Vart finns empatin för dem som inte längre orkade?
Under 2015 tog totalt 1554 personer sina liv, av dessa var 1092 män och 462 kvinnor.
Man kan jämföra det med antalet döda i trafikolyckor, som samma år var 260.
Det var alltså nästan sex gånger så många som dog genom självmord som i trafiken.
Enligt NASP är självmord den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år, och den näst vanligaste bland kvinnor i samma åldersgrupp.
Bland ungdomar av båda könen, mellan 15 och 24 år, är det självmord som skördar flest liv.
Självmorden har ökat, framförallt bland unga. Inte sedan 1989 har så många unga tagit sina liv i Sverige.
Varje dag tar ca fyra personer sitt liv.
Ungefär tio gånger så många försöker ta sitt liv och forskare menar att det kan vara upp till 100 000 som till och från bär på självmordstankar.
Jag kan bli lite illa till mods av den inställning som väldigt många människor delar.
Att den som tar sitt liv är en feg och egoistiskt människa.
Visst, jag kan absolut förstå dem som anser självmord vara en egoistisk handling.
Man lämnar ju trots allt alla efter sig, och orsakar i de flesta fall en livslång sorg hos de anhöriga.
Vissa mister en av dem som ska vara den största tryggheten i livet, det vill säga mamma eller pappa.
Att mista en förälder är så klart oerhört traumatiskt, att dessutom mista en förälder till följd av självmord kan nog många gånger vara om möjligt än mer traumatiskt.
Att veta att föräldern själv valde att avsluta sitt liv och och lämna en, och att sedan bära med sig känslan av att man inte var viktig nog att leva för… Ja, det är en obegriplig börda för ett barn och ett öde mycket svårt att ta in.
Det man dock måste försöka förstå är att när en människa mår riktigt riktigt dåligt, så kan det bli så att denne till slut inte klarar av att tänka klart och rationellt, och successivt mister förmågan att ta hänsyn till dem runtomkring.
Likt cancer kan äta upp kroppen kan depression och ångest äta upp själen, till den milda grad att personen i fråga inte orkar längre.
Den själsliga smärtan blir så olidlig att den drabbade till slut inte ser någon annan lösning än att sluta existera.
En del människor som väljer att avsluta sina liv kan till och med på allvar tro att de gör sina nära och kära en tjänst, då de ofta känner sig som en stor belastning för omgivningen.
Jag skulle önska mer förståelse och empati gällande detta, hos en stor del av vår befolkning.
Hur kan så många människor ha så lite kunskap om depression och vad det om man inte får hjälp i värsta fall kan leda till?
Självmord är oerhört tragiskt, det är ogreppbart och det är förbannat sorgligt.
Men självmord bör inte i första hand benämnas som fegt eller själviskt.
Hur kan man klandra en människa som vistats i ett outhärdligt helvete för att vara egoistiskt?
Varför pratar vi inte mer om detta? Trots att det är så vanligt förekommande är självmord fortfarande så pass tabubelagt.
Något som anses lite skamligt, som man helst inte talar alltför högt om.
Forskning säger att det i stor utsträckning går att förhindra självmord och självmordsförsök.
Ett sätt är att redan tidigt i livet tala öppet om psykisk ohälsa.
Vissa menar att man borde göra en ändring i skollagen och införa samtal om psykisk ohälsa i skolorna, på samma sätt som man gör med sex och samlevnad.
Jag håller absolut med! Jag är övertygad om att det skulle hjälpa till att minska tabun kring ämnet, och i förlängningen också rädda liv.
Att prata om psykisk ohälsa ökar inte självmord, tystnad gör det däremot!