Tiden på neo, del 1

Måndagen den 24 septemper strax efter kl 19, knappt en timme efter att förlossningen satt igång på riktigt, föddes Alexander.
Han vägde 2019 gram och var 44 cm lång.
Jag hade känt en liten rädsla för att han inte skulle skrika, men det gjorde han. Ett tappert försök i alla fall.
Jag fick honom i min famn för ett ögonblick, jag tyckte att han var så himla liten, och alldeles lilaröd.
I övrigt såg han precis ut som jag hade fått med mig hem efter en av alla mina kontroller.
Ett läkarteam kom snart in i rummet, lade Alexander i en liten glasbox på hjul, tejpade på honom en släng för att underlätta andningen samt en sladd för att mäta pulsen.
Sedan rullade de iväg honom till neonatalen, och hans pappa följde med.
30, 40 minuter senare rullades jag också ner för att få träffa honom.


Dagarna efter att Alexander föddes var en känslostorm utan dess like.
Enorm lättnad, oro och en förlamande trötthet såväl fysiskt som mentalt.
Men det jag alltid kommer att minnas som allra starkast, det var kärleken.
Den ögonblickliga, okontrollerbara och nästan smärtsama kärlek som fullkomligt överrumplade mig.
Och den vetskap jag redan hade ekade som starkast i mitt huvud då;
Nu kommer du att bära ditt hjärta utanpå kroppen för resten av ditt liv.


Vi fick veta att vi mest troligt skulle stanna kvar på sjukhuset till beräknad födsel, beroende på hur snabba framsteg Alexander gjorde.
Alexander var i det stora hela stabil, han hade dock ”omogna lungor” och behövde hjälp med andningen i omgångar, tills lungorna hunnit ikapp.
Efter en tid utvecklade han (precis som många andra nyfödda barn och inte minst prematurer) gulsot, så han fick ”sola”.
Det vill säga ligga i en specialtillverkad ljuskasse medans huvudet ljusbehandlades. 
Han fick också för lågt blodvärde och gavs två blodtransfusioner.
I början kunde han inte reglera värmen, så han låg på en uppvärmd vattenbädd.
Han orkade inte äta själv, så han sondmatades var tredje timme.




Fortsättning följer.

Första bilden i livet.