mer allsidigt än vad jag gör idag. Kanske skulle jag till och med kunna förbättra konditionen. Och kasta det där klotet utan att hamna i diket. Mitt mål är att slå den där Pelle.

 

Lyckligt återseende.

Det var helt otroligt att få träffa dessa grabbar igen efter så många år. Segern var att vi kunde genomföra femkampen 44 år efter den första, stenhårda, tiokampen. Det slutade på Lottas med en plankstek för undertecknad. De andra trodde mig inte när jag sade att jag aldrig någonsin varit där tidigare. Men det är faktiskt sant.

Under de tuffa åren, då många av oss kämpade som om livet stod på spel, hade vi en pokal som gick till den som tog hem segern tre gånger. Denna gång hade vi en t-shirt, och en medföljande mössa, som båda bar namnet på en amerikansk politiker som segertrofé. Det krävs en speciell sorts humor för att uppskatta detta pris. Men det hade alla. Vilken politiker? Låt mig bara säga att t-shirten och mössan passar bäst inomhus bland andra med samma sorts humor.

Jag hoppas verkligen att vi kan återuppliva denna tradition. Själv blev jag tio år yngre på kuppen. Så roligt var det. Jag blev faktiskt lycklig av att återse de andra musketörerna.

Vem som vann?

Det gjorde Snake. Men, som Pelle sade, den verkliga segern var att vi kunde genomföra femkampen tillsammans.
Efter 44 år.

 

Return of the Five Musketeers