Dödsångest fick en ny innebörd efter att jag blev mamma





75262178_10156340190032735_1551866637181779968_o


Ett av de första riktigt starka minnena jag har av rädsla för döden var när jag var runt fem, sex år.
Jag minns inte om det var något speciellt som utlöst det hela, eller om det bara kom, men jag drabbades av enorm ångest en kväll när jag låg och skulle sova.
Gråtande frågade jag min mamma, som satt brevid min säng, om man kom till himlen efter döden, hur det såg ut där, om det fanns gräs och träd och om vi alla skulle träffas där uppe.
Min mamma är inte religiös, men hon svarade så gott och så lugnande hon kunde på mina frågor.
Svar som hon förmodligen inte trodde på själv, men som jag är glad att hon trots allt gav mig, för det gjorde att jag kunde somna och sov lugnt och tryggt den natten.


Denna ångest har sedan dess mer eller mindre varit en bestående del av mitt liv.
Ångest över att något ska hända mig, min mamma eller någon annan som står mig nära.
Vissa perioder har jag besväras betydligt mer av den än andra.

Dödsångest fick en ny innebörd efter att jag blev mamma.
Från och med att jag såg det där första svaga plustecknet på stickan, så föddes rädslan för att något skulle hända mitt barn.
Missfall, plötslig spädbarnsdöd, och senare att han skulle sätta i halsen, skada sig allvarligt eller få någon hemsk sjukdom.
Rädslan för att något ska hända mig så jag försvinner ifrån honom, den är också ständigt närvarande.
Flygrädslan har nått nya oanade höjder, och tankar på hemskheter som cancer finns alltid någonstans i bakhuvudet.
Den epidemi vi står mitt upp i nu har ju inte heller direkt gjort saken lättare, om man säger så.

Vissa nätter har jag svårt att sova, endast fantasin sätter gränsen för katastroftankarna och endast sömnen får dem att upphöra för stunden.

Jag vet att det är jätteviktigt att inte låta sig styras av tankarna.
Att det är ok att ha dessa orostankar, men att de inte får ta allt för stora proportioner.
Att man måste våga leva också, och våga ge sitt/sina barn möjligheten att få leva ett innehållsrikt liv.


Jag har förstått att det inte är ett alltför ovanligt fenomen det här, att dödsångesten föds eller trappas upp när man får barn.
Så kanske finns där ute någon eller några som läser detta som känner igen sig?



Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.