Etikett: Socialdemokraterna

Ägarna plundrar företagen

Av , , Bli först att kommentera 2

I vår senaste tidning, Offensiven nr 14, publicerade vi en del skrämmande statistik vad gäller de svenska industrijobbens framtid. På 40 år, från 1965 till 2005, halverades svensk andel av världens export – från 2,5 procent till 1,2 procent. Bakom dessa siffror ligger det faktum att de svenska industriföretagen får allt svårare att konkurrera på världsmarknaden.

De senaste decennierna har svensk industri genomgått flera kriser. Under 70-talet försvann hela industribranscher som textil- och varvsindustrin. Traditionstyngda företag som Eriksson och ABB har ifrågasatts. I samband med finanskrisen ifrågasattes hela personbilstillverkningen. På sikt hotar en avindustrialisering av Sverige – med oanade konsekvenser för välfärden som följd. Avsaknaden av ett program för att möta denna avindustrialisering är en viktig orsak till Socialdemokratins decennielånga nedåtgående trend.

Grunden för krisen inom industrin är att företagen inte investerar tillräckligt mycket.
Ett sätt att mäta investeringarna är att beräkna den s.k. investeringskvoten – dvs alla bruttoinvesteringar i förhållande till hela BNP. Mellan 1980 och 1992 låg investeringskvoten i Sverige på cirka 18 procent, mellan 1993 och 2005 var snittet endast 13 procent. Även jämfört med andra EU-länder ligger Sverige lågt.

Även nyinvesteringarna (dvs att företaget satsar på nya eller fler maskiner) sjunker. I mitten av 00-talet låg nyinvesteringarna på 8,5 % av BNP. På 60-talet pendlade siffran mellan 15-20 %. Ännu mer oroande är det att mellan 2001 och 2005 var avskrivningarna inom svensk tillverkningsindustri större än investeringarna. Detta innebär att företagen inte ens ersätter maskiner som blir gamla.
I praktiken innebär detta att företagen förfaller. Orsaken till de låga investeringsnivåerna är inte att det saknas pengar. Det handlar istället om att företagens resurser hellre delas ut till aktieägarna än att de investeras.

Under det senaste decenniet har allt mer av vinsterna gått till utdelningar – och allt mindre till investeringar. Under åren 2002-2006 delade 20 granskade industriföretag ut 352 miljarder till sina ägare. Investeringarna stannade på 312 miljarder. Och trenden är negativ. I slutet av den undersökta perioden var utdelningarna dubbelt så stora som investeringarna. De stora aktieägarna har drabbats av en ofattbar girighet. Ett exempel är Volvo Group där ägarna till och med tagit ut mer utdelning än vad företaget haft i vinst! Med följden att Volvo, när finanskrisen slog till, stod sämre rustade än innan högkonjunkturen. En närmast brottslig plundring av företaget.

 

Antal anställda i svenska storföretag

                 I Sverige      I utlandet             Totalt
1987           747 341          487 707            1 235 048

1997           667 046          628 501            1 295 547

2008           480 224       1 140 670            1 620 894

Förändring:    -36 %            +134%                  +31%

S saknar program för att försvara industrijobben

Av , , 1 kommentar 1

”Sverige har blivit ett tjänstesamhälle och behöver därför inget arbetarparti” har varit budskapet från de borgerliga ledarsidorna efter valet. Men sanningen är snarare att orsaken till Socialdemokratins decennielånga nedåtgående trend finns att finna i avsaknaden av ett program för att försvara jobben och möta avindustrialiseringen.

Industrin spelar nämligen en minst lika viktig roll för svensk ekonomi som någonsin förut – även om den svenska kapitalistklassen under senare år misskött sina industriföretag.

Även om antalet anställda inom industrin trendmässigt minskat de senaste 40 åren, från 31 % av befolkningen 1960 till ca 20 % år 2000, så spelar branschen fortfarande en helt avgörande roll för ekonomin. Detta har dels att göra med att minskningen inte är lika stor som man kan tro vid första anblicken. Förr räknades allt från städare till bokförare som anställda inom industrin. Dessa yrken finns förstås kvar men har idag lagts ut på entreprenad och därmed räknas inte dessa anställda som anställda inom industrin.

