Det är ok att inte vara ok

Det här året har ju, som vi alla vet, hittills varit helt surrealistiskt.
Jag har, precis som säkerligen enormt många andra, tyckt att den här tiden varit väldigt påfrestande och jag har sett så oerhört mycket fram emot att tillvaron ska återgå till det normala.
Det ”normala” känns nu om möjligt ännu längre bort, då det har tillstött saker på det personliga planet som jag tampas med.


Tidigare i livet, i stunder som denna, skulle jag ha hanterat situationen på ett annat sätt.
Jag skulle ha gått in mer i mig själv.
Och jag skulle oftare ha dragit täcket över huvudet och inte orkat kliva upp.
Idag kan jag tyvärr inte hantera det på samma sätt, då min lilleman måste komma i första hand.
(Varför jag skriver tyvärr är för att det hade ju varit jäkligt skönt vissa dagar att kunna göra så.)
Han är en stor bidragande orsak till att jag håller mig så pass ovanför ytan.
Den underbara varelse som berikar mitt liv så mycket.
Utan honom skulle jag säkerligen ha fallit djupare ner i mörkret än vad jag gjort.
Även om man inte kan ”släppa allt”, så känner jag att det är viktigt att försöka få lite extra vila när det känns nödvändigt.
Man är ingen dålig förälder för att man inte har superkrafter.
För att man ibland inte orkar allt man önskar att man skulle orka.
Det är mänskligt.
Lyckligtvis har jag en sambo som förstår att jag måste få gå undan ibland, och vila eller bara vara.
Jag har tur, jag är medveten om att det inte ser ut så för långt ifrån alla med barn.
Och jag lider med er.


Till dig som just nu kämpar av olika anledningar vill jag bara skriva att tveka inte att be om hjälp ifall du känner att det behövs.
Och framför allt – du är inte ensam!