Då dansade jag. Att dansa gör mig glad.

Nåt annat jag tycker är roligt är att bryta mönster.
Här går jag hem genom covent garden. Genomblöt av svett. Vått hår, min heltokiga, turkosa sweatshirt med vinterlandskap på och mjukisbyxor med svettfläckar på knäna. Förmodligen över hela rumpan också, men det kan ju inte jag se.

Här går jag i bakgrunden på 2 olika tv inspelningar. Mellan förnäma boutiquer där unga, kostymklädda, bakåtslickade supermodeller jobbar. Förbi den långa vita limousinen, förbi alla uppklädda par som ska gå på matiné.

Vilken kick jag får av att vara den som förstör den perfekt bilden.

Ibland får jag såna ryck. Jag vill bara gräva fram det mest udda ur garderoben och köra på more is more principen. Nästan spöka ut mig. Bara för att jag älskar att få storstadsrobotarna att reagera.

Det kanske är känslan av att ändå inte passa in…då kan man lika gärna dra sitt udda till det extrema.

Det är bara så roligt. Kontraster, dynamik.

Och så dans och musik såklart!

Äntligen har jag tagit steget.

Så länge har jag virrat runt och inte riktigt haft kontroll. Så mycket att hålla i huvudet. Så många ord, så många tankar, så många möten. Så mycket ångest över att inte riktigt vara med. Kraven som känns ofantligt stora. Att minnas allt.

Så såg jag dig. Liten, röd…du skrek på mig. Jag köpte dig!
Jag såg ljuset

Vi matchar varandra så bra.

Så här i finns nu min livshistoria, min blogg i miniatyr.
Och så mycket som har hunnit hända på en vecka. Så ofantligt mycket.

På måndagen fick min finaste vän vår ärofyllda ålder 24. Samma dag åt vi, vad jag fick förstå, vår sista middag med Ida som flyttade ifrån vårt kollektiv bara 3 dagar senare.
En fatal förlust.

2 dagar senare gick jag på arbetsintervju och missade en audition.

Nu är det dags att vända blad

I förrgår var jag väldigt upptagen. Först drog jag med en Julia tidigt på morgonen för att gå på audition för Disneyland Tokyo. En audition där man leker prinsessa i en timme eller så. Och som gick bra.
Ingen av oss fick jobbet men dom bad mig komma tillbaka till nästa audition och bara le mer.

Samma dag skriver jag på mitt arbetskontrakt för American Apparel. Heltid. 20 minuter hemifrån och 5 minuter från min dansstudio. Jasmine är nöjd.

Jag hinner träffa mysEllinor som ni kan hitta igen i mina parisäventyr.
Och idag står karneval på schemat. Notting hill carnival.

En karneval som ägt rum sedan 1964 som har som mest haft 2 miljoner besökare. Vilket då gör den till jordens näst största gatufest.

Vi räknar iskallt på fjädrar och tokiga kläder och glatt folk och god mat.
De här röda dagarna ska bli de bästa röda dagarna!

Och inte att glömma, ännu ett av Julias klassiska citat:

Vi är på väg hem från en partykväll ute. Och det är kallt. Vi fryser.
Julia är en klipsk kvinna. Det är därför hon säger väldigt uttänkta saker, sakliga saker, sanna saker. Hon säger sånt som bara andra tänker. Eller inte ens har hjärna nog att tänka. Som till exempel; 

"Va jobbigt det skulle vara att va flintskallig nu."

Med dom orden tackar jag för mig!

Jag är en tjej som säger hej och gillar partey!

Hemmagjort bröd, hemmagjord paj, hemmaomkokta kräftor, hemmakryddat brännvin och ett stort, inte så hemligt, sällskap.

Hemmagjorda hattar på finaste idis the pidis

I en trädgård upplyst av stearinljus och fantastiska människor!

Tack för en schysst kräftskiva!

Politikerna pratar om fattigdom, arbetslöshet, allmän sysslolöshet som faktorer till att alla ungdomar löper amok i sitt kvarter.

Men vad är meningen?
Brandmän blir attackerade när dom försöker släcka bränderna. När som försöker rädda liv, när dom försöker rädda en annan människas inkomst.

Vad är meningen? 
Varför förstör människor som känner att dom inte har något att förlora det lilla som dom faktiskt har att förlora.

Som t.ex. känslan av att ortsborna bryr sig om varandra. Det som engelsmännen annars är så duktiga på…
Att sitta på pub och skratta tillsammans. Samma pub som nu blir länsad och nerbränd.

Eller en bättre framtid. Ett jobb. En utbildning.
Dessa 13-14åringar som alla blivit arresterade vad har dom att hämta i framtiden?

Idag pratas det om "the big clean-up"
Civila som gått ut på gatan för att städa upp efter sina grannars förstörelse.
Och en polisinsatsen som ska öka från 6000 poliser till 16 000 poliser.

Allt från vattenkanoner till gummikulor i pistoler till armén till utegångsförbud diskuteras.
Det är overkligt. Lite som på film. Som Ida sa, litegrann som V för vendetta.

Scenerna är störande. 

Eftersom i princip ingen har frågat hur jag mår så ska jag stilla alla ni ickeundrande själar med att säga att jag mår bra.

Det som händer i London just nu är högst beklagligt.
För det första att svensk media utgav helt fel information och skrämde upp min mor som ringde tidigt söndagmorgonen och var helt skärrad…
Och för det andra, och resten, att dessa otänkande ungdomar har bestämt sig för att hela London ska brinna.

