Sverige är inne i en lågkonjunktur präglad av stag-flation. Det borde vara självklart att statsminister Magda, och utmanare Ulf, redovisar sin krispolitik

De stora partierna ogillar konkurrens.
S, M, V och C har infört en spärr på 3 procent.
De vill få bort AP, MP, KD, L och SD – från fullmäktige. 
Låt inte Lindberg+Ågren vinna– rösta på Arbetarpartiet 11 sep
_     _     _     _     _

Detta är avsnitt två. Avsnitt ett utgörs av mitt föregående blogginlägg

 

Ingress
Under 1970-talet klarade makthavarna inte av att fatta framgångsrika beslut rörande vilka åtgärder som skulle användas för att bromsa dåtidens ekonomiska kris som kom att präglas av stag-flation. Svårigheten bestod bland annat i att makthavarnas tidigare misstag – i kombination med utifrån kommande påverkan som exempelvis ett fyradubblat oljepris hösten 1973 – hade skapat en kris som var sammansatt av både stagnation (lågkonjunktur och arbetslöshet) samt inflation (penningvärdesförsämring). Detta, en lågkonjunktur med ökande arbetslöshet (stagnation) och samtidig inflation, var något helt nytt. De gängse ekonomiska teorierna hade inte förutsett detta fenomen.

Låt mig försöka förklara varför det även idag, trots erfarenheterna från 70-talet, kan visa sig vara mycket svårt att bekämpa stag-flation.

 

Del ett
Då tillväxten avtar ökar arbetslösheten och lågkonjunkturen fördjupas. I detta läge brukar räntorna sänkas för att mildra lågkonjunkturen. Det fungerar i princip på följande sätt: Då privata eller offentliga aktiebolag ska bygga bostadshus finansieras dessa projekt till stor del genom lån. Sänks räntorna blir det billigare att låna och fler byggprojekt kommer att genomföras. Detta minskar arbetslösheten. Och det som gäller för byggbranschen gäller för ekonomin i dess helhet. Sänkta räntor bromsar nedförsbacken i ekonomin och kan, förhoppningsvis, få hjulen i ekonomin att börja snurra fortare igen. Fler löntagare behövs i produktionen av varor och tjänster. Tanken är bland annat att minska arbetslösheten. Därför brukar räntorna sänkas under en lågkonjunktur.

 

Del två
Inflationen brukar öka i en situation av högkonjunktur. Då ekonomins hjul snurrar allt snabbare dras en allt större del av arbetskraften in i produktionen av varor och tjänster och till slut kan en brist på arbetskraft uppstå. Detsamma gäller för råvaror, halvfabrikat och maskinkapacitet. Det kan även uppstå en brist på pengar (krediter). I situationer med ökande konkurrens om dessa produktionsfaktorer pressas priset på dessa uppåt. Priset på arbetskraft ökar (lönerna höjs). Priset ökar även för råvaror, halvfabrikat och ”maskintid”.  Företagen kommer därefter att överföra kostnadsökningarna till de producerade varorna och tjänsterna som därmed blir dyrare i affären. Detta är inflation. I mitt tänkta exempel beror inflationen på att efterfrågan på varor och tjänster, från företag och hushåll, är större än tillgången. Detta brukar kallas för efterfrågedriven inflation.

(Idag är inflationen, delvis, utbudsdriven. Den beror till stor del på ökade priser på bland annat råolja, el, livsmedel samt på störningar i leveranskedjorna. Att förklara innebörden av detta ligger dock utanför ambitionsnivån för detta blogginlägg).

 

Del tre
Inflation innebär att alla – löntagare, arbetslösa, pensionärer och studerande – får allt mindre mat för varje hundralapp då de besöker affären. Därför brukar man kalla inflation för penningvärdesförsämring. För att bromsa inflationen brukar räntorna höjas. Detta minskar både företagens och hushållens vilja att låna pengar. Med ökade räntor blir ju lånen dyrare. Om vi återgår till byggbranschen kommer färre byggprojekt att förverkligas. Och det som gäller för byggbranschen gäller för ekonomin som helhet. Hushållen vill exempelvis inte låna för att köpa en bostadsrätt eller en ny bil. De höga räntorna gör detta för dyrt. Samtidigt innebär höjda räntor att det blir mer attraktivt att sätta in pengarna på banken och spara. För den som sparar är höga räntor positivt. Allt detta innebär att efterfrågan minskar och att inflationen avtar.

