Att leva i ”nuet” är bland det svåraste som finns – då livet är bra. Jag måste verkligen kämpa för att fatta att jag har det bra, då jag har det bra.

Foto: Jan Hägglund

Jag, och den kvinna som jag är gift med, bor i ett mindre hus 50 meter från detta paradis. Hon tillbringar stora delar av tiden i solen på bryggan. Eller i vattnet. Jag tillbringar den mesta tiden, i skuggan, läsandes en bok om Harry Bosch samtidigt som jag tittar på allt detta vackra. Vi får båda ta det försiktigt med solen. Vi kom hit i lördags och det har varit ett otroligt fint väder alla dagar! Mer kan man inte begära.

Jag älskar att se landskapet – vattnets blåa färgnyanser och kluckande ljud, sjöns form, de skogklädda kullarna och himlen – badande i solljus. Men helst utifrån en skuggig plats. Innan mitt skägg blev grått var det rött. Jag har inte mycket pigment, är väldigt känslig för solen och får därmed ta det mycket försiktigt. Men det viktiga, för mig, är att få sitta ute och ”skåda” sommarvärmen. Men inte känna solen. Det pallar jag inte.

Jag har givetvis med mig en massa onödigt. Både filmer, musik ”nyttiga” böcker . Men i slutänden räcker alltid teven, radion och en deckare – helst om Harry Bosch. Men, om jag inte hade med mig allt onödigt skulle jag inbilla mig att jag saknade det jag inte hade med mig.

Däremot använder jag träningsredskapen.

Jag har med mig tre hantelpar. Två lätta och ett tungt. Plus två par träningsband av olika styrka. Med detta kan jag träna allt. Inte lika bra som i ett gym. Men ändå. Jag har, tro det eller ej, klarat av ett (1) träningspass: Marklyft, Bänkpress, Hantelrodd samt Ländrygg. I början av året, före min operation, har jag lyckats skada (troligen) ett revben på höger sida. Det gör väldigt ont, på höger sida givetvis, då jag kör bänkpress. Men det vore ju dumt att inte passa på och träna då det blir svalare på kvällarna. Och vill man bli fin (stark) får man lida pin. Smärta är härdande – säger den dumme.

Platsen där vi bor ligger en kort bit söder om Ullånger. Inåt landet. Men bara 2 km. Vi ska göra en dagsutflykt, i morgon tror jag, till höga kusten och äta. Hon jag är gift med hittade denna plats på våren 2011. Detta är femte gången som vi tillbringar sommaren här. Titta på bilden, igen, så förstår ni varför. Det är nämligen ALLTID fint väder på denna plats. Eller nästan alltid. Eller oftast.

Jag brukar tänka på denna plats – på sjön, vattnet, färgerna, ljuden och vilan, exempelvis i slutet på januari då det är kolsvart ute rdan 16.00 och vi i Arbetarpartiet träffas en söndag eftermiddag/kväll för att förbereda ett möte med Umeå kommunfullmäktige. Nu är det den tiden och den platsen som vi har längtan så mycket efter. Ett av mina stora problem är att leva i ”nuet”. Även då nuet är fantastiskt. Jag har extremt lätt för att älta alla mina misstag i det förgångna – samt fundera på vad jag borde göra bättre framöver. Svårigheten att leva i nuet blir ännu svårare under ett valår. Med endast två veckors semester.

Men platsen och vädret underlättar. Och boken om Harry Bosch. Och smärtan i höger sida då jag kör bänkpress med de tunga hantlarna.Mest underlättar kvinnan som jag är gift med. Och rapporterna från dottern om hur hon har det. Plus samma rapporter från fruns grabb.

Det slår mig just nu att det är svårt att leva i nuet – då livet är bra. Det är faktiskt mycket lättare att leva i nuet då livet är skrämmande. För mig i alla fall. Tyvärr tror jag inte att jag är ensam om denna åkomma.

Jag har det fantastiskt bra just nu. Det gäller att fatta det också. Jag ska strax plocka upp boken om Harry Bosch. Han behöver lite hjälp, stackarn, då han blivit lite till åren. Harry brukar hjälpa mig att leva i nuet – även om hans nu är en fiction. Harry bor i Los Angeles. Jag har varit där. Två gånger. Böckerna är skrivna så skickligt att även jag kan orientera mig, geografiskt, i handlingen. En sak är klar. Harry skulle trivas där jag är just nu. I flera dagar. Men inte mer. Los Angeles är hans plats. Min är Berghem. Men, den plats där jag befinner mig just nu (se bilden ovan igen) är den finaste semesterplats som jag vet. I Sverige.

Jag hoppas att du som läser detta har en lika fin sommar som jag har. Och att du har förmågan att uppskatta den = sommaren. Jag hoppas att du kan leva i nuet – även då livet känns bra.

Vi hörs.