Tidslinje visar tydligt hur S och SD vek sig för M i Nato-frågan. Det rörde sig om valtaktik -inte säkerhetspolitik! Palme hade vågat ta striden om Nato.

Kriget i Ukraina måste användas till att understryka behovet
av att minska fossila utsläpp – angreppet på Ukraina
får inte leda till att klimatkrisen döljs.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

_________________

 

Till mina kära läsare. Just nu klarar jag inte av att publicera och ha synpunkter på era kommentarer på det sätt som jag brukar ha. Detta beror på att jag genomgick en allvarlig operation för tre veckor sedan. I takt med att jag tillfrisknar kommer det stegvis att bli full fart på kommentarerna igen.

_     _     _     _     _

 

Ingress
Tyvärr har Socialdemokraterna inte längre kvar någon ledare som, likt Olof Palme, själv kastade sig in i striden tillsammans med partiet, LO och alla sidoorganisationer – i syfte att påverka opinionen; i syfte att försvara alliansfriheten; i syfte att vinna valet på att säga Nej till Nato-medlemskapet. För det är exakt vad Palme skulle ha gjort.

Det är nu länge sedan Olof Palme var min politiska idol.

Men jag kommer inte ifrån att Palme behöll en beundransvärd egenskap in i det sista. Han hade ideologisk övertygelse nog för att satsa både sig själv och ”rörelsen” för att skapa, påverka, opinionen i Sverige. Genom denna metod, genom att påverka, genom att skapa, opinion vann Palme folkomröstningen om kärnkraft 1980 med linje 2. På detta sätt vann Palme även valet 1985 – i strid med Moderaternas då lanserade ”systemskifte”. Detta blev Palmes sista strid. Tack för den segern, Olof, som utkämpades till försvar av den svenska modell som dina efterträdare håller på att göra sig av med i samarbete med bland annat Centerns Annie Lööf.

Dagens socialdemokratiska ledare saknar Palmes ideologiska övertygelse. Dagens S-ledare har bara ett enda förbannat mål för ögonen. De vill fortsätta att förvalta samhället i regeringsställning – oavsett om de förvaltar samhället på sin egen politik, eller på M+KD-politik, eller på Centerns politik eller på Vänsterpartiets politik. Det spelar ingen roll. För dagens socialdemokratiska ledarskap har själva innehavet av regeringsposterna blivit ett självändamål. Sedan spelar det ingen roll, för dessa tomma tunnor, att makten över själva politiken utformas av andra partier. Eller av mediala kampanjer som i Nato-frågan. Sossarna bara tar varje ”politik” och klistrar sedan ”Made in sosseland” på denna. Och förvaltar vidare.

Det är precis så som det har det gått till när det gäller Sveriges och Socialdemokraternas Nato-ansökan.

 

Del ett
Men först: I mitt förra blogginlägg skrev jag att S-ledningens hastiga omsvängning när det gäller Nato-medlemskapet inte alls har handlat om något Nytt Säkerhetspolitiskt Läge. Vad det handlar om, bakom alla STOR-ORDEN, är något så förbannat futtigt som att sosseledningen, passivt, hänger efter Moderaterna. Detta M-parti som i sin tur sett opinionen bli mer positiv till ett svenskt Nato-medlemskap och därför beslutade sig för att använda Nato-frågan som ett sätt att vinna valet. Inrikespolitik, inrikespolitik, inrikespolitik.

Svängningen i opinionen har främst orsakats av den överlägset mest MASSIVA mediala skrämselkampanj som jag upplevt sedan jag började följa den politiska debatten i Sverige någon gång i mitten av 1960-talet. Denna massiva mediala skrämselkampanj har haft ett enda mål. Att tvinga Sverige in i Nato.

Och då Moderaterna svängde, då svängde även socialdemokraterna – i jakt på samma väljare. Tanken att göra som Olof Palme, och själv ge sig in i debatten för att ”svänga tillbaka” opinionen, var aldrig ett alternativ för dagens S-ledare. ”Följ, passivt, den opinion som borgerlig media skapar”. Sådan har sosseledningens arbetsmetod varit. Detsamma gäller även för Vänster- och Miljöpartierna.

Låt mig visa på detta ovärdiga politiska spel genom en tidslinje.

 

Del två – en avslöjande tidslinje
3-7 November 2021, S-kongressen säger nej till Nato
Under kongressen stod försvarsminister Peter Hultqvist, grötmyndigt, i talarstolen och sade bland annat följande: ”Det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig, så länge jag är försvarsminister, att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla!”

Återigen visar det sig hur lite besluten på en socialdemokratisk partikongress betyder.

24 februari 2022, Den ryska statsledningen inleder sitt militära angrepp på Ukraina
Detta var ett övergrepp som nästan alla i Sverige tog skarpt avstånd ifrån. Till dessa hörde (och hör) Arbetarpartiet.

8 mars, statsminister Magdalena Andersson håller en pressträff.
Under pressträffen säger statsministern bland annat följande: ”Om Sverige skulle välja att skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle vi ytterligare destabilisera läget i Europa”!

11 mars, ”Moderaterna ställer inga ultimatum”
I en DN-artikel säger M-ledaren Ulf Kristersson att han inte har något svar på när han anser att en ansökan om svenskt Nato-medlemskap ska skickas in. ”Jag ställer inga ultimatum”, säger Kristersson i intervjun. Kristersson hade tidigare sagt att i de frågor som berör svensk säkerhetspolitik är det en stor fördel om partierna är eniga och att det kan vara nödvändigt att vänta på Socialdemokraterna.

