Mitt bästa Luciaminne.
Jag tar er tillbaka i tiden. Kanske 8 år sen.
Jag hade chansen att gå högstadiet med ett gäng väldigt musikaliskt begåvade ungdomar. Så musikaliska att vi lussade ihop pengar till vår klassresa.
Det här året hade vi moget bestämt oss för att dela klassen i 2 delar för att maximera förtjänsten.
Schemat var satt på minuten, det hade ordnats med bilar som körde oss hit och dit mellan "gigen".
Mötesplats: Öst på stan.
Vi kollar så allt och alla är med:
”Var är luciakronan? Vem har luciakronan? Finns det någon krans?
VA FAN!
Aja, men det röda bandet har du i alla fall? VA? INGET BAND?”
Stressen är total! Förnuftet till fånga, vi springer in i tygbutiken bredvid.
Surprise surprise!!!! Alla röda sidenband är slut. Vi väljer ut en lagom fashionable mörk CeriseROSA färg på bandet. Vi har råd att köpa 1 meter.
Ni kan ju tänka vilket vackert fall det fick!
Istället för krona fick det tjockaste glittret duga.
Men vi är ju coola. Självsäkra. Vi kan ju bjuda på en sjujävlarns sång i alla fall. Nu när vi lussar för….en dövförening!!
Förväntansfulla ansikten tittar på oss när vi skrider in. På skärmen till höger skrivs texten till vår sång, så alla döva kan få njuta av…texten…och synintrycket…
I en förvånad publik tecknar febrila händer något som liknar en luciakrona.
Totalt Fiasko!
Minns ni?
Senaste kommentarerna