Kan den vara nyttig på andra sätt? Del I.

A. Detta är inget angrepp på idrott eller sport.

Det är ett ifrågasättande av om den organiserade tävlingsidrotten är fysiskt nyttig. Jag skiljer den organiserade (ord 1) tävlingsidrotten (ord 2) från motion. Jag är övertygad om att det är fysiskt nyttigt att motionera. Jag är inte heller emot tävlingsinslag i sport och idrott. Det uppstår spontant. Det jag ifrågasätter är kombinationen av (1) organiserad (2) tävlingsidrott.

Själv har jag tränat regelbundet sedan jag var sex år. Idag är jag 63 år fyllda och tränar fortfarande varje vecka. Jag har alltså tränat under 57 år. När jag var 18 år började jag träna styrketräning. Idag har jag ett eget, fullt utrustat, riktigt, gym. Inget skit-”hemgym” som man kan se på TV fram på småtimmarna. Det jag har är ”the real thing”. Fullstora skivstänger. Vikter av gummi och järn av alla viktklasser upp till 25-kilo. Maskiner: lats-rodd, sittande bencurl, benpress som kan ta mer än ett halv ton. Om det skulle behövas. Jag har gått den teoretiska delen för att få det diplom som gör att jag ska kunna kalla mig för ”instruktör” i styrketräning. Idag (fredag 18/3) har jag kört tre-fyra lätta set frivändningar. Jag säger detta eftersom den som ifrågasätter den organiserade tävlingsidrotten måste börja med att göra avbön. Detta genom att förklara att man själv faktiskt kan någonting om träning. Jag kan mer än de flesta. Jag vill också understryka: det jag ifrågasätter är den fysiska nyttan.

Men det kan finnas andra ”nyttigheter” (än de fysiska) med organiserad tävlingsidrott.

B. Jag var sex år då jag började åka skidor regelbundet. Och hänga efter farsan i löparspåret. Året var 1959. Då hade man ”allskidor” och dito pjäxor. Men 1963, tio år fyllda, hade jag tre typer av skidutrustningar. Speciella skidor för längdlöpning med råttfällebindningar och löparpjäxor. En andra typ av skidor för slalomåkning med stålkant, ”speciallås” och en tidig variant av utförsåkarpjäxor (som väckte stort avund bland kompisarna). Slutligen en tredje typ av skidor för att gå ”på tur” i fjällen. Också dom med stålkant, ”låg fästpunkt” vid behov samt en tredje typ av pjäxor. Mina föräldrar gillade aktiviteter, både vinter och sommar, och var med i Friluftsfrämjandet. De hade inte tänkt slutade med sina aktiviteter bara för att de fått en grinig unge. Så jag hade bara att följa med. Andra ungar misslyckades med att tjata sig till sportutrustning. Jag fick grejorna vare sig jag ville eller inte. Så det räckte och blev över.

Farsan var dessutom specialist på att valla. Då jag fyllde tio år och gick i trean hade vi en skoltävling i längdlöpning. Jag hade tränat och tränat i kommunens skidspår i Gammliaskogen och nästan nött ut både spåren och skidorna. Men det gjorde inget. Umeås store skidstjärna, min idol, Assar Rönnlund, sålde skidor på Monark nere på stan. Han sålde också sin ”Assar-mössa”. Den hade jag jämt på mig då jag åkte längd. På Gammlia fanns ett stånd där man kunde köpa en liten stjärna med ett tygband i, att sätta i mössan, om man åkt 2,5 km. Den kostade 25 öre. Min mössa var full av sådana stjärnor. Mina kompisar trodde inte att jag hade åkt 2,5 km så många gånger. Sanningen var att jag bara fick en stjärna var fjärde gång jag åkte. Jag var bra på längd. Dagen för tävlingen tog farsan en paus från vörtlimpor och mazariner (han jobbade då på I 20-regementsbageri). Han vallade mina skidor för exakt det antal grader som gällde just den förmiddagen. Jag hade jättebra kondis och ovanligt bra åkteknik. Hade den tidens mest avancerade skidutrustning och garanterat bäst vallat. Mina kompisar hade knappt åkt skidor och fick, i många fall, låna skolans mindre fina skidor. Övriga hade ”allskidor”. Min naturliga blygsamhet förbjuder mig att säga vem som vann. Vann förkrossande och brutalt överlägset.