18 mars, Moderaterna tänker göra Nato-medlemskapet till en valfråga
En rad opinionsmätningar, bland annat en Sifo-mätning den 7 mars, visar på ett kraftigt ökat stöd för ett svenskt Nato-medlemskap. Efter att ha sneglat på opinionssiffrorna bestämmer sig Moderaterna för att göra Nato-medlemskapet till en valfråga. I ett utspel lovar Ulf Kristersson att om M vinner valet den 11 september 2022 så kommer partiet att ansöka om medlemskap i Nato.

Detta uttalande kritiseras av bland annat Jimmie Åkesson. Denne anser att det är olämpligt att göra valrörelsen till en folkomröstning för eller emot ett svenskt Nato-medlemskap. (Jimmie Åkesson överskattade, uppenbarligen, sosseledningens förmåga att ta strid).

30 mars, Socialdemokraterna börjar vackla – även offentligt
I en intervju i SVT:s 30 minuter säger Magdalena Andersson att hon ”utesluter inte” ett svenskt Nato-medlemskap. Sprickan i muren är tydlig. Nu är det bara fråga om i vilken takt som sprickan vidgas – och när muren ska falla.

8-11 april, Sverigedemokraterna lägger sig för M
Den 8 april säger Jimmie Åkesson, i en intervju med Svenska Dagbladet, att han har bestämt sig. Går Finland går med i Nato ska även Sverige ansöka om medlemskap. Tre dagar senare blir detta SD:s officiella politik. Skämtarna anser att SD bör byta namn till ”Finlands-demokraterna”.

11 april, S inleder ”säkerhetspolitisk dialog” = loppet är kört.
SD:s beslut att stödja en Nato-ansökan innebär att det finns en majoritet för ett Nato-medlemskap i riksdagen. Detta pressar den socialdemokratiska ledningen. Då S-ledningen inte kan tänka sig att, tillsammans med MP och V, försöka svänga opinionen genom att ta strid för det Magdalena Andersson sa så sent som den 8 mars (se ovan), meddelas att Socialdemokraterna ska inleda en ”säkerhetspolitisk dialog”. Denna ”dialog” ska pågå fram till i maj. Alla vet att ”dialoger” eller ”rådslag” är en ökänd metod som sosseledningen använder för att exempelvis köra över tidigare kongressbeslut. Eller en 200-årig tradition av alliansfrihet.

Därför vet alla som följer socialdemokratin att S-ledningen nu har bestämt sig för att lämna in en Nato-ansökan. Den massiva skrämselkampanjen i media, och Moderaternas vändning, har betalat sig. SD:s snöpliga svängning har också spelat en roll.

15 maj, S förespråkar svenskt Nato-medlemskap
Den socialdemokratiska partistyrelsen håller ett flera timmar långt möte som beslutar att Socialdemokraterna ska förespråka en svensk Nato-anslutning. Ingen i hela världen är överraskad.

16 maj, Magdalena Anderssons S-regering beslutar att Sverige ska söka medlemskap i Nato
Av det ena följer det andra. STORORDEN haglar. Ingen minns längre, inom S, Magdalena Anderssons ord från den 8 mars: ”Om Sverige skulle välja att skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle vi ytterligare destabilisera läget i Europa”!

18 maj 2022, Sverige lämnar in sin ansökan om Nato-medlemskap
Beslutet hyllas av samma media som bedrivit den massiva och FRAMGÅNGSRIKA skrämselkampanjen. Den demokratiska processen har körts över. Skälet till att inga partier velat att frågan om ett Nato-medlemskap skulle debatteras, varken i valet eller i en folkomröstning, är att argumenten för ett svenskt Nato-medlemskap är så svaga. Och detta tyckte även Magdalena Andersson och Socialdemokratin så sent som den 8 mars!

 

Avslutning
Segrarna är media som, genom sin massiva kampanj, har drivit riksdagspartierna framför sig likt röstboskap. Dynamiken blev sedan denna. Moderaterna, som ville ”slå mynt” av en förändrad opinion, beslutade sig för att göra Nato till en valfråga. Detta resulterade i att både S och SD på mindre än två månader övergav sin tidigare avvisande syn på ett svenskt Nato-medlemskap. Hade inte Moderaterna gjort sitt utspel hade inte heller Socialdemokraterna och SD ändrat sig. Därmed har två hundra år av alliansfrihet offrats för ytlig, simpel, valtaktik.

Men frågan är inte diskuterad – varken i val eller i en folkomröstning som frågan om EU och euron. Medlemskapet i Nato blir därför inte legitimt, d.v.s. folkligt förankrat. Arbetarpartiet kommer att fortsätta kampen mot ett svenskt Nato-medlemskap och för en folkomröstning.

Denna kamp måste nu vidgas till att även handla om behovet av att slå vakt om de demokratiska processerna i samhället, processer som körts över av, främst, massmedias skrämselkampanj och deras medlöpare inom de större partierna.

De som förlorat på sveken från S och SD är befolkningen i Sverige. Jag hoppas att väljarna inte glömmer dessa två partiers svek.

_     _     _     _     _

Till mina kära läsare. Just nu klarar jag inte av att publicera och ha synpunkter på era kommentarer på det sätt som jag brukar ha. Detta beror på att jag genomgick en allvarlig operation för tre veckor sedan. I takt med att jag tillfrisknar kommer det stegvis att bli full fart på kommentarerna igen.