Arvid Lundberg MP hotar: ändras beslut socialtjänsten tagit så hamnar barn i klorna på barnpornografi-misstänkta! Detta är Trump-argument.

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

 

Ingress
Den 26 augusti år diskuterade Umeå kommunfullmäktige återigen sitt beslut om att genomföra en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn – i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga). Beslutet om en oberoende granskning av denna form av myndighetsutövning från socialtjänstens tjänstemän (som givetvis kan vara kvinnor) och politikerna i Individ- och familjenämnden (IFN) antogs av kommunfullmäktige den 25 september i fjol – alltså för snart ett år sedan.

Men sedan dess har ingenting hänt. Att ingenting har hänt beror främst på det kompakta motstånd som finns. Dels bland vissa höga chefer inom socialtjänsten. Dels bland vissa politiker med toppositioner. Exempel på sådana politiker är ordföranden i Individ- och familjenämnden (IFN) Andreas Lundgren (S) och vice ordförande (IFN) Hanna Lundin Jernberg (L). Men det finns även andra politiker. En som särskilt utmärkte sig både för bristande logik och låga slag på det senaste fullmäktigemötet var Arvid Lundberg (Miljöpartiet). Vi ska återkomma till Arvid Lundbergs bristande logik och låga slag. Men först lite bakgrund.

 

Del I
Lite bakgrund. Dagen efter beslutet i kommunfullmäktige ifjol, om att det skulle genomföras en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden rörande umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn, skrev jag ett blogginlägg. Rubriken löd så här: ”Socialtjänstens handläggning av umgängesbegränsningar ska utredas av en oberoende instans. Men beslutet kommer att motarbetas”.

Varför var jag så säker på att beslutet skulle komma att motarbetas?

Därför att chefernas kampanj mot beslutet om en oberoende granskning hade inletts redan innan frågan togs upp i fullmäktige! Och det i stor stil. Först hade förslaget om en oberoende granskning nämligen behandlats av politikerna i Individ- och familjenämnden (IFN). Till detta möte hade cheferna i socialtjänsten mobiliserat ”sitt” folk. Sammanlagt var hela 32 personer närvarande på mötet med IFN. Detta är anmärkningsvärt. Låt oss titta på vilka som var närvarande:
– först alla elva politiker med rösträtt,
– sedan fem politiker utan rösträtt,
– slutligen hela 16 tjänstemän från socialtjänsten – de högsta cheferna kompletterade av pålitliga tjänstemän. Återigen: Det brukar inte vara hela 16 tjänstemän närvarande på  IFN-möten.

Mobiliseringen från chefshåll hade alltså varit omfattande. Därmed blev även pressen på politikerna i IFN omfattande. Eller hård. Och detta var naturligtvis hela meningen med att dra samman hela 16 tjänstemän till ett möte med politikerna i IFN. Resultatet på IFN-mötet blev också helt i chefernas smak. Alla politiker som hade rösträtt (alla elva) röstade emot att det skulle genomföras en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn.

Att det fanns ett kompakt motstånd mot en oberoende granskning var alltså ingen hemlighet då frågan kom upp i Umeå kommuns högsta beslutande organ – kommunfullmäktige. Motståndarna hade (utom i något enstaka och hedervärt fall) ingen anledning att ändra uppfattning. Det var därför jag var så säker på att beslutet om en oberoende granskning skulle komma att motarbetas. Både från chefshåll och från vissa politiker – främst från politiker inom IFN.

 

Del II
Mer bakgrund. Denna mobilisering från chefshåll är inte det enda exemplet på det kompakta motstånd som finns mot en oberoende granskning av den myndighetsutövning som cheferna inom socialtjänst och politiker inom IFN ansvarar för. Redan 2021 hade politikerna i IFN vägrat att efterfölja en rekommendation riktad till dem från åtta av kommunfullmäktiges gruppledare – i praktiken från åtta av partierna i fullmäktige. Rekommendationen gick även denna gång ut på att det skulle genomföras en oberoende granskning av socialtjänstens verksamhet.

I min föregående blogg (från 29 augusti i år) går jag igenom hur ledande politiker inom IFN och chefer inom socialtjänsten, under åratal och gång på gång, visat sig vara rabiata motståndare inte endast till a) oberoende granskningar utan även mot b) domstolar som underkänner deras beslut.

Därför påminde jag i mitt förra blogginlägg hur vice-ordföranden inom IFN – Hanna Lundin Jernberg (L) – hade det sällsynt dåliga omdömet att uppmana socialtjänsten i Sveriges 290 kommuner till domstolstrots. Detta om högre instanser (domstolar) skulle ha mage att riva upp myndighetsbeslut som chefer inom socialtjänsterna och politiker inom socialnämnderna har fattat. Så agerar en fullfjädrad rättshaverist – med makt. Hon gör sig faktiskt till förespråkare för ren laglöshet.

