Tankar från karantänbubblan






Vi är snart inne i sommaren, och jag kan inte låta bli att än en gång slås av tanken: ”när tar detta slut?”
Denna bisarra, alternativa tillvaro, en verklighet som i alla fall jag inte trodde att jag någonsin skulle uppleva.
En tragedi på flera sätt, i första hand för dem som förlorat någon som inte skulle ha behövt dö nu, om inte det här vidriga viruset hade uppkommit.
Det är även ett hårt slag för alla som förlorat, eller kämpar för att inte förlora, sina livsverk som de byggt upp.
Det är bara två av alla de aspekter som bidrar till att göra denna kris till en av de största i modern tid.


På det personliga planet skulle jag säga att den senaste tiden varit, och fortfarande är, bitvis rätt påfrestande.
Framförallt när det kommer till oro.
Jag är en person som lätt oroar mig i vanliga fall, för allt möjligt.
Nu, när det plötsligt har tillkommit ett mer ”verkligt hot”, eller vad man ska kalla det, så har det stundtals varit tufft att hantera.
Min dödsångest gör att jag känner stor oro för att drabbas och bli allvarligt sjuk.
Även om risken för att jag ska dö må vara väldigt liten, så är ett sjukdomsförlopp med extremhög feber och om det skulle vilja sig illa, andnöd, något som verkligen skrämmer mig.
Rent praktiskt är jag också orolig för att jag ska bli så pass dålig att jag inte kan ta hand om mig själv, och än mindre min son.
Tänk om både jag och sonens pappa skulle bli väldigt sjuka samtidigt, vad händer då?
I övrigt är det framförallt mina föräldrar jag oroar mig för, och andra närstående i riskgrupp.
Samt oro för att någon annan jag bryr mig om ska drabbas allvarligt av detta, för man vet ju som sagt aldrig helt säkert hur hårt det ska slå – oavsett avsaknad av riskgrupp.
En bekymrande tanke har också länge varit att sjukvården till slut inte ska hinna med, och att människor som kanske hade kunnat räddas kommer att stryka med.
Det som känns positivt mitt i allt är det faktum att barn generellt sett inte verkar drabbas så hårt.
Det är väl typ den vetskapen som gör så att jag inte är totalt panikslagen, haha.


Att vara så pass isolerade som vi valt att vara nu ett bra tag är även det något som stundtals känns väldigt tärande.
Jag kan få skuldkänslor för att jag känner så, när jag så väl vet att det finns många som har påverkats EXTREMT mycket värre än jag och min familj har gjort, av den här epidemin.
Jag blir irriterad på mig själv för att jag inte har någon rätt att känna så, så bra som jag trots allt har det.
Samtidigt som jag bara kan konstatera att känslor är ytterst svåra och ofta omöjliga att styra över.


Vi, i min lilla familj, försöker hålla fast vid de rutiner som går att hålla fast vid, för att få dagarna att flyta på och bli så drägliga som möjligt.
Det har varit kortare utflykter ut i skog och mark, något besök i tomma lekparker för att rasta en uttråkad unge, eller någon gång ses ute eller ta en promenad med en vän som känner sig 100% frisk.
That’s about it.
Annars är det mest att försöka få tiden att gå hemma.
Det känns lite som att livet står på paus just nu.


En strategi jag har börjat med för min mentala hälsas skull är att kraftigt begränsa mängden information jag läser rörande corona.
Att ständigt matas med artiklar om död och lidande har blivit för mycket för mitt psyke, och skapar endast en allt större ångest.


De dagar när tillvaron känns extra dyster och som att det inte finns något slut på detta, känner jag att det är viktigt att påminna sig själv om att det här ÄR trots allt en kort period i livet.
Jag lever på hoppet om att inom en inte alltför avlägsen framtid så kan Alexander sitta i mormors knä igen.
Då kan man återigen surra bort några timmar på favoritcafét, och ta den där resan som fått vänta.
Oj vad jag (och säkert många med mig) kommer att uppskatta alla de där sakerna sedan, de som annars är så lätta att ta förgivna.


Skönt att få ventilera lite grann.
Ta hand om er där ute!



2 kommentarer

  1. Helena Nilsson Springare

    Man har alltid rätt till sina känslor. <3
    Och inom oss finns många strategier att hantera dem.. Jag lär mig tack o lov nya sätt hela tiden, men att vara högkänslig i tider som dessa är skitjobbigt så jag förstår vad du menar.

    Härligt att ni verkar må bra.. Och så stor han hunnit bli 😀

    • johannahsundberg (inläggsförfattare)

      Oja, högkänslighet och corona är ett big no no! Haha.
      Skämt åsido, de flesta av oss får nog den mentala hälsan testad i dessa tider, på olika sätt och mer eller mindre.

      Ja, han är snart två år – sjukt! 😀

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.