Etikett: Industri

Vägval Umeå

Av , , 1 kommentar 2

Umeå stod inför ett val för 50 år sedan. Utveckling eller tillbakagång. Kraftsamlingen gav utdelning och både Regionsjukhus (Nus) och Universitet hamnade i Umeå. Dessa två tillväxtmotorer har inneburit massor av jobb, kunskaper och dragit till sig nya verksamheter. Tillsammans har dett gett en befolkningstillväxt på ca 1 000 personer per år.

Nu står Umeå åter inför ett vägval. Liksom för 50 år sedan vill vi börja med en satsning på jobben. Vi anser att framtiden ska formas genom en ny industriell generation för grön produktion. Umeå har förutsättningarna: univesitetens forskning, ett kluster av skogsteknikföretag samt skogsråvaror. Ett genombrott är fullt möjligt när det gäller framställning av miljövänligare energi. Detta skulle lägga grunden för en helt ny bransch med gröna industrijobb, bättre miljö och ökade skatteinkomster som även säkrar jobben inom vård-skola-omsorg.

Våra motståndare börjar med att slå fast ett orealistiskt befolkningsmål. Bakgrunden är att allt mer av utvecklingen i Umeå styrs av spekulanterna inom bygg- och fastighetssektorn. Det finns en ”maktens triangel” bestående av a) några tunga politiker, b) bygg- och fastighetsbolagen, c) Västerbottens-Kuriren (VK). Den politiska och ekonomiska makten har gift sig – och tagit media som gemensam älskare. Låt oss titta på relationerna!

Kommunen har miljardaffärer ihop med det dominerande fastighetsföretaget Balticgruppen. De tu bygger nu tillsammans Kulturhuset på kajen. För att gynna sin partner Baltic tvångsflyttas Stadsbiblioteket till kajen. Baltic har också en miljard-”affär” ihop med VK. Detta par har bildat ett gemensamt fastighetsbolag värt nära två miljarder. Syftet är att tjäna pengar genom att påverka Umeås omvandling.

Läs om Arbetarpartiets alternativa plan för Umeå i senaste Umebladet – klicka här!

1 kommentar
Etiketter: , ,

Partiledarstriden över inom SAP – men arbetarrörelsen behöver fortfarande ett krisprogram

Av , , 1 kommentar 0

Två av huvudfrågorna som avgör framtiden för socialdemokratin är: ska banden till facket bevaras; klarar partiet av att utforma en politik för bevarad välfärd, med full sysselsättning i centrum, i en global ekonomi.

Det som gjort socialdemokraterna unikt är dess förhållande till fackföreningarna. Främst till LO men även till TCO. Det var inte för inte som Olof Palme tog dåvarande TCO-ordföranden, Lennart Bodström, direkt in i regeringen! Partier som Centern, Folkpartiet, Kristdemokraterna samt Vänsterpartiet skulle snabbt tyna bort och dö utan statsbidrag och mediabevakning. De utgör endast utskott på statsförvaltningens höger-vänster skala. Med Socialdemokraterna är det annorlunda. LO har idag fortfarande drygt 1,5 miljoner medlemmar – trots ett stort ras efter 2006. TCO:s medlemsförbund samlar idag ca 1,2 miljoner medlemmar. Så länge socialdemokratins band till facken består kan S göra politisk comeback. Men om banden till facken kapas är en comeback inte sannolik.

Hotet mot välfärden …
Om bevarade band till fackföreningarna utgör den ena ödesfrågan för socialdemokratin så handlar den andra frågan om förmågan att utforma ett handlingsprogram för bevarad välfärd, med jobben i centrum, i en global ekonomi. Detta kräver ett handlingsprogram mot den kris som kan beskrivas på följande sätt: Sverige hotas av en avindustrialisering. Antalet industrijobb ökar i ”svenska” företag men de minskar i Sverige. Detta krymper skattebasen. Och pengarna till vård-skola-omsorg minskar – med ytterligare nedskärningar som följd. Dessutom tvingar bemanningsföretag ned lönerna samtidigt som arbetsrätten luckras upp.

… kräver ett krisprogram
För att möta dessa hot mot välfärden krävs ett krisprogram. Varifrån ska då arbetarna – och alla lågavlönade tjänstemän liksom andra låginkomsttagare – hämta styrka för att stoppa avindustrialiseringen, nedskärningarna inom vård-skola-omsorg samt hotet från bl a bemanningsföretag när det gäller löner och anställningstrygghet?