 

Del III
Det är mot dessa bakgrundsbeskrivningar som Arvid Lundbergs inlägg på fullmäktige bör bedömas. Först kritiserade Arvid Lundberg Arbetarpartiets interpellation med följande ord: ”Jag tycker också att den här interpellationen andas en misstänksamhet mot socialtjänsten”. Svar: Är detta konstigt med tanke på det kompakta motståndet åtminstone sedan 2021?

Arvid Lundberg fortsatte sedan (citat): ”Det tas upp det här att det finns en ovilja till extern granskning och jag kan också förstå att det gör det faktiskt”. Arvid Lundgren säger sig alltså ”förstå” att det finns en ovilja hos cheferna inom socialtjänsten, och bland vissa av toppolitikerna inom IFN, att utsättas för en extern granskning.

Vi måste titta lite närmare på logiken i Arvid Lundberg förstående inlägg. Han kan nämligen mena två saker:
– antingen menar han att socialtjänsten inte alls ska granskas. Om så är fallet innebär detta att ytterligare en politiker i fullmäktige förespråkar laglöshet (minns Hanna Lundin Jernberg),
– eller så menar han att granskningar är OK – bara inte oberoende granskningar. Innebörden är att Arvid Lundberg stödjer kravet på en granskning – fast då måste de granskade – de som har makt – kunna styra resultatet av granskningen. Om detta är fallet håller även Arvid Lundgren på att kvalificera sig till titeln ”rättshaverist – med makt”.

Arvid Lundberg är oss svaret skyldig. Är det Lundgrens uppfattning att socialtjänstens och IFN:s myndighetsbeslut inte alls ska granskas? Eller är det Lundgrens uppfattning att de som blir granskade – chefer och toppolitiker – ska kunna styra de som granskar dem?

Arvid Lundberg måste svara.

 

Del IV
Arvid Lundgren stod även för det absoluta bottennappet på fullmäktige i augusti. Han försökte använda exemplet Älvsbyn mot oss som vill ha en oberoende granskning. Det exemplen Älvsbyn och Gällivare visar är att det går att göra oberoende granskningar.
Sedan är det en helt annan sak att det skedde vad som måste betecknas som en tragedi i Älvsbyn. Där hade först socialtjänsten beslutat att omhänderta tre barn. En nämndspolitiker rev sedan upp detta beslut – mot bakgrund av det material som då fanns att tillgå (och som socialtjänsten tagit fram). Sedan barnen återbördats till de biologiska föräldrarna kom den biologiske fadern att anklagas för grovt barnpornografibrott.Det är här som Arvid Lundberg gör sitt stora bottennapp. Han antyder oblygt att då socialtjänstens beslut att omhänderta barn rivs upp kommer barn att skickas till biologiska föräldrar som sysslar med barnpornografi.

Fy fan, Arvid Lundberg!

Då barnen ursprungligen omhändertogs från de biologiska föräldrarna fanns det inget om barnpornografibrott i socialtjänstens underlag. Då den politiske nämndsordföranden sedan rev upp socialtjänstens beslut hade denne, naturligtvis, inte heller kännedom om någon sådan brottsmisstanke. Arvid Lundgren presenterar sig som ”forskare”. Det vore önskvärt att Arvid Lundberg tagit med sig något av den metodologi som forskare förutsätts använda sig av till de politiska debatter han deltar i. Detta istället för kvacksalveri. Eller Voo Doo – svart Voo Doo.

Problemet, som jag uppfattat det, i Älvsbyn var att kommunikationen brast mellan polisen och socialtjänsten. Detta kom sedan att närmast krossa den nämndsordförande som agerade på det underlag som socialtjänsten tagit fram – och i vilket några misstankar om barnpornografi inte ingick.

Att försöka vända denna typ av misstag, i kommunikation mellan socialtjänst och polis, mot oss som vill se en oberoende granskning här i Umeå är lågt. Ofattbart lågt.

 

Del V
Arvid Lundberg förtjänar ytterligare ett par kapitel. Vad var det som var utgångspunkten för beslutet på fullmäktige den 25 september ifjol? Jo, att genomföra en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn – i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU.
Och vad var syftet med C-motionen och fullmäktiges beslut?
Andemeningen var följande: att barnets bästa tillgodoses i socialtjänstens utredningar, att dessa utredningar är adekvata i förhållande till omständigheterna i enskilda fall, att de formella kraven uppfylls när det gäller socialtjänstens utredningar, att utifrån utredningen ta fram förslag på vad som bör förbättras när det gäller socialtjänstens handläggning av denna typ av ärenden.
Till detta lades en extra markering i form av en ytterligare att-sats rörande sekretess.

Alla röstar för utom IFN:s ordförande Andreas Lundgren. Om Arvid Lundberg var närvarande den 25 september 2023 röstade även han för detta beslut.

