Tiden på neo, del 2
Jag minns när jag i slutet av graviditeten sa till min mamma att
”Jag tror att det kommer att komma en smäll när det här är över”.
Lite så kan man väl säga att det blev också.
Det var som om kropp och sinne sa till att: ”nu har vi gjort vårt, nu tar vi semester”.
Jag var fullkomligt utmattad den första tiden efter förlossningen.
Som att luften fullständigt gått ur mig.
Jag sov dessutom riktigt dåligt, vilket såklart försvårade återhämtningen.
Jag var så psykiskt slut efter alla månader av oro, och nu tog en ny tid av oro sin början.
Trots att jag varit förberedd på att vi mest troligt skulle hamna på neonatalen, hade jag svårt att hantera situationen när den väl kom.
Graviditetshormonerna som fortfarande löpte amok i min kropp, och det faktum att jag drastiskt minskat min medicin de sista veckorna av graviditeten för att minska risken för utsättningssymtom hos Alexander, gjorde en redan tuff situation än mer tuff.
Jag kämpade för att orka spendera så mycket tid som möjligt inne i salen där Alexander låg.
Att se honom när han låg och snusade och verkade må väl gav mig alltid ett visst lugn.
Men tiden inne i salen innebar ofta även mental påfrestning.
Larmen som tjöt i tid och otid, varav många gånger från Alexanders håll, stressade mig enormt.
Barnen var kopplade till varsin monitor som visade puls och syresättning.
När pulsen eller syresättningen damp ner under ”gränsen”, larmade maskinen och personal gick fram för att kontrollera att det stod rätt till.
Jag försökte ta in personalens ord, om att det är normalt att för tidigt födda barn svajar i puls och syresättning, och att de för det mesta återhämtar sig själva.
Ändå satt jag där med hjärtat i halsgropen varje gång det tjöt.
Att inte riktigt veta vad man kunde förvänta sig från dag till dag var nog det tuffaste med allting.
Att ena dagen komma in i salen till en liten kille som andades bra själv, till att andra dagen – eller bara timmar senare – komma in och se honom med c-pap eller syrgas.
Jag hade nog, i och med att han föddes så pass sent och för att jag fått sprutor för att skynda på lungmognaden, trott att det skulle bli en lite rakare resa mot hemfärd.
Det var som att man levde i sin egen lilla bubbla.
Större delen av tiden, när vi inte var inne hos Alexander, gick ut på att försöka få i sig mat, och att försöka få lite sömn här och där.
Några gånger under dessa veckor fick vi besök av familjemedlemmar och vänner, vilket blev väldigt uppskattade uppbrott i vardagen.
Liten plutt på 35 veckor.
Fortsättning följer.