Minskningen av antalet industriarbetare hänger också ihop med en stark produktivitetsökning inom industrin. Man producerar helt enkelt fler produkter per tidsenhet. Produktiviteten inom svensk industri ökade under åren 1993 till 2007 med 156 %. Samtidigt var produktivitetsökningen inom tjänstesektorn 30 %. Det finns ett annat sätt att uttrycka detta: Mellan åren 1965 till 2005 ökade värdet av varuexporten från 5 miljarder dollar till 130 miljarder dollar. Under ungefär samma period minskade antalet anställda inom industrin med över 300 000 personer!

Tillverkningsindustrin svarar för ungefär en tredjedel av det förädlingsvärde som räknas in i bruttonationalprodukten, BNP. De viktigaste branscherna finns fortfarande inom basindustrin: stål-, kemi- och skogsindustrierna. Dessa sektorer stod för 80 % av Sveriges exportvolym 2009. På grund av exportökningen är landet mer beroende av dessa branscher än någonsin tidigare. Idag motsvarar värdet av Sveriges export ca 50 % av hela BNP, vilket är bland de högsta i världen. 1970 var siffran bara 25 %.

Industrin står för en stor del av forskning och utveckling (FoU). De tre stora produkterna: El- och optik, transportmedel och läkemedel, står tillsammans för 65 % av näringlivets FoU. Näringslivet står i sin tur för 65% av all FoU i samhället – staten för bara 25 %. Mycket av den utveckling som sker exempelvis inom IT-sektorn är intimt sammankopplat med exempelvis fordonsindustrin. Dessutom står industrin för 35 % av alla investeringar i Sverige.

Industrin är fortfarande grundbulten i svensk ekonomi. Försvinner industrin rycks inte bara mattan undan för vård, skola och omsorg – utan dessutom försvinner merparten av investeringar samt forskning. Mot denna bakgrund är det absurt att påstå att Sverige blivit ett tjänstesamhälle.

Tvärtemot vad de liberala ledarskribenterna säger beror krisen inom S inte på att samhällsutvecklingen sprungit ifrån industriarbetarna. Krisen beror istället på att det socialdemokratiska partiet lämnat arbetarna. Samt på att partiet inte har något program för att utveckla industrin. Ska partiet ha någon framtid måste man komma till rätta med detta.

Öppet brev till socialdemokratiska väljare – om arbetarparti, ledning och en rädd borgerlighet

Av , , Bli först att kommentera 9

DEL 1

Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP) befinner sig i sin allvarligaste kris sedan 1889. Efter Sahlins avgång får alla socialdemokratiska arbetare ”goda råd” av proffstyckare. De har alla samma åsikter:

1. Vi har gått in i ett tjänstesamhälle,
2. SAP har inte något klart samhällsuppdrag.

Frågor uppstår: Varför försöker proffstyckarna övertyga arbetarna om att arbetarna inte finns; varför anser ”tyckarna” att ett arbetarparti skulle sakna ett uppdrag. Idag?

För industrisamhället lever. Trots att det tjatats om tjänstesamhället i 30 år utgör industrin fortfarande grundbulten i svensk ekonomi. Värdet av varuexporten var 5 miljarder dollar år 1965, 40 år senare uppgick värdet till 130 miljarder; i procent motsvarade exportens värde 25 procent av BNP år 1970, 40 år senare uppgick siffran till 50 procent (bland de högsta i världen); när det gäller forskning och utveckling (FoU) dominerar industrin. Mycket av utvecklingen inom IT är t ex intimt kopplad till utvecklingen inom fordonsindustrin. Det stämmer att allt fler arbetar inom tjänstesektorn. Men det stämmer inte att industrisamhället försvunnit. Istället blir industriarbetet allt effektivare och producerar mer än någonsin. Tjatet om tjänstesamhället har ett politiskt syfte: det går ut på osynliggöra industrin och dess arbetare. Varför?

