Publikens jubel

Nu har vi 5 föreställningar kvar av La Boheme och det går bra.
Jämfört med andra operaproduktioner så är det ovanligt lite vi sjunger, och tonhöjden sliter inte på stämbanden.

När ridån går upp så får vi vedergällning för våra prestationer i form av applåder. Häromdagen stående ovationer vilket var mycket uppskattat!
Men, så skär det lite i hjärtat när den förutseende modern med bihang smiter ut för att komma först till garderoben. Men vad ska man göra? Det är förståeligt. Men i en perfekt värld skulle applåderna aldrig sluta.

Det finns olika typer av publik, den mest underbara som applåderar efter varje soloinsats, som skrattar på rätt ställe och som gör att ridån går upp och ner, upp och ner. Två steg fram, buga, buga igen, två steg tillbaka. Rinse and repeat.

Sen finns det publiken som är tyst.
Applåderar måttligt i slutet och åker hem.
Men kanske hade de lika roligt som den underbaraste publiken, vem vet?
Att kräva applåder känns oförskämt.

Och det är anledningen till att jag själv inte är driftig nog att söka spelningar.
Jag vill inte behöva ringa och fråga "Kan jag få sjunga här så ni kan applådera och ge mig beröm?" Det är något som känns så fel med det. Nu har jag haft en väldig tur och fått 2 "managers" som intresserade kan ringa för att boka in spelningar.

Jag spelar 5 dagar i veckan med minst 2 spelningar om dagen, och det blir applåd efter applåd. Hur ska jag värdera det?

Jag drar mig för att spela korta visor eftersom publiken måste applådera kort två gånger i rad, för att det ska bli så bekvämt som möjligt.

Nu måste jag springa till bussen igen. Tack för att du läser mina svagt sammanhängande tankar.