C. Det var vintersporterna som jag hade naturliga förutsättningar för: skridskor med klubba, skidor utför och skidor längd. Jag gick i slalomskola under två säsonger på Bräntberget. Men det jag verkligen var bra på var längdåkning på skidor. Mycket god kondition, stark i armar och ben plus god åkteknik. Men min största tillgång var, trots allt, en enorm tjurskallighet. Jag fick en gång ”mjälthugg” då jag tävlade med farsan. Jag var cirka sju. Men fortsatte tjurigt att åka. Och åkte ”rakt igenom” detta onda. Det var en insikt. Inget dalt. (Det är daltet som har förstört det här landet). På mellanstadiet var jag en av de bästa längdåkarna i Västerbotten. I den åldern tävlade man på 2,5 km. Men jag och farsan brukade åka ikapp på tre mil. Jag vann. Några företagsamma personer inrättade en tävling kallad ”Sollöpan”. Loppet var på just 30 km och gick från Bjurholm till Agnäs. Jag kom i tidningen som den yngste deltagaren. Jag var då 13 år gammal. (Fast nästa år var det en tolvåring som åkte loppet – en tjej!) Det där med tjejer återkom i högstadiet. De blev betydligt mer intressanta en längdlöpning. Speciellt en tjej som också gick på Mimerskolans högstadium. I min klass. Dessutom. Så jag lade ned längdåkningen.

Styrketräning började jag med redan i lågstadiet. Återigen hade jag fördelar av att mina föräldrar gillade att träna. Det var inte så vanligt på den tiden. De uppmuntrade mig när det gällde allt som hade med träning att göra. Det låg i släkten. Jag hade en kusin som var Björn Borgs motsvarighet på tjejsidan i tennis. Gissa om jag var/är stolt över henne.

Tillbaka till lågstadiet. Jag hade en fjäder man böjde för att träna armar, bröst och axlar. Grön var lätt. Blå mellantung. Och röd var tyngst. Det var mycket vanligt att man tappade greppet om dessa och att någon fick den i hakan. (Även tänder slogs ut). Jag hade också en ”sträckare”, med spiralfjädrar, som kunde ökas i antal ju starkare man blev. Denna tränade skulderpartiets baksida). Jag hade också två par boxarhandskar. De stora handskarna gav klar fördel. Vi kunde halvt slå ihjäl varandra inne i mitt pojkrum. I nionde klass tränade jag boxning på Sporthallen, en kort period, under ledning av Umeås store, store, lille boxare Kenneth Israelsson. Och av den sympatiskt stränge Lars Dahlkarl.

Men jag tränade inte för att det var nyttigt. Inte då. Inte nu. Aldrig.

D. När man gick i låg- och mellanstadiet var det bara roligt att träna. Jag och en av mina kompisar, en verklig talang som sprinter och längdhoppare vid namn Lasse, var inspirerade av sprinters som Wilma Rudolph och Bob Hayes (olympiaderna i Rom och Tokyo, 1960 och 1964). Lasse och jag tänkte naturligtvis inte på att det skulle vara nyttigt. Inte då. Det fanns ingen anledning i den åldern. Det var kul och det räckte. Men i högstadiet föll en mörkare skugga över träningen. Det är inte många, inte på allvar, som tror på en, när man berättar att ens högstadietid på Mimer låg väldigt nära filmen ”Ondskan”. På riktigt. Men så var det. På riktigt. Tiden på Mimer präglade mig för resten av livet.

I högstadiet måste man slåss om man var duktig i idrott. Och om man inte tränade, och blev starkare, blev man ett lättare byte för den som bestämde på skolan. Under högstadiet på Mimerskolan – en kommunal skola i Umeå som jag tyvärr gick på hösten 1966 till våren 1969 – kunde du ställas inför valet: ”ställ dig på knä, knäpp händerna och be om ursäkt för att du är så djävla dum”. Alternativet: att bli slagen sönder och samman.

Tanken på att ställa sig på knä inför den tjej man var kär i, inför de kompisar man ville skulle respektera en och inför resten av skolan (21 klasser a 30 elever) var inte tilltalande. Tanken var faktiskt fruktansvärd. Jag har aldrig kommit över detta. Mimer bidrog till att jag åt Novalukol för all magsyra som stressen i skolan skapade. Efter att några grabbar prövat att säga ”Nej” till att ställa sig på knä, och andra sett konsekvenserna i form av blod och blånader, började andra killar ställa sig på knä. Den totala förnedringen. Men du fick för mycket stryk om du inte stod på knä, med knäppta händer, och bad om ursäkt (den ursäkt som gällde för dagen). Begreppet ”misshandel” fanns inte under andra halvan av 60-talet på Mimerskolan. Jag och min tidigare omnämnde kompis Lasse strävade efter att aldrig gå mer än en meter ifrån varandra, under åttan, inne på Mimer. En och en klarade vi oss nämligen inte mot skolans ”kung”. Han hette ”H”. Men ”H” kunde inte ”ta oss” tillsammans. ”H” hade en annan egenhet än att tvinga ned folk på knä med knäppta händer. En butterfly stilett. Med den brukade han skära av en bit hår från sina offer. Som en trofé. På högstadiet började jag träna för att bli starkare. För att kunna slåss bättre. Och det har jag haft nytta av. Det var definitivt nyttigt att träna.

Fortsättning följer.