Svar: överheten fruktar industriarbetarna! Även om de har minskat i antal, i Sverige, så har samtidigt deras ekonomiska tyngd ökat. Industriarbetarna kan lamslå samhället med strejk och inspirera andra arbetare – undersköterskor och barnskötare, lärare och sköterskor – att bekämpa orättvisorna även de. Tillsammans dominerar arbetarna samhället totalt. Det som Reinfeldtarna, Wallenbergarna och Sahlinarna fruktar är att industrins arbetare, genom sin tyngd, ska inspirera andra till kamp mot marknadens brutalitet. För kapitalismen är brutal.

Över en miljon svenskar står utanför arbetsmarknaden; allt fler som har jobb saknar anställningstrygghet; personaltätheten minskar inom kvinnodominerade vård-skola-omsorg där arbetskraften nöts och nöts; ersättningarna vid arbetslöshet, sjukdom och förtidspension försämras. Det nya pensionssystemet ger i snitt ca 50 procent av slutlönen medan det förra gav ca 65 procent! Samtidigt ”erbjuds” alla att jobba högre upp i åldrarna (för att överleva); och nu smygs det in i grundlagen att Sverige ska vara medlem i EU – på vars dagordning det bl a står sämre pensioner! Väldiga protester äger rum, till försvar av pensionerna, bl a i Frankrike. Protesterna skrämmer Reinfeldtarna, Wallenbergarna och Sahlinarna. De är rädda att arbetarna ska inse sin egen styrka och försvara sig även i Sverige. Industrins arbetare finns nämligen kvar, i allra högsta grad, liksom arbetarna inom vård-skola-omsorg.

Aktieägarna klarar inte jobbet – dags för facket. De svenska företagen missköts av sina ägare. Åren 2002 – 2006 undersöktes tjugo svenska industriföretag när det gällde hur vinsten användes. Resultatet var skrämmande. Ägarna fick 352 miljarder samtidigt som endast 312 miljarder avsattes till investeringar. Företagens nyinvesteringar låg i mitten av 00-talet på 8,5 procent, att jämföras med i mitten på 60-talet, då de pendlade mellan 15 – 20 procent. Industrin missköts av dagens ägare. (Läs mer i artikeln på nästa sida). Därför måste facken ta över. Kraften måste hämtas hos arbetarna – precis som tanken var en gång då löntagarfonderna diskuterades (utan att återuppliva fonderna). Men facket är ju ingen kämpande demokratisk organisation, invänder någon. Det stämmer. Men valet står, idag, mellan finansfurstar som Wallenbergs och den fackliga rörelsen. Eller tomma fraser.

Ägarnas ovilja att investera drabbar hela samhället, bl a i form av färre jobb. Detta ger minskade skatteinkomster, vilket driver på nedskärningarna ytterligare, inom vård-skola-omsorg. I stället för gigantiska utdelningar borde företagen satsa framåt. Det behövs jobb, nya transportsystem, miljövänligare bränsle och produktionssätt. Aktieägarnas agerande måste också bedömas utifrån hotet från nästa ekonomiska tsunami. Krisen från 2008 är inte över även om kapitalismen nu återhämtar sig temporärt. Enligt internationella valutafondens (IMF) VD, Dominique Strauss-Kahn, har 30 miljoner jobb förlorats som en följd av krisen. Hittills. Men dessutom kommer, enligt Strauss-Kahn, ytterligare 400 miljoner jobb hotas under kommande år. Om detta scenario blir verklighet blir konsekvenserna ofattbara. Ägarna kan liknas med kustvakter som inte gjort sitt jobb. När jättevågen kommer saknas skyddsvallen! Ägarna måste bytas ut!

Arbetarpartiets uppdrag är oklart anser proffstyckarna. Från vilken planet kommer de? Vi som lever i klassamhällets orättvisor ser inte bara ett, utan flera och tydliga, uppdrag för ett arbetarparti.