 

Del fyra
Man vad händer i en situation av stag-flation? Stagnationen – eller lågkonjunkturen med ökande arbetslöshet – innebär ett behov av att stimulera ekonomin. Detta betyder bland annat ett behov av sänkta räntor. Men inflationen, som gör att varor och tjänster blir dyrare, innebär ett behov av höjda räntor. Räntepolitiken är en kraftfull ekonomisk åtgärd. Och räntepolitiken blir desto kraftfullare ju mer en regering höjer eller sänker räntan. Det stora problemet – och det är verkligen ett STORT problem – är att i en situation med stag-flation motverkar ”räntevapnet” sig självt. Stag-flation innebär en situation då ekonomin är på väg in i en lågkonjunktur samtidigt som det råder inflation. Så om räntorna sänks för att bromsa lågkonjunkturen kommer inflationen att öka. Och om räntorna höjs för att bromsa inflationen kommer lågkonjunkturen att fördjupas med ökande arbetslöshet som följd!

Det kraftfulla räntevapnet motverkar alltså sig självt. Det man vinner på gungorna förlorar man på karusellerna.

 

Avslutning – en tillbakablick.
Detta var ett (av flera) skäl till att makthavarna på 70-talet (och under början av 80-talet) inte klarade av att utforma en politik som kunde lindra den djupa ekonomiska krisen. Eller, rättare sagt, de flera och på varandra följande kriserna som drabbade samhällena och knegarna under denna period.
I mångt och mycket var stagflations-krisen under främst 70-talet en sjukdom mot vilket det inte fanns något vaccin. Krisen (sjukdomen) fick helt enkelt vandra genom samhällskroppen och döda de svagare delarna. Tyvärr dödades även friska delar. I många länder slogs stora delar, eller mycket stora delar, av tillverkningsindustrin ut. En av Sveriges viktigaste industrigrenar, varvsindustrin, utplånades helt. Detta trots att Sveriges varvsindustri var väldigt effektiv i jämförelse med andra länders. Men i flera andra länder hjälptes varvsbranschen igenom krisen av sina regeringar. Men i Sverige bedrevs ingen överbryggningspolitik. Politikerna beslöt, med berått mod, att låta den svenska varvsindustrin gå i graven. Detta var en industriell tragedi.

Inflationen under dessa år tog en väldigt stor del av småspararnas pengar. En hundring blev alltså mycket mindre värd i mataffären under dessa år på grund av den snabba inflationen (penningvärdesförsämringen). De som däremot vann på inflationen var de som tagit stora lån. Det gällde exempelvis för företag och även för hushåll som lånat till villa eller bostadsrätt – och där låntagarna hade trygga jobb. Hur då? Jo, även en skuld på hundra kronor minskade i värde på grund av inflationen. Inflation innebär, förenklat sett, en värdeöverföring från den som sparar till den som lånar!

Bonuskunskap: Sveriges specialitet bestod, under början av 80-talet (81-82), av väldiga devalveringar av valutan (depreciering). På två år blev kronan hela 25 procent mindre värd i förhållande till andra valutor. Detta gynnade de svenska exportföretagen men gjorde alla importerade varor väldigt mycket dyrare – exempelvis importerad mat. Devalveringarna drev i sin tur på inflationen och tog därför ännu mer av småspararnas pengar. Knegarna, med en slant på banken, var de stora förlorarna under stagflations-krisen. Vissa drabbades både av arbetslöshet och inflation!

 

Till sist
Dagens konjunkturnedgång, präglad av stag-flation, kan bli djup och långvarig som under 70-talet. Den kan också bli mildare och kortare. Jag har, naturligtvis, inte kunnande nog för att avgöra karaktären på lågkonjunkturen. Men även experterna kommer att ha svårt att avgöra hur djup och lång som lågkonjunkturen blir. Ingen kan vikta alla faktorer som påverkar på exakt rätt sätt. Inget kan heller förutse vilka ekonomiska och militära beslut som olika makthavare kommer att fatta framöver – beslut som i sin tur påverkar den ekonomiska utvecklingen. Som påpekats tidigare: Även idag har ekonomin drabbats av chocker ”utifrån”. Det handlar bland annat om väldiga prisökningar på olja, el, livsmedel samt av rubbade leveranskedjor.

Men under alla förhållanden måste innehållet i EU-kommissionens rapport, som jag refererade till i mitt föregående blogginlägg, framhållas. I rapporten från den 13 juli sägs att dagens lågkonjunktur kommer att drabba Sverige hårdast av alla 27 EU-länder!

Detta borde statsminister Magdalena Andersson kommentera och därefter borde hon redovisa hur hon tänkt mildra krisen. Detsamma gäller för oppositionsledaren Ulf Kristersson. Men båda statsministerkandidaterna verkar vara, otäckt, överens om att valrörelsen inte ska handla om arbetslöshet och penningvärdesförsämring – faktorer som kommer att påverka vår vardag under de kommande två-tre (eller fler) åren framöver. Lågkonjunkturen som vi är på väg in i kanske, i värsta fall, kommer att påverka hela mandatperioden 2022-2026. Trots detta lyser åtgärds- eller krisprogrammen med sin frånvaro.

Detta inger inget förtroende. Varken för ”Magda” eller för ”Uffe”.

 

Detta var avsnitt två. Avsnitt ett utgörs av mitt föregående blogginlägg