Äldreomsorgen tar hand om allt fler multisjuka o behöver mer resurser – men personaltäthet o utbildningsnivå minskar. Vad får vi för skatten del 2

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för detta krisprogram
_______________________________

Ingress
Vad får vi för skatten? I mitt förra blogginlägg redogjorde jag för de beräknade kostnaderna för att driva de verksamheter som Umeå kommuns politiska nämnder ansvarar för. Driften av dessa uppgår till ca 8,6 miljarder kronor – varav 80 procent återfinns inom 1) för- och grundskola, 2) socialtjänst, 3) äldreomsorg, 4) gymnasium och komvux samt 5) tekniska (gator, byggnader, IT, mm). Till detta kommer att de beräknade investeringarna uppgår till nästan 1,5 miljarder. De verksamheter som Umeå kommuns politiska nämnder ansvarar för uppgår enligt drift- och investeringsbudgetarna till 10,1 miljarder för 2023. Dessa kostnader måste finansieras genom lika stora intäkter. Det var mot denna bakgrund som jag i blogginlägget den 25 april ställde frågan: Vad får vi för skatten, för pengarna eller för slanten?

Del ett
Låt oss då titta på vad vi får, och varför, inom äldreomsorgen och socialtjänsten – två av Umeå kommuns största och viktigaste verksamheter. Låt oss börja med äldreomsorgen. En beskrivning av utvecklingen inom äldreomsorgen – bestående av särskilda boenden och av hemtjänst – bör ta den dramatiskt minskade personaltätheten som utgångspunkt.

Personaltäthetens utveckling

I mitten på 1990-talet gick det 0,9 årsarbetare på varje brukare. Tjugo år senare hade personaltätheten sjunkit till cirka 0,5 årsarbetare per brukare. Detta innebär att det tidigare var nio (9) årsarbetare som tog hand om tio brukare. Idag är det endast fem (5) årsarbetare som tar hand de tio brukarna. Detta innebär, naturligtvis, en starkt ökad press på personalen. Men detta ger definitivt inte hela bilden. Brukarna har nämligen under samma period blivit äldre, och är därför oftare multisjuka, och behöver på grund av detta mer av omsorg och vård inklusive mer mediciner. Därför borde en högre personaltäthet ha varit på sin plats. Men personaltätheten har alltså, i det närmaste, halverats!

Del två
Det krävs fler undersköterskor på särskilda boenden för att möta de ökade behov som fler multisjuka ställer .Utvecklingen ökar alltså kraven på de anställda: de måste tillhandahålla mer vård och omsorg – vilket ställer högre krav på deras utbildning. Kort sagt: andelen undersköterskor av personalstyrkan måste öka. Men även här, precis som när det gäller personaltätheten, har utvecklingen gått åt fel håll. Låt oss beskriva utvecklingen när det gäller andelen undersköterskor på kommunens särskilda boenden under de fyra senaste åren. (Sjuksköterskorna finns ej med i denna beskrivning eftersom dessa är så fåtaliga inom kommunen).

Tillbaka till undersköterskorna. I september 2018 var 60 procent av personalen på Umeå kommuns särskilda boenden utbildade undersköterskor. I september 2022 – fyra år senare – hade andelen undersköterskor sjunkit till strax över 50 procent! Sedan dess har andelen undersköterskor fortsatt att sjunka. Detta är en skrämmande utveckling. Det är extra skrämmande med tanke på att denna minskning av andelen undersköterskor skedde under pandemin – då det var extra viktigt med utbildad personal!

Den övriga omsorgspersonalen, de som inte är utbildade undersköterskor, är anställda som vårdbiträden. Men en ökande andel av dessa saknar vårdutbildning då de börjar arbeta inom äldreomsorgen. Att en person är anställd som vårdbiträde betyder alltså inte att personen är utbildad till vårdbiträde.

Även inom den kommunala hemtjänsten minskade andelen undersköterskor under de fyra åren 2018-2022 – även om trenden där inte var lika markerad som inom kommunens särskilda boenden.

Del tre
Bristande språkkunskaper. För att göra bilden så fullständig som möjlig måste vi även ta upp det växande problemet med bristande språkkunskaper. Förra hösten presenterade IVO (Inspektionen för vård och omsorg) en delrapport från sin granskning av Sveriges särskilda boenden för äldre. Jag vill lyfta fram två siffror ur denna IVO-rapport:

* Nästan nio av tio sjuksköterskor uppger att personalens bristande kunskaper i svenska språket innebär risker för patientsäkerheten,

* Mer än sju av tio anhöriga upplever att personalen inte förstår vad de säger på grund av bristande kunskaper i svenska.

Del fyra
Äldreomsorgen har drabbats av en förödande krock.  Å ena sidan har vårdbehovet ökat genom att brukarna blir äldre och därför oftare är multisjuka. Å andra sidan har personaltätheten över tid sjunkit kraftigt och är sedan länge alldeles för låg. Till detta ska läggas att andelen utbildade undersköterskor krymper, snabbt, samtidigt som kunskaperna i det svenska språket brister. Brukarnas behov av vård och omsorg ökar alltså samtidigt som resurserna minskar.

Denna krock kommer att prägla arbetsorganisationen. I ett sådant läge är minskar utrymmet för en arbetsorganisation där initiativen från golvet uppmuntras. I stället ökar risken för a) högre sjukskrivningstal, b) ökad personalomsättning c) svårigheter med att värva en utbildad yngre generation till yrken inom äldreomsorgen – i en negativ spiral.

Del fem A
Äldreomsorgen bärs idag upp av en krympande skara plikttrogna och yrkeskunniga undersköterskor – med ett stort engagemang för sitt arbete. Men vi står inför ett generationsskifte. Det är uppenbart att det krävs ett trendbrott inom äldreomsorgen. Det krävs ökad personaltäthet samt en utbildnings- eller ”karriärstege”.

Del fem B
Utbildningsstegens syfte måste vara att personalen ska kunna vidareutveckla sig i jobbet. Arbetsgivaren måste ge alla outbildade chansen till en vårdbiträdesutbildning. Vårdbiträden måste sedan uppmuntras att vidareutbilda sig till undersköterskor. De som är undersköterskor måste i sin tur uppmuntras till att specialisera sig inom demens, psykiatri eller handikapp. Hela processen förutsätter även ökade resurser till undervisning i svenska språket.

Med uppmuntran menas, i detta fall, att kompetenshöjningen hos personalen måste synas i lönekuvertet. Med uppmuntran menas också att hela, eller delar av, personalens vidareutbildning betalas av arbetsgivaren.

Avslutning
Vad får vi för pengarna? Jag vill avsluta där jag började: med frågan om vad vi får för pengarna. I mina ögon är det ojuste att ställa denna fråga idag. En personalorganisation som är för liten, saknar det nödvändiga antalet undersköterskor och utbildade vårdbiträden samt brister när det gäller språkkunskaper i svenska kan inte vara effektiv.

Först måste äldreomsorgen genomgå en grundläggande upprustning för att ha en chans att svara upp mot de ökande behoven. Äldreomsorgen måste få kosta mer per brukare. Det är först därefter som vi har rätt att ställa frågan: Vad får vi för pengarna?

Det förhåller sig annorlunda med socialtjänsten –
som jag, återigen, ska ta upp i kommande blogginlägg