När man balanserar på gränsen

Denna bild kallar jag för ”The face of a tired mum”.
Inget smink i världen kan dölja dessa trötta ögon.
Bland alla flöden med det till synes perfekta familjelivet kan jag känna att sådana bilder fyller sitt syfte.
Jag har svårt att tro att det finns någon familj som inte får kämpa på rejält i perioder, men vi människor generellt gillar ju inte att dela med oss av sådant.
Jag är väl egentligen inte heller alltid så jättebekväm med att vända in och ut på mig själv och mitt liv.
MEN jag tänker ändå att det är värt att göra det ibland, för jag tycker att det är viktigt.
Viktigt att våga prata mer om sådant som kan vara jobbigt att prata om.
Som småbarnslivet bakom den tillrättalagda och polerade fasaden.


Det här året har inneburit en hel del påfrestningar, och på senare tid har jag känt att min energi minskat allt mer.
Jag har gått runt med en allt påtagligare trötthet som är svår att sova bort.
Jag har också blivit rätt tankspridd och reagerat på att jag glömmer saker, vilket inte är jag egentligen.
Det känns som att jag ständigt står och balanserar på en skör tråd, på gränsen till total utmattning.
Jag känner så väl igen symtomen då jag varit där tidigare.
På den tiden hade jag dock ett helt annat spelrum när det kommer till återhämtning.
Det är självklart extremt mycket svårare att som småbarnsförälder få möjlighet till den där vilan som krävs för total återhämtning.


Så