Två S-ledare agerar helt olika. Löfven skulle ha avgått om budgeten fälldes, Andersson regerar vidare – till varje pris. Varför jämförs inte dessa två?

Jag har två syften med min blogg:
att motverka en sjunkande allmänbildning
när det gäller samhällsfrågor; att väcka intresse för AP.

Idag diskuterar vi:
Varför så få analyserar skillnaderna
mellan S-ledare Löfven och hans efterträdare?

______________

Ingress
Jag är förvånad över hur media och politiker vräker kritik över Miljöpartiet? Detta kanske förvånar någon. Den som har följt min blogg vet att jag ofta har riktat hård kritik mot MP, lokalt i Umeå, efter valet 2018. Jag skrev även, så sent som i mitt förra blogginlägg, att MP har haft ett oproportionerligt stort inflytande i rikspolitiken på grund av sin vågmästarroll i riksdagen. Jag anser att detta har varit mycket olyckligt. Som exempel nämnde jag att MP, bland annat, lyckades spräcka den migrationspolitiska uppgörelse som var på gång mellan S och M sommaren 2020. Jag kommer också, med största sannolikhet, att kritisera MP igen.

Men jag kan inte förstå kritiken som så många vräker över Miljöpartiet för att de avgick.

MP lämnade regeringen med motiveringen att de inte vill regera på en SD-förhandlad budget. Detta kan ju endast komma som en överraskning för de som verkligen vill bli överraskade. Det MP gjorde var ju ”bara” exakt det som statsminister Stefan Löfven hade sagt att han – och därmed hela regeringen, både S och MP – skulle ha gjort om inte han fick igenom sin budget. Löfven fällde detta sitt uttalande i samband med sommarens regeringskris, som Vänsterpartiet tog initiativet till, bara för cirka fem månader sedan!

Del ett
Den verkligt intressanta frågan är varför Andersson har skrotat Löfvens löfte om att avgå?
På vad bygger Magdalena Andersson att det skulle gå att regera Sverige – i en situation med olika uppfattningar om hur de svåra problem som präglar landet ska lösas – med endast 28,3 procent av väljarna och 100 av riksdagens 349 mandat bakom sig? Det handlar bland annat om alla skjutningar och en återigen förvärrad pandemi.

Andersson tar risken att få presidera över vad som, i allt väsentligt, bara blir en ”expeditionsministär” som inte klarar av att ta tag i de verkligt svåra frågorna. Hon tar även risken av att tiden fram till valet den 11 september nästa år blir något av en ”dödsritt” för den gamla arbetarrörelsen.

Del två
Stefan Löfven sade alltså att han skulle avgå. Detta i samband med regeringskrisen i somras. Och skälet till en eventuell avgång var att regeringen inte fick igenom sin budget. Löfven nämnde inte något speciellt procenttal när det gällde hur mycket oppositionen skulle förmå förändra i regeringens statsbudget som något sorts krav, eller mätare, för om han skulle avgå. Det var istället ett principiellt ställningstagande från Löfven sida, enligt typen får regeringen inte igenom sin budget då avgår jag. Löfven skulle även ha avgått även om den budget som antogs, istället för regeringens, inte varit ”SD-förhandlad”. Återigen: Löfvens uttalande var ett principiellt ställningstagande. Och som sådant hedervärt.

Kom ihåg: Om Löfven hade avgått skulle hela regeringen ha avgått – både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det är nämligen följande som gäller: Om statsministern avgår blir alla andra statsråd automatiskt entledigade av talmannen. En statsminister tillsätter alla statsråd och en statsminister avsätter även, i praktiken, alla statsråd.

Det är svårt att förstå vad Miljöpartiets ”brott” består i när de enbart fullföljde det löfte som Stefan Löfvens utfärdade i somras om att avgå?