 

Del VI
Arvid Lundberg bör snarast läsa vad Förvaltningsrätten skrev i sin DOM.

Varifrån kom helt plötsligt Förvaltningsrätten? Denna domstol inträdde i handlingen på grund av att fullmäktiges beslut i 25 september ifjol om en oberoende granskning överklagades – redan efter några veckor. Det är min uppfattning att denna överklagan ”inspirerades” av det kompakta motståndet hos vissa högre chefer inom socialtjänsten och toppolitiker inom IFN. Denna överklagan blev sedan ett (dåligt) argument för att stanna upp det förarbete som krävs för att göra en oberoende granskning.

Men överklagan av kommunfullmäktiges beslut avvisades av Förvaltningsrätten i ett domslut avkunnat den 10 april i år. Rätten ansåg inte att fullmäktiges beslut om en extern, eller oberoende, granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn var olaglig.

Förvaltningsrätten skriver bland annat följande på sid 6 i domslutet: ”… Nämnder får, enligt 7§, inte utöva i lag eller annan författning föreskriven tillsyn över sådan verksamhet som nämnden själv bedriver …” .

Detta betyder bl a att IFN inte får utöva tillsyn över sin egen verksamhet – åtminstone inte när det gäller den i detta fall aktuella formen av myndighetsutövning.

På samma sida fortsätter Förvaltningsrätten sitt resonemang ”… Att verksamheten omfattas av IVO:s och JO:s tillsyn innebär enligt förvaltningsrätten inte att granskning av kvaliteten i verksamheten är en angelägenhet som enbart staten ska ha hand om. Inte heller individ- och familjenämndens eget ansvar eller revisorernas granskningsmöjlighet medför enligt förvaltningsrätten att fullmäktige saknar rätt att fatta det överklagade beslutet. [….]. Överklagandet ska därför avslås.”

Innebörden av dessa resonemang, och domslut, från Förvaltningsrätten innebär att dörren åter står öppen för att förverkliga fullmäktiges beslut från den 25 september i fjol. Det är alltså fritt fram för en oberoende granskning. I sann demokratisk anda. Förvaltningsrätten förstod, till skillnad från Arvid Lundberg, att det är kvaliteten som ska prövas – i syfte att förbättra framtida beslut. Hur kunde Arvid Lundberg dra in det som hänt i Älvsbyn? Återigen: Fy fan!

 

Avrundning
Tyvärr har beslutet från den 25 september i fjol ”saboterats” systematiskt. Låt oss titta på en tidsaxel:
* Den 25 september 2023 beslutar fullmäktige om en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger ärenden om umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn – i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU,
* Redan en bit in i oktober samma år, alltså bara efter några veckor, överklagas fullmäktiges beslut,
* Överklagan avslås den 10 april 2024. Detta innebär en tidsvinst för motståndarna till en oberoende granskning på nästan 7 månader (september till april),
* Dagens datum är den 10 september. Inget har hänt med den oberoende granskningen sedan i september ifjol. Tidsvinsten för motståndarna är nu nästan ett helt år!

Sammanfattning: Detta beteende är typiskt för rättshaverister med makt – de försöker nöta ned sina motståndare genom att dra ut på tiden i det oändliga när det gäller beslut som de uppfattar som hotfulla. Makthavarna i form av chefer och toppolitiker går före – de utgör goda exempel – när det gäller att skapa ett laglöst samhälle. Där den starke kör över den svage.

 

Till sist: Arbetarpartiets dubbla målsättningar
För Arbetarpartiet handlar detta numera om två avgörande målsättningar. För oss är det fortfarande lika viktigt att få tillstånd en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger umgängesbegränsningar. Men det kompakta motståndet har även ställt en annan fråga på dagordningen. Vem är det som bestämmer i Umeå kommun?

a) Är det kommunens högsta beslutande organ – kommunfullmäktiges 65 folkvalda ledamöter?
b) Är det cheferna inom socialtjänsten, dolda bakom rädda IFN-politiker, som bestämmer?

Det har snart gått ett helt år sedan fullmäktige beslutade – med 64 Ja-röster och 1 Nedlagd – att det skulle genomföras en oberoende granskning av hur socialtjänsten handlägger umgängesbegränsningar mellan föräldrar och barn – i samband med att barn omhändertas för vård enligt LVU.

Ingenting har hänt. Ingenting tyder på att det är kommunfullmäktiges 65 folkvalda ledamöter som bestämmer. Allt tyder på att det är cheferna inom socialtjänsten, dolda bakom rädda IFN-politiker, som bestämmer.

Demokratin och Cheferna = 0 – 1.  

Arbetarpartiets andra mål är att vända på dessa siffror. Om detta kräver att vissa chefer måste omplaceras – eller avskedas – då kommer vi att kämpa för detta. För det ska vara fullmäktige som bestämmer – inte rabiata chefer dolda bakom rädda IFN-politiker.