En Fridfull Jul och ett Glatt Nyår – önskar jag mina läsare. Året 2022 har varit ett av de hårdaste i mitt liv. Men det gick bra – både för mig och för AP

År 2022 riktigt, riktigt jobbigt år – som på något sätt gick bra

* Den första riktiga valrörelse som jag var med om att utkämpa var 1991.
I år var jag med om att organisera den nionde. Årets valrörelse var den hårdaste av alla. Dels på grund av coronapandemin som gjorde att vi inte fick in lika många nya medlemmar som vi brukar Vi kunde inte vara ute och träffa folk på det sätt som vi brukar. Dels på grund av att debatten i valrörelsen huvudsakligen kom att handla om just pandemin, kriget i Ukraina, inflationen, ”priset vid pump”, etecetera, frågor som naturligtvis gynnar partier som redan finns i riksdagen. och missgynnar de partier som står utanför. Riksdagspartierna behöver f.ö. inga medlemmar. De kan betala Post Nord för att bära ut allt valmaterial (vi brukar göra det själva) och dessutom får riksdagspartierna delta i oändligt många TV-program.

Men ändå gick det bra för Arbetarpartiet.

Året 2018 gick vi framåt med nästan 40 procent (trettionio procent) i absoluta tal i jämförelse med 2014. Att vi då, i denna valrörelse, kunde behålla samma andel av väljarna som för fyra år sedan var en väldig framgång för oss. Ibland är det en framgång att inte gå bakåt! Men det kostade alltså på. Det är därför som jag skrev att denna, den nionde, valrörelsen var den den hårdaste. Det som gjorde att det gick vägen var att både de medlemmar som varit med ett tag och de nya  (medlemmar och sympatisörer) tog ett rejält steg framåt. Och i samband med valet fick AP dessutom en rad nya medlemmar. Kombinationen av vårt goda valresultat, stegen framåt från både erfarna valarbetare och oerfarna samt de nya medlemmarna har återskapat en optimistisk stämning inom Arbetarpartiet. Pandemins missmod är borta.

Noterbart är att vi, veteraner, tillhörde de mer pessimistiska inom partiet. Flera av de nyare valarbetarna hyste däremot en orubbligt övertygelse om att valet skulle gå bra. Och de nyare valarbetarna fick rätt. Tack och lov.
Jag vill, återigen, tacka alla som jobbade för Arbetarpartiet i valrörelsen och alla ca 3000 som röstade på oss. Återigen: Vårt goda valresultat, stegen framåt från både erfarna valarbetare och oerfarna samt de nya medlemmarna har återskapat en optimistisk stämning inom Arbetarpartiet. Och vi väntar på fler nya medlemmar. DU är välkommen.

* På det personliga planet började året med att jag fick besked om att jag hade cancer. Då jag var liten var detta, ett besked om att ha fått ”kräfta”, en dödsdom. Det var länge sedan det var så. Det vet jag – rent intellektuellt. Men känslomässigt är det fortfarande en chock. Under en period visste jag inte om detta var början till slutet eller om sjukdomen skulle gå att bota. Det var ingen kul tid. Tvärtom. Som tur var blev denna, den stora ovisshetens tid, kort.

Jag fick sedan ansvaret för att välja botemedlet: kniven eller strålning. Jag valde tillsammans med Marika som jag är gift med. Det blev kniven. Operationen ägde rum den 29 april. Jag åkte hem dagen efter och höll ett zoom-anförande två dagar efter på Första maj. Inte för att jag behövde utan för att jag ville. Det är bra att sätta upp ett mål efter en operation så att man inte tacklar av, utan istället tar sats för att ”komma igen” så snart som möjligt. Valrörelsen var ju inte så avlägsen.

Sjukvårdspersonalen var fantastisk. Alla från läkaren på min vårdcentral som misstänkte att allt inte stod rätt till, via de som undersökte mig och sedan Kniv-Sebbe och Strål-Martin som förklarade de två botande metoderna, till de kontaktsköterskor som alltid har svarat på våra frågor och de sjuk- och undersköterskor som tog hand om mig efter operationen. Idag är cancern borta.

Tack och åter tack.

* Jag fick även annat stöd. Och mycket. Mina partikamrater var ett stort stöd – i den mån som jag tillät dem. Jag ville inte nämligen vara till en belastning, mer än nödvändigt. Man vill ju vara en tillgång. Speciellt som jag stod som nummer ett på vår valsedel till Umeå kommunfullmäktige. Vissa personer har spelat en extra viktig roll för mig. Vissa är kamrater i partiet, andra är kamrater utanför partiet. Deras roll har varit stor för att de är så speciella som personer.

Den som i sista hand har hjälpt mig genom detta år – som präglats av kamp på alla områden, oftast i motvind – är Marika. Utan henne skulle jag inte har klarat både den hårdaste valrörelsen hittills och det svåraste sjukdomsbesked som jag någonsin fått. Och jag har, dessutom, tänkt finnas kvar till dess jag blivit morfar! Och Marika farmor.

Tack till alla