Del tre
Kritiken mot MP döljer bland annat följande:
1. Då S+MP-regeringen tillträdde efter valet 2018 hade de färre än en tredjedel av väljarna bakom sig,
2. Denna koalition (S+MP) hade även färre än en tredjedel av mandaten i riksdagen bakom sig,
3. Den ”samlade” borgerligheten – M, C, L, KD och SD – hade nästan 60 procent av väljare och mandat bakom sig,
4. Vad de tidigare allianspartierna var oeniga om handlade om SD:s politiska inflytande,
5. Därför, och endast därför, kunde koalitionsregeringen S+MP tillträda efter valet 2018,
6. Men när M och KD väl bestämt sig för att samarbeta med SD (och L bytt sida) låg regeringens öde i händerna på Centern under Annie Lööf – det mest fackföreningsfientliga partiet i Sverige efter slutet på andra världskriget,
7. Det enda rätta, sett ur Socialdemokraternas synvinkel, hade i detta läge varit att avgå – och satsa på en politisk comeback genom att lappa ihop förhållandet med LO och V.
8. Det krävs en statsminister som kunde gå på vatten för att klara att hålla ihop S+MP+V+C. Detta efter sommarens regeringskris, iscensatt av V, och kombinerat med Annie Lööfs ”förbud” enligt vilket S inte fick ”tala budget” med V. Löfven trodde sig inte om att kunna gå på vatten. Inte heller MP. Men Magdalena Andersson tror sig uppenbarligen om att kunna gå på vatten.

Del fyra
Det går inte att kritisera något parti för att de utnyttjar den vågmästarroll som andra gett dem. När det gäller att utnyttja sin vågmästarroll var det ju vad även Vänsterpartiet gjorde då de fällde regeringen den 21 juni i somras – för att visa alla att de menade allvar. Detta gjorde att V sedan kunde utnyttja sin vågmästarroll för att få igenom bland annat ett bostadstillägg för de pensionärer som enbart har garantipension i samband med förhandlingarna inför onsdagens två omröstningar i riksdagen. Centerpartiet har aldrig tvekat när det gäller att utnyttja sin vågmästarroll för att få igenom sin politik när det gäller exempelvis försämringar av LAS, fortsatta skattesänkningar, förändringar vad gäller strandskydd samt äganderätten av skogen. Centern har verkligen ridit högt på sin vågmästarroll.

Inget parti kan kritiseras för att det utnyttjar sin vågmästarroll för att maximera vad de kan förverkliga av sin egen politik. Det som kan kritiseras är, naturligtvis, själva innehållet i ”vågmästarpartiernas” politik. Men detta gäller inte endast MP utan även andra partier som Centern. När det gäller Centern handlar det, i mina ögon, om exempelvis försämringarna av LAS och de fortsatta skattesänkningarna. När det gäller MP nämnde jag tidigare att de spräckte den migrationspolitiska uppgörelse som var på väg att förhandlas fram mellan S och M sommaren 2020.

Därför förstår jag inte den massiva kritik som har riktats mot MP för att de avgick då budgeten föll. De hade en vågmästarroll som de utnyttjade, precis som andra, och då regeringens budget föll avgick de precis som Stefan Löfven sagt att han skulle göra.

Avslutningsvis
Det ligger inte i den parlamentariska demokratins anda att sitta kvar – till varje pris. När det politiska skrået har misslyckats måste väljarna få säga sitt. Detta borde betyda ett extraval. Det handlar också om hur framtiden kommer att te sig för Socialdemokratin. Hade partiet accepterat sin tillbakagång i valet 2018 och avgått – för att istället satsa på en politisk come back 2022 – hade läget sett väldigt mycket bättre ut än vad det gör idag. Att sitta kvar till varje pris kan leda till ett ännu sämre valresultat än 2018. Skälet till detta är att partiet har tvingats att föra borgarnas politik efter valet 2018. S har haft regeringspositionerna – men inte regeringsmakten. Efter valet 2022 kan det mycket väl vara så att S inte ens har kvar regeringspositionerna. Endast ruinerna av den gamla, och splittrade, arbetarrörelsen.