* den miljon som står utanför måste tillbaka in i arbetslivet. Men alla klarar inte ett heltidsjobb – en arbetstidsförkortning behövs – med början för de långtidssjuka,

* arbetstryggheten åter. Heltid åt alla som vill – och säkra jobb även åt deltidare, ungdomar och invandrare,

* ökad personaltäthet. Efter årtionden måste trenden vändas inom vård-skola-omsorg och personalen öka – tillsammans med arbetsglädje och därmed kvalitet,

* stoppa avindustrialiseringen: De enorma vinsterna måste investeras in i produktionen för fler jobb, bättre arbetsmiljö och miljövänlig produktion – exempelvis nya transportsystem,

* facklig vetorätt – mot bemanningsföretag och minskning av anställda utan ersättningsjobb. Arbetsgivarnas makt måste brytas – en offensiv för starkare arbetsrätt i lagar och avtal.

* demokratisk kontroll över vinster och investeringar: anställda och brukare måste kunna avgöra investeringarnas storlek, innehåll (lyxhus eller upprustning av miljonprogram), och geografisk placering (Kiruna eller Beijing).

* fackligt övertagande av banker- och kreditväsende, de stora exportföretagen och mediamonopol. Detta lägger grunden för en planering av produktionen så att den tillgodoser mänskliga och miljömässiga behov.

* bryt statens våldsmonopol: utvecklingen mot en elitarmé, isolerad från befolkningen, och alltmer inlemmad i Natos och EU:s militära åtaganden måste brytas – för en värnpliktsarmé med arbetsrättsliga regler – knuten till fackföreningsrörelsen.

Inte sedan 30-talet har arbetarna, i blå kläder och i vita, haft ett lika stort behov av ett eget parti som idag; ett parti med ett handlingsprogram mot den hotande samhällskatastrofen. Uppdraget är lika tydligt som arbetarnas styrka: arbete åt alla, upprustade arbets- och boendemiljöer, nej till byråkratisk toppstyrning och borgarpolitik. Och kom ihåg: det är Borgerligheten – politiker, finansfurstar och mediamoguler – som är rädda. Det enda som arbetarna saknar är en ledning värd namnet.

Vänstermajoritet i Umeå kommunfullmäktige möjliggör satsning på fler anställda inom vård-skola-omsorg

Av , , 23 kommentarer 10

Det behövs fler anställda inom barn- och äldreomsorg, grundskola och gymnasium, i Umeå kommun. Detta skulle nu kunna förverkligas.

Det finns pengar: Umeå kommuns ekonomiska överskott, för år 2010, beräknas bli 235 miljoner kr, detta enligt prognosen i maj. Vi i Rättvisepartiet Socialisternas Enhetslista anser att huvuddelen av dessa miljoner nu borde användas för att höja personaltätheten inom de kommunala verksamheterna.

Det finns vänstermajoritet i Umeå kommunfullmäktige – även om den inte är socialistisk. Socialdemokraterna har inte egen majoritet. Men vi i Rättvisepartiet Socialisternas Enhetslista är beredda att stödja en Socialdemokratisk Kommunstyrelse – om S gör en rejäl satsning på personalen (istället för fortsatta nedskärningar). Och om Vänsterpartiet menar allvar med sina vallöften så ställer även de upp på en personalsatsning.

En satsning på personalen skulle alltså kunna skapa en vänstermajoritet bestående av S, V och Rättvisepartiet. Dessa tre partier har tillsammans fler än hälften av platserna kommunfullmäktige (33 av 65).

Detta är vårt alternativ till det principlösa köpslående om platserna vid köttgrytorna som just nu pågår bakom lyckta dörrar i Umeå – precis som på riksplanet. De Umeåpolitiker som sätter sina egna intressen före behoven hos kommunens personal, brukare och anhöriga har idag bråda tider. Efter valet har nämligen de fyra allianspartierna, tillsammans, fler mandat i kommunfullmäktige än Socialdemokraterna ensamma (26 mot 25). Detta innebär ett köpslående om hur många kommunalråd vissa partier ska ha i utbyte mot hur många ordförande-poster i olika nämnder andra partier ska ha. Allt detta sker i tysthet. Borta är valrörelsen alla löften, och låtsade öppenhet. Kvar står det sämsta i det politiska systemet. Kampen om fördelningen av platserna vid köttgrytorna. Bakom ryggen på väljarna.

