Jag ber inte om något komplicerat, jag ber inte om mycket. Jag letar inte efter meningEN, bara lite mening.

Varför kan jag inte se den?
Har allergin gått så hårt åt mina två? Eller gömmer den sig? Eller finns den inte?
Mest troligt är det nog någon som rövat bort den utan att jag märkt. Lite, bit för bit.

Jag lyssnar på Jakob Hellman. Han säger att kalla ögon väntar, på ett enda steg fel. Kalla ögon längtar, längtar fel. Och att jag har också svårt att längta rätt. Snälla nån vet nån ett enkelt sätt.

Jag nickar och konstaterar att han talar sanning. Sen deppar jag vidare på Kent.

Försöker pigga upp mig och fundera på livets mirakel.

Som det faktum att min lägenhet är kallare än vad det är utomhus.

Att jag sover med tjocktröja och 3 täcken och ändå vaknar skakandes på natten.

Att så många elaka människor kan samlas på samma arbetsplats

Nä, jag är obotlig. Ibland får man låta det va.
Jag citerar DiLeva ”vad som än händer är det helt okej.”