Försvaret av industrin, jobben och välfärden kommer att föras via facken. Eller inte alls. Under 70-talet genomfördes en rad arbetsrättsreformer, som lagarna om medbestämmande och anställningsskydd. Kronan på 70-talets fackliga offensiv var löntagarfonderna. Fonddebatten gav en insikt. De som kontrollerar företagens vinster styr samhällsutvecklingen: var ska investeringarna göras – i Kiruna eller Kina; vad ska produceras – vapen eller snabbtåg? Fonderna är döda. Men kampen, klasskampen, för kontroll över vinster, investeringar och löneavtal måste åter upp på dagordningen – fast denna gång på internationell nivå. Arbetsrätten kan inte göra halt vid nationsgränsen som på 70-talet. Klarar dagens fackföreningar denna uppgift? Nej. Inte utan ett verkligt arbetarparti.

Löntagarmakt mot avindustrialisering
Under hela valrörelsen undvek alla partiledare frågan om den hotande avindustrialiseringen. Detsamma gäller i diskussionen kring vem som skulle bli ny partiledare inom S. Istället talas det ständigt om den s k höger-vänster skalan. Detta är en fördummande diskussion. Striden inom S har stått mellan de som vill kapa banden LO – och de som inte vill göra detta. Framledes borde striden stå mellan de som vill stoppa avindustrialiseringen – och inte.
För finansfurstarna flyttar dels jobben utomlands, dels missköter de företagen. Under åren 2002 – 2006 delade tjugo granskade industriföretag ut 352 miljarder till sina ägare. Samtidigt uppgick investeringarna, i samma företag, endast till 312 miljarder. Trenden förstärks dessutom. I slutet på den undersökta perioden var utdelningarna dubbelt så stora som investeringarna! Detta visar på behovet av verklig löntagarmakt över vinsternas användning.

Socialdemokratins framtid hänger på förmågan att formulera en politik som ger lösningar på dessa, globaliseringens och kvartalkapitalismens, problem. En ny partiledare kan kanske svänga opinionssiffrorna för stunden – men ska alliansen besegras i valet 2014 krävs ett verkligt krisprogram för arbetarrörelsen. Men om istället banden till facken bryts måste ett nytt arbetarparti, med rötterna i fackföreningsrörelsen, byggas upp.

Ägarna plundrar företagen

Av , , Bli först att kommentera 2

I vår senaste tidning, Offensiven nr 14, publicerade vi en del skrämmande statistik vad gäller de svenska industrijobbens framtid. På 40 år, från 1965 till 2005, halverades svensk andel av världens export – från 2,5 procent till 1,2 procent. Bakom dessa siffror ligger det faktum att de svenska industriföretagen får allt svårare att konkurrera på världsmarknaden.

De senaste decennierna har svensk industri genomgått flera kriser. Under 70-talet försvann hela industribranscher som textil- och varvsindustrin. Traditionstyngda företag som Eriksson och ABB har ifrågasatts. I samband med finanskrisen ifrågasattes hela personbilstillverkningen. På sikt hotar en avindustrialisering av Sverige – med oanade konsekvenser för välfärden som följd. Avsaknaden av ett program för att möta denna avindustrialisering är en viktig orsak till Socialdemokratins decennielånga nedåtgående trend.

Grunden för krisen inom industrin är att företagen inte investerar tillräckligt mycket.
Ett sätt att mäta investeringarna är att beräkna den s.k. investeringskvoten – dvs alla bruttoinvesteringar i förhållande till hela BNP. Mellan 1980 och 1992 låg investeringskvoten i Sverige på cirka 18 procent, mellan 1993 och 2005 var snittet endast 13 procent. Även jämfört med andra EU-länder ligger Sverige lågt.

Även nyinvesteringarna (dvs att företaget satsar på nya eller fler maskiner) sjunker. I mitten av 00-talet låg nyinvesteringarna på 8,5 % av BNP. På 60-talet pendlade siffran mellan 15-20 %. Ännu mer oroande är det att mellan 2001 och 2005 var avskrivningarna inom svensk tillverkningsindustri större än investeringarna. Detta innebär att företagen inte ens ersätter maskiner som blir gamla.
I praktiken innebär detta att företagen förfaller. Orsaken till de låga investeringsnivåerna är inte att det saknas pengar. Det handlar istället om att företagens resurser hellre delas ut till aktieägarna än att de investeras.

Under det senaste decenniet har allt mer av vinsterna gått till utdelningar – och allt mindre till investeringar. Under åren 2002-2006 delade 20 granskade industriföretag ut 352 miljarder till sina ägare. Investeringarna stannade på 312 miljarder. Och trenden är negativ. I slutet av den undersökta perioden var utdelningarna dubbelt så stora som investeringarna. De stora aktieägarna har drabbats av en ofattbar girighet. Ett exempel är Volvo Group där ägarna till och med tagit ut mer utdelning än vad företaget haft i vinst! Med följden att Volvo, när finanskrisen slog till, stod sämre rustade än innan högkonjunkturen. En närmast brottslig plundring av företaget.

 

Antal anställda i svenska storföretag

                 I Sverige      I utlandet             Totalt
1987           747 341          487 707            1 235 048

1997           667 046          628 501            1 295 547

2008           480 224       1 140 670            1 620 894

Förändring:    -36 %            +134%                  +31%

Öppet brev till socialdemokratiska väljare – om arbetarparti, ledning och en rädd borgerlighet

Av , , Bli först att kommentera 9

DEL 1

Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP) befinner sig i sin allvarligaste kris sedan 1889. Efter Sahlins avgång får alla socialdemokratiska arbetare ”goda råd” av proffstyckare. De har alla samma åsikter:

1. Vi har gått in i ett tjänstesamhälle,
2. SAP har inte något klart samhällsuppdrag.

Frågor uppstår: Varför försöker proffstyckarna övertyga arbetarna om att arbetarna inte finns; varför anser ”tyckarna” att ett arbetarparti skulle sakna ett uppdrag. Idag?

För industrisamhället lever. Trots att det tjatats om tjänstesamhället i 30 år utgör industrin fortfarande grundbulten i svensk ekonomi. Värdet av varuexporten var 5 miljarder dollar år 1965, 40 år senare uppgick värdet till 130 miljarder; i procent motsvarade exportens värde 25 procent av BNP år 1970, 40 år senare uppgick siffran till 50 procent (bland de högsta i världen); när det gäller forskning och utveckling (FoU) dominerar industrin. Mycket av utvecklingen inom IT är t ex intimt kopplad till utvecklingen inom fordonsindustrin. Det stämmer att allt fler arbetar inom tjänstesektorn. Men det stämmer inte att industrisamhället försvunnit. Istället blir industriarbetet allt effektivare och producerar mer än någonsin. Tjatet om tjänstesamhället har ett politiskt syfte: det går ut på osynliggöra industrin och dess arbetare. Varför?

Svar: överheten fruktar industriarbetarna! Även om de har minskat i antal, i Sverige, så har samtidigt deras ekonomiska tyngd ökat. Industriarbetarna kan lamslå samhället med strejk och inspirera andra arbetare – undersköterskor och barnskötare, lärare och sköterskor – att bekämpa orättvisorna även de. Tillsammans dominerar arbetarna samhället totalt. Det som Reinfeldtarna, Wallenbergarna och Sahlinarna fruktar är att industrins arbetare, genom sin tyngd, ska inspirera andra till kamp mot marknadens brutalitet. För kapitalismen är brutal.

Över en miljon svenskar står utanför arbetsmarknaden; allt fler som har jobb saknar anställningstrygghet; personaltätheten minskar inom kvinnodominerade vård-skola-omsorg där arbetskraften nöts och nöts; ersättningarna vid arbetslöshet, sjukdom och förtidspension försämras. Det nya pensionssystemet ger i snitt ca 50 procent av slutlönen medan det förra gav ca 65 procent! Samtidigt ”erbjuds” alla att jobba högre upp i åldrarna (för att överleva); och nu smygs det in i grundlagen att Sverige ska vara medlem i EU – på vars dagordning det bl a står sämre pensioner! Väldiga protester äger rum, till försvar av pensionerna, bl a i Frankrike. Protesterna skrämmer Reinfeldtarna, Wallenbergarna och Sahlinarna. De är rädda att arbetarna ska inse sin egen styrka och försvara sig även i Sverige. Industrins arbetare finns nämligen kvar, i allra högsta grad, liksom arbetarna inom vård-skola-omsorg.

Aktieägarna klarar inte jobbet – dags för facket. De svenska företagen missköts av sina ägare. Åren 2002 – 2006 undersöktes tjugo svenska industriföretag när det gällde hur vinsten användes. Resultatet var skrämmande. Ägarna fick 352 miljarder samtidigt som endast 312 miljarder avsattes till investeringar. Företagens nyinvesteringar låg i mitten av 00-talet på 8,5 procent, att jämföras med i mitten på 60-talet, då de pendlade mellan 15 – 20 procent. Industrin missköts av dagens ägare. (Läs mer i artikeln på nästa sida). Därför måste facken ta över. Kraften måste hämtas hos arbetarna – precis som tanken var en gång då löntagarfonderna diskuterades (utan att återuppliva fonderna). Men facket är ju ingen kämpande demokratisk organisation, invänder någon. Det stämmer. Men valet står, idag, mellan finansfurstar som Wallenbergs och den fackliga rörelsen. Eller tomma fraser.

Ägarnas ovilja att investera drabbar hela samhället, bl a i form av färre jobb. Detta ger minskade skatteinkomster, vilket driver på nedskärningarna ytterligare, inom vård-skola-omsorg. I stället för gigantiska utdelningar borde företagen satsa framåt. Det behövs jobb, nya transportsystem, miljövänligare bränsle och produktionssätt. Aktieägarnas agerande måste också bedömas utifrån hotet från nästa ekonomiska tsunami. Krisen från 2008 är inte över även om kapitalismen nu återhämtar sig temporärt. Enligt internationella valutafondens (IMF) VD, Dominique Strauss-Kahn, har 30 miljoner jobb förlorats som en följd av krisen. Hittills. Men dessutom kommer, enligt Strauss-Kahn, ytterligare 400 miljoner jobb hotas under kommande år. Om detta scenario blir verklighet blir konsekvenserna ofattbara. Ägarna kan liknas med kustvakter som inte gjort sitt jobb. När jättevågen kommer saknas skyddsvallen! Ägarna måste bytas ut!

Arbetarpartiets uppdrag är oklart anser proffstyckarna. Från vilken planet kommer de? Vi som lever i klassamhällets orättvisor ser inte bara ett, utan flera och tydliga, uppdrag för ett arbetarparti.

* den miljon som står utanför måste tillbaka in i arbetslivet. Men alla klarar inte ett heltidsjobb – en arbetstidsförkortning behövs – med början för de långtidssjuka,

* arbetstryggheten åter. Heltid åt alla som vill – och säkra jobb även åt deltidare, ungdomar och invandrare,

* ökad personaltäthet. Efter årtionden måste trenden vändas inom vård-skola-omsorg och personalen öka – tillsammans med arbetsglädje och därmed kvalitet,

* stoppa avindustrialiseringen: De enorma vinsterna måste investeras in i produktionen för fler jobb, bättre arbetsmiljö och miljövänlig produktion – exempelvis nya transportsystem,

* facklig vetorätt – mot bemanningsföretag och minskning av anställda utan ersättningsjobb. Arbetsgivarnas makt måste brytas – en offensiv för starkare arbetsrätt i lagar och avtal.

* demokratisk kontroll över vinster och investeringar: anställda och brukare måste kunna avgöra investeringarnas storlek, innehåll (lyxhus eller upprustning av miljonprogram), och geografisk placering (Kiruna eller Beijing).

* fackligt övertagande av banker- och kreditväsende, de stora exportföretagen och mediamonopol. Detta lägger grunden för en planering av produktionen så att den tillgodoser mänskliga och miljömässiga behov.

* bryt statens våldsmonopol: utvecklingen mot en elitarmé, isolerad från befolkningen, och alltmer inlemmad i Natos och EU:s militära åtaganden måste brytas – för en värnpliktsarmé med arbetsrättsliga regler – knuten till fackföreningsrörelsen.

Inte sedan 30-talet har arbetarna, i blå kläder och i vita, haft ett lika stort behov av ett eget parti som idag; ett parti med ett handlingsprogram mot den hotande samhällskatastrofen. Uppdraget är lika tydligt som arbetarnas styrka: arbete åt alla, upprustade arbets- och boendemiljöer, nej till byråkratisk toppstyrning och borgarpolitik. Och kom ihåg: det är Borgerligheten – politiker, finansfurstar och mediamoguler – som är rädda. Det enda som arbetarna saknar är en ledning värd namnet.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,