Tiden på neo, del 3

Efter ett tag med periodvis svajig syresättning satte man in koffeincitrat, en medicin som skulle hjälpa andningen.
Det fungerade fint, och larmen från syresättningsmaskinen kom alltmer sällan.
Ett par veckor senare bedömde man att Alexanders lungor borde ha mognat så pass att han skulle kunna andas stabilt själv, och man planerade att sätta ut koffeincitratet.
De tre första dygnen efter utsättningen skulle han vara fortsatt uppkopplad till syresättningsmaskinen, och om han då andades bra skulle man ta bort övervakningen.
En positiv, men för mig även ångestladdad milstolpe.
Jag tänker att många föräldrar till prematurbarn förstår vad jag menar.
Även om man förbannat den där maskinen i tid och otid, så har den även bidragit till ett visst lugn och en känsla av viss trygghet.
När jag en dag kom in i salen och såg att maskinen var avstängd slog hjärtat några vålter.


När Alexander var 37, 38 veckor bedömde man att han skulle kunna åka hem.
Men eftersom jag hade mått, och fortfarande mådde så pass dåligt fick vi stanna kvar några veckor till.
Då bodde Alexander med oss i familjerummet i princip hela tiden.
Även om jag såklart längtade hem till ett mer normalt liv, så kändes det samtidigt mycket skrämmande.
Tanken på att lämna den trygga bubbla vi levt i, där kunnig och fantastisk personal (en del av dem kommer jag aldrig att glömma) alltid var endast en knapptryckning bort, stressade mig enormt.


Då vi förstod att det inte var lång tid kvar på neo, började jag så smått att mentalt förbereda mig på hemgång och på ett liv hemma.
När den dagen väl kom, ja…då kändes det plötsligt inte längre så skrämmande.

Liten plutt just hemkommen.