15 kvarter av vålsamheter, bränder och plundring. Poliser som jobbar dygn i sträck för att få stopp på det. Londonbor som tvingas lämna sina hem. Uttalanden om organiserade uppror och bilder på småbarn som arresteras.
Scotland Yard som ber oss att inte gå ut på gatan.
(För er nosiga människor)

På min gata är det stängt.
Dom säger att det ser ut som en krigszon i dom drabbade kvarteren.
Så vi drog för gardinen och lagade krigsmat. Nu blir det bara konserver ska ni se.

Det är udda hur fort saker kan vända. Tänk, bara i lördags satt vi i Camden.
Camden som i skrivande stund gästas av poliser som försöker hantera ett gäng ungdomar utrustade med bråte.

Så var det inte i lördags. Då var Det piercing
 och Det är alltså inte jag som piercas men jag hänger mycket riktigt i en tatueringsstudio!

Vi hade kanalhäng med enorma glaserade munkar.

(Varpå följande konversation utspelas.
"Du, hur går den där låten om båten? Båtlåten?"
"JAAA! Jag vet! Jag känner en bot…."
"HAHAHAHHAHAHA. Nej den med Robert Broberg")

Det var chillning med en flaska och sen gick vi och dansade på klubben G-A-Y.
Förlåt, ÄGDE klubben G-A-Y!  Där vi var kvällens dancehall queens, kvällens höjdpunkt!

Det är konstigt med oss faktiskt för vi kan nästan allt.

Där växa tomatär

Och massa äppläään!

Det känns lite såhär.
Lite lost.
Som att jag inte har nåt att skriva om fast mina senaste veckor har varit dunderroliga.

Som på dejtingfronten.
Att jag gjort en hetro man homo.
Och promenerat här:

med en homo som blev hetro.
Jorden är uppochner. Jag går på bio och får en kärlekssång skriven till mig. (Det är min version i alla fall).




Så har jag slavat min sista dag på Zara. I gengäld fick jag galgar och dom kläder jag jobbat i. Jag förväntar jag mig också lite lyxigt inte-tillräckligt-betalt på nästa lön.

Men nu är det nya horisonter på G.
Det är jobbigt att vara arbetslös. Inte så mycket för att man inte har ett jobb. Utan mer att man har så många jobb att välja mellan.

Jag har bestämt mig för att bli designer.
Inspirationen flödar. Det här gick jag igång på förra söndagen:

Kan verka messy men mitt huvud är klart.

När man ska bli designer kan det vara bra att ha massa saker.
Typ en symaskin.

Och i torsdags var jag på softaste stället ever med schysstaste biran på fat, budweiser! Men även schysstaste musiken och dom coolaste dudesen.
Enligt min (inte alltid så tillförlitliga) källa var jag på en designer/modellfest där jag var uppskriven på gästlistan.
Jag vet inte om det var sant.

Men jag vet att jag träffade en snubbe som äger en butik. Han gillar mig så jag får sälja mina kläder där om han dom.

Inget snack nu. Bara att börja klättra mot nya höjder.

Det är charmen med att få komma iväg. En ny start.
Ett nytt land där man kan vara och bli exakt vad man vill. Det går att hitta på vad som helst. Det är ingen som kommer kolla mina referenser. Svenskar pratar ju trots allt inte engelska.

HIGH FIVE!

Det finns många roliga saker med tunnelbanan.

Oroligt är att den är så liten.
Att man måste stå som en banan för att inte smälla i huvudet.

Rolig var den här om dan. Det var sent…den tiden då allas "sista tåg" går.
Och alla sprang. Mitt i det där kunde jag inte låta bli att stå still, titta på dom och bara skratta högt!

Som små myror sprang dom. 
En stressig storstad i sin absolut mest absurda skepnad.
Ni skulle ha sett det!

Ni har säker hört sången.

(never mind att hennes föräldrar är sämre på svenska än deras egen dotter)

För jag har sagt upp mig från mitt jobb. Så om en vecka är det bara 1 2 3 4…46 47 48 49 fåglar kvar.
Peppen är total. En dryg vecka kvar till min frihet och mitt umeåbesök med bästa midsommarfirandet.
Speciellt taggad eftersom mms:en med bilder på stranden och "vi har 30 grader här" droppar in i samma takt som det regnar stora pölar här.

I helgen har vi firat. Det finns många anledningar att fira. Att jag har franskt besök;

Att jag har dom finaste tjejerna bredvid mig hela tiden;

Eller bara att jag har sagt upp mig.

Idag har varit den perfekta dagen.
Jag har varit på toppen och jag har bestämt mig för att inte klättra ner.

Jag har shoppat. Finaste klänningen ever.
Jag har också bestämt mig för att mitt nästa jobb kommer att vara grymt.
Ingen, speciellt inte jag själv, ska bestämma vad jag kan och inte kan göra. Inga begräsningar! Jag ska ta det jag vill ha!
Jag känner mig ’on top of the world’, som en riktig gudinna.

Det var förresten det han kallade mig. Han den där som kom fram och skrek till mig att "you are a goddess". I vanliga fall brukar jag avfärda dom. Men han hade rätt.

Nu ska jag köpa en symaskin, skaffa mig falska referenser och sikta mot toppen.

Puss på er!