Det är en oslagbar hjältinna som äntrar sitt hem klockan 6.30 på morgonen.
Lycklig, livsglad, trött och ska börja jobba om 2 timmar. Jag alltså.
Idag tar vi en titt på min passion dvs. Paris uteliv.

En stad på 15 miljoner pers. Nästan 2 Sverige inklämt i en enda stad.
Och ack så vacker den staden är på kvällskvisten. När Champs-Élysée ligger kilometerlångt upplyst och i slutändan ståtar triumfbågen. Napoleon må ha haft det största uppblåsta egot någonsin men tacka vet jag hans fina troféer. Eller varför inte chatelet om natten? Med den ljuvliga, men inte så säkra, parken och med 500 hundra små mysiga barer runt i kring. Allt någon promenadminut från floden seine.
Varför inte sätta sig på taket på kulturcentret George Pompidou och se i princip hela Paris om man tittar lite åt höger och vänster? Si sådär.
Min specialitet har blivit hiphopklubbar. När man går och klubbar i Paris är det långt ifrån att klubba hemma. Säkerhetsvakter är inte till för att hålla ordning och rensa bort de värsta fylleskummen. Dom ser till att kvoten män inte överstiger kvinnor till något pris. Och såklart finns dom där för att själv få med sig någon hem. Att kolla legitimation är enbart ett raggningsknep.

Att gå ut gratis är också min specialitet. Jag går aldrig in om jag måste betala. Antingen går man till ett ställe som är gratis eller så snackar man sig in. Inget är omöjligt i Paris.
Gratisställena brukar också som oftast myllra av nyktra människor som går ut för att dansa. Dom är som jag, vill bara ha någonstans att mötas för att träffa andra att imponeras av och kunna lära av. Nu kanske det låter lite väl glamoröst, visst finns gamla fullgubbar och snubbar som tittar i kors också här men dom är ingen majoritet.

Igår tog vi tåget vid 11 för att upptäcka den största söndags hiphopklubben, Klubb 79, samma som Chris Brown besökte förra veckan. I dörren blev jag avtagen min frukost som jag tyckte jag hade varit så smart och packat ner, en stor drickyoghurt. Fastän jag påpekade att den var helt oöppnad och omöjligt kunde innehålla något alkoholhaltigt log snubben och sa, "bra då kan du komma och hämta den lite senare." Ja, det är också en raggningsreplik! Och tro då som fan att jag såg honom drickandes min frukost när jag kom upp för trapporna igen. MMmhhrrmm, ilsket mummel.

För övrigt var kvällen verkligen ingen besvikelse. Dans-battles överallt, bra musik och fantastisk stämning. Och när jag säger att alla killar kan dansa här menar jag att alla kan dansa! Och inte dansa som i svensk mening, dvs en snubbe som kan hålla takten och kör hitch-dansen (armarna längs sidan i 90 grader). Nä, här snackar vi taktkänsla, musikalitet, kroppskontroll, bakåtvolter, glidningar på huvudet, komiska trix och passion. Mitt hjärta hoppar 5 slag åt gången av pur lycka bara jag tänker på det. Alla mina danssystrar har likvärda färdigheter också, men det var mer en självklarhet.

Vill gärna lägga ut en video så ni kan få utveckla en djupare förståelse för min otroliga kärlek till paris dansanta nätter. Men he blir ju lite svårt.
Det var i alla fall med stor sorg i hjärtat jag drog mig till tunnelbanan för att ta tåget hem.
Bytte från tåg till buss kl 6 på morgonen och äntrade enligt överststående.
Det var värt varenda jäsp jag utsöndrade på jobbet under dagen, nickningarna och slitet.
Jag gör lätt om det igen…fast först i övermorgon.