Humöret är inte direkt på topp. Jag känner mig tjurig och barnsligt envis. Och jag är nog inte rättvis mot barcelona. Men vem orkar vara det hela tiden?
Redan på flyget i Paris började jag undra vad det är för barbarer jag har att göra med.
Ni förstår att när man varit i paris ett tag så börjar man gnugga in sig i hela grejen. Jag tycker att det är normalt att vara artig och överdrivet vältalig.
Lite av det franska hetlevrade har gnuggat av sig på mig.

Och flygvärdinnan. Hur hon talade till mig och hur hon betedde sig mot de andra resenärerna fick mig att skicka långa elaka blickar. Jag riktigt kokade inombords och tyckte att hon var en fräckaste, mest oförskämda människa på jorden.
Så kom jag på att hon bara var avslappnad. Att en svensk flygvärdinna hade gjort likadant.
Men det gjorde mig inte lugn.

Och hela flygplatsen luktar päronpenicillin.
Och sms:en från frankrike fortsätter rulla in. Massvis med förslag på vad vi skulle ha gjort ifall jag inte åkt. Och hur mycket jag saknas. Jag vill inte!
Jag vill tillbaka!