Rättvisepartiets utmaning. Men det finns alltså en enkel lösning. Sätt de anställdas, brukarnas och de anhörigas intresse främst genom en rejäl satsning på vård-skola-omsorg. Pengarna finns. Om Socialdemokraterna antar vår utmaning kan en majoritet omedelbart skapas kring detta program. Vi utgår ifrån att V, som vanligt, hakar på det S gör. Därmed skulle saken vara klar. Men detta kräver att Socialdemokraterna antar Rättvisepartiets utmaning; att förpassa de fyra allianspartierna till sidlinjen genom att sätta kommunens anställda i centrum.

Om Socialdemokraterna tackar nej? I detta läge måste S göra upp med allianspartierna – som alla vill sänka skatten. Skattesänkningar skulle i längden tvinga fram ännu hårdare nedskärningar. Men också leda till protester. I dagsläget finns det dock pengar till en rejäl satsning på fler anställda. Och detta är värt att kämpa för. I kommunfullmäktige – och utanför!

Eftervalskampanjen måste börja nu

Av , , 9 kommentarer 6

Det är uppenbart att den borgerliga politik som det ”rödgröna” blocket förde fram inte förmådde att mobilisera basen bland socialdemokrater och vänsterpartister.

S-ledningen har accepterat nästan alla skattesänkningar som Alliansen har genomdrivit; Topparna inom V och MP har övergett sitt EU-motstånd. Till detta kommer den mediafixerade s k ”valrörelse” som Sahlin, Ohly och MP-språkrören bedrivit. Den ställde S- och V-gräsrötterna vid sidan om. Valrörelsen understryker hur lika blocken har blivit. Både vad gäller politik och vad gäller arbetsmetoder. Istället behövs nu en Eftervalskampanj.

Lokala och regionala rådslag. Eftervalskampanjens nästa mål måste bli att samla folk – från arbetsplatser, lokala fack, skolor, hyresgäst-, pensionärs- och invandrarföreningar – till lokala och regionala rådslag för att diskutera hur, och framför allt för vilka krav, som protester ska organiseras mot den fortsatta högerpolitiken efter valet. Ett viktigt inslag i diskussionerna måste bli att utvärdera varför den politik Sahlin, Wetterstrand m fl fört ”stött bort” ett tidigare övertag bland väljarna.

Sedan vi bildade ett eget parti har vi blivit kontaktade av, eller själva tagit kontakt med, andra organisationer och individer. I vissa fall har detta lett till upprättande av vänskapliga relationer. Exempelvis genom att skriva och publicera angelägna insändare. I ett fall har kontakterna gått längre. Här för vi idag diskussioner för att klarlägga dels i vilka frågor som vi har samma, eller liknande, uppfattningar. Dels i vilka frågor som vi skiljer oss åt. Syftet med diskussionerna är att pröva om samsynen håller som avstamp för en riksomfattande, partibyggande, verksamhet. Men redan innan en fullständig klarhet uppnåtts kommer vi att vara en pådrivande kraft för att ta striden mot den högerpolitik som kommer att bedrivas efter valet.

Vi ser framtiden an med tillförsikt. Den egna partibildningen från i mars har öppnat för en inriktning mot arbetsplatserna och för enhetssträvanden. Detta tillsammans med aktiva arbetargrupper, lokala fack och andra socialister. Vi förbereder oss för framtida kraftmätningar med kapitalägare och deras politiska allierade. Eftervalskampanjen går djupare än till ”vänsterenhet” inför enskilda händelser. Vi kan känna både självförtroende och optimism inför eftervalsarbetet – lokalt, nationellt och på det internationella planet.