Som somliga kanske har förstått är jag en riktig sucker för Paris.
(Nu trodde ni allt att jag skulle säga Marques Houston va?)
Vi blev kära i varandra vid första ögonkastet. Vi har en väldigt het och passionerad relation. Tar väl hand om varandra.

Och Barcelona kan ju aldrig bli Paris. Barcelona är bara Barcelona.
Vi kanske mer är ett arrangerat äktenskap. Vi är främlingar som måste lära oss att älska varandra.

Där får min dejt en stor eloge.
Han lär mig älska. Älska Barca alltså!
Igår tog han med mig på restaurang, bar och klubb. Jag fick träffa en hel hög med människor som strålade vänlighet och värme.
Ett plus i kanten hade ju förstås varit om jag förstog vad dom sa till mig. Men allt har sin tid.

Kvällens höjdpunkt var helt klart när min dejt börjar kladda ut sin dessert över bordsduken. Det skulle alltså symbolisera våra framtida möten?
Jag flabbade så det ekade i restaurangen.
Franska Franchey skrek av förtvivlan. Så beter man sig inte. Men Jasmine tyckte att det var jättekul! 

Sen lite klängighet och raggning är ju bara en obehaglig men vanlig bieffekt av en trevlig kväll.
Men det står allt för sällan i inbjudningarna. Kan man stämma nån för det?

Nu är jag alltså ägare av ett kontrakt: Fria spanska lektioner under 1 månads tid ifall jag lovar att komma tillbaka efter jul.

Värt att fundera på!