Nu har även vi fått smaka på vinter.
Dagen innan det började snöa satt jag och tittade på min väns fantastiska bilder på norrsken och gapade stort åt dom 45 (miljonerbiljoner) minusgraderna han sa att han precis upplevt.

När man talar om trollen…

Jag är säker på att inte bara jag utan trädgården också längtar till kjolar och grillfester efter jobbet.

Londonbor gillar inte snö.
Samma dag slutade tågen rulla och bussarna blev tokiga.
Londons symbol big ben borde helt klart bytas ut mot ett paraply.
Big Pen har jag bara sett några gånger…men paraplyn ser jag varje dag.
Paraplyn har man när det regnar. Paraplyn har man när det snöar (!!!).

Och det gör väl inget annat här? Visst var det så?

Jo, det kommer finbesök hit också. Bla. av den peppigaste kvinnan på jorden.
Vår mentor.
Hon den där som taggar upp mig varje morgon med vykortet på kylskåpet:

"Coolaste i Loondon Pondoooooon! Ni är bäst. Det är lätt att glömma bort ibland när man kämpar för att gå upp tidigt på morgonen kanske… Keep up the good work & never give up. Ps. Snart rular ni världen!"

Och det är faktiskt sant.

London är nog den mest peppiga och deprimerande staden.
Det kan verkligen gå från minus till plus på 2 sekunder och tvärtom.
I en hel månad kan jag gå runt och smida stora planer om mitt livs karriär. Där jag mest glider runt på hårt arbete och bara är fullkomligt passionerad och uppe i vad jag än må göra.
För att i nästa månad gå runt och sjunga i moll om hur man trampar på stället.

Då är det tur att man har en affisch i vardagsrummet som påminner en om att man inte kan trampa på is..mer glida.

Ingen av oss här trampar egentligen. Vi är rätt så coola. Jag får nog tillägna nästa inlägg till oss.

Apropå Canary Wharf så satt vi där och drack drinkar för att fira vår återförening.
Canary Wharf som är fullt av kostymer och höghus av glas. Lagom overkligt. Sims staden som vi kallar den.

När man sitter och sippar samtidigt som man strålar värme är det lätt att få en och en annan man på kroken. Kvällen bjöd på ett killgäng på 3.
Jag sa bestämt åt dom att inte ge dom någon uppmärksamhet. Dom får stirra sig blinda om dom vill, ikväll har vi bara varandra.

Tillslut tog en av dom "mod" till sig att komma fram och prata med oss. Det visar sig att dom är ett gäng engelska killar som är helt besatta i sverige och melodifestivalen.
Tillsammans drack vi vin och sjöng gamla meloklassiker…kärleken är, se på mig…listan är lång.
I 5 års tid har de valfärdat till stockholm för att se finalen.
Imponerande.

Det var också dom som påminnde oss om den pågåenge tävlingen.
Mitt hjärta hoppade dubbelslag när jag såg DiLeva imorse.

Han gillar också London. Så vi är 2. 

Du är fri att bli den som du vill bli. Men för mig har du vuxit till en pärla!

Då det bara gills när man sjunger det. Hade jag kunnat sjunga hade det låtit såhär.

Nu är det ju redan "i övermorn" hos oss båda…

En månad har sprungit förbi…somliga skulle säga att nån har hustlat den.
Tyvärr har jag inte många bildbevis på att min senaste månad verkligen hänt.

Även fast jag lovade att gå vidare så fort det känns fel är jag kvar på ett jobb som nu är "det tjatiga dag in och dag ut jobbet ". Det som bara blivit oerhört ostimulerande. GE MIG ÄVENTYR!!! ELLER ANSVAR!!!
På jobbets pluslista ligger min betalda semester i GOumeå!
Där man kan vara sig själv ,och alla andra också, för en stund.
Inga överraskningar, bara trygghet och gosehet och roliga vänners sällskap.
Tack för staden som går så försiktigt att den nästan står still!
Den ligger någon gammeldags charm i det…typ som årets julkalender.

Tillbaka på Londonplan har senaste tiden mest fokuserats på juletid.
Den där man hatar och älskar.
Vi spenderade 7 timmar och för mycket pengar på IKEA för att få till det riktiga myspyset och kamma noll på pepparkakor.
(IKEAs citruspepparkaka är inte acceptabel)

Man förstår inte hur udda traditioner är innan någon annan som inte vet om dom kommenterar dom..

"Har ni hängt apelsiner i fönstret? Varför?! Och vad är det som luktar i kylskåpet?"
"Det är kantareller [cuntarellör]…i mean chantarells."
"Så ni hänger apelsin i fönstret och svamp i kylen? Vad har ni hängt i badrummet då? Fisk?"

Förutom att låtsas att röd är vår favoritfärg och att kulor är lika dekorativt som maria montazamis tofsar. Eller…"Tassels. Tofsar tycker jag låter lite tofsigt men tassels låter mer elegant"
Så har vi även bakat mjuka pepparkakor och lyckats sätta ugnen i brand under ett lusselängdsbak som följde Underbaraclaras recept. Sket i att rosta mandlarna men kan säga att dom hade en lätt rökt smak ändå!..eller har. Den är inte riktigt uppäten än.

Och så ska man ju hinna med den löjliga julshoppingen. Det där som gör mig äcklad och varm inuti samtidigt.
Det drogs iväg till stratford citys enorma köpcenter med 235 affärer. Något för alla.
Där träffade jag Dr Who för andra gången.

Han lyckas alltid hitta mig. Kanske är jag en alien.

Här berättar dom att dom vill spela in nästa julavsnitt i Lappland.
Jag hoppade och skrek att jag i princip är därifrån!! Så då drog dom upp mig på scenen där jag fick sitta resten av intervjun, omfamnad av Dr Who himself.
Starstruck? Nej. Men han har nånting den där mannen. Dragningskraft.
Faaaasst….det där hände ju int

Julshoppingen fortsatte i finfina Covent Garden,

Och så tittade vi avundsjukt på alla som åkte skridskor i en perfekt ring, precis som på film, vid somerset house. Det står på "att göra" listan.

I skrivande stund känner jag luciafirandeavund. Och så mulittaskar jag, Det ska skickas födelsedagspresent till lillsklutten, samtidigt måste jag få redan på varför min telefonräkning är så hög, helst skulle jag vilja kissa och äta också, sen så borde jag nog kolla om det finns flygbiljetter för att åka hem över jul, och så nynnar jag såklart på den här mannen:

Han får vara min röst för den här julen.
Jag tror inte på så mycket. Men jag tror på oss…
Och jag tror att jag missade en fruktansvärt bra konsert!

I Regent’s park med rojalt sällskap.

Jag vet att jag har spottat ur mig det här innan. Men mannen är ju så bra, och låten är ju så bra…och jag gör mig ganska bra också.

När jag väntar på något bättre…

Jag går på moln men det hade varit schysst att gå på vatten också…

Det som är gott är oftast kort. Så även vår överraskande sommarvärme mitt i hösten.

Men roligt hann vi ha. Det var musikvideoinspelning i vår trädgård.
Det innebar timmar av matlagning för mig och timmar av ljussättning för min filmare.
Lite kladdkaka, lite crêpes. Lite lampor, lite lampolja, några speglar, ett stort överkast och så massvis med kreativa människor. I samma trädgård. Det är ju bara rent mys.

Man skulle lätt kunna tro att det var hattema på den kvällen. Eller varför inte oväntat-och-uppskattat-besöktema?

Veckan blir intensiv när man har så mycket att underhålla.
Som en vän.
Som en hjärtevän.
Som ett jobb…
… där någon har klistrat upp silvrig bubbelplast över hela väggarna och taket. Där vi tillverkar rymdhjälmar av pappkartonger och lyfter upp varandra framför övervakningskameran så att man på riktigt kan se att vi är viktlösa astronauter som jobbar och flyger runt i ett rymdskepp.

Och så var det ju det där med familjen också.

Min nya Londonfamilj. Som, även fast vi bjudit in till fest, alltid lyckas hitta tid till att gå iväg och gosedumma oss tillsammans.

Eller som min viktigaste familj "Mamma!!!" som fyller år idag!
Tror inte att någon människa kan vara lyckligare över att just DU finns än jag.
Grattis gomamma!

Jag var i regent’s park igår. I hett väder, på strålande humör och med magnifikt sällskap.

Igår räddade vi världen. Matade ekorren, kammade busken, plåstrade om lövet och stoppade daggmasken tillbaka till jorden. Och så spred vi kärlek. Jag vill inte låta smörig, men kärlek är himla fint.

Det var lite såhär va:

Nu var det längesen jag bjöd på bilder.
Mest är det nog för att jag inte har en kamera…

Och när väl någon annans kamera ryker med är det alltid på fest.
Det måste verka som att det alltid är party i London. Det är det inte. Mest är jag på jobbet och klistrar fast nya lappar på prislappar. Inte så glammigt.

Däremot finns det tider då vi är sjukt glammiga. till exempel när vi gick på exklusivt privatparty med modefolket. På ett sånt ställe där folk vägrar berätta vad dom jobbar med för att dom inte vill att folk ska mingla med dom bara för vad dom gör.

Där minglade jag.
Såhär sin min inställsamma minglingsmin ut;

När jag låtsas lyssna…

Jay Leno hakan…

Samma kväll träffade vi en alexander skarsgårdskopia som jag dansade bumpa med. Vi drack champagne och networkade.

Nytt för denna månad är vår nya familjemedlem som äntligen har flyttat in.
Vi värmde upp med lite förfestdansande på rummet

Sen väntade fransmän och obligatoriskt housedansande. Inte min favorit men allt går hem om man är i sånt här tokroligt sällskap;

Så finns det faktiskt kvällar då jag och min partner in crime inte partar. Då går vi på pardejt istället.
Först vankades det en kväll i humorns tecken. På piccadilly väntade vi 20 minuter på 2 grabbar. Humor! 
Medans vi väntade tittade vi på lite "streetdansare"

Dom var riktigt sjukt dåliga och bad om pengar innan som ens börjat dansa. Humor!

Vi gick på stand up kväll på en liten pub vid piccadilly.

Han var kul. Men när det kom till skämten om svarta ungdomar som rånar honom och likanande kommentarer blev han lite obekväm då jag menanade tittade på min svarta dejt. Så svart att han inte syns på kort

Det hela avslutades med ett rågat glas och hemgång med en vacker Emma. Vilket dream team alltså.

En vecka senare är vi framme i denna vecka. Och det är dags för repris.
Pardejt i köttbullars tecken. Det var bara att ställa sig vid spisen och sätta sin svenskhet på prov.

Emma stog för mysdukningen

Och jag klarade provet! Uppskattade köttbullar.
 Vi är svenskar. Nu ska jag bara börja skryta om mina renar och myggor som jag har som husdjur så har vi uppfyllt alla klyschor.
Och så var det det där med isbjörnar.

Förövrigt blir jag mest hjärntvättad av Michael Jackson på jobbet. Det är den enda cd:n vi har. Jag bjuder på min favorit och signar ut. Peace!

Vilken man världen har mist.