Idag hoppade jag av på Hôtel de ville för att leta stan efter ett rosa paraply.

Och detta ensam för första gången på riiiiiktigt länge.
Och det är vissa saker jag helt glömt…

(Funderade ett tag på hur man lägger fram det här så ingen behöver få såndär hatkänsla, ba "vem fan tror hon att hon är?"
Så rannsakade jag mig själv och kom på: Vem fan tror jag att jag är? Sen när bryr jag mig om att väga mina ord på våg? Att hålla en image? Fuck that!)

Jag har helt glömt hur mycket uppmärksamhet jag får.
Att så många vänder huvudet efter mig när jag går.
Att de flesta skänker mig en blick.

Jag måste uppenbarligen väcka någon reaktion i de jag går förbi.
Det känns så privilgerat att få uppfylla någon annans, helt okänds, tankeverksamhet.

Det gjorde mig på glatt humör (vilket det inte alltid gör), så jag bestämde mig för att gå till "frippen" (2a hand) och tjattra med den störtsköna snubben som jobbar där.
Efter det bestämde jag mig för att följa med hans kompis och köpa sällskapsfiskar.
Udda? Lite kanske. Det är inte så ofta jag umgås med okändisar.

MER UDDA kom under min matshopping.
(Jag är inte särskilt förvånad i och för sig. Som fuskparisare har man sett det mesta.)
Denna man då alltså…

Runt 50år
Rullvagn i handen
För korta byxor
Magtröja
Han luktar på ALLT

Jag hittar honom vid mjölken. Han häller, H-Ä-L-L-E-R, mjölk på armen. Gnuggar in det. Och luktar.

Han går vidare till kakorna. Pratar med sig själv.
Han öppnar ett paket, smular kakan mellan fingrarna, konstaterar att den inte luktar något alls, och fortsätter.

Jag vet ju att det åtminstone inte är därför folk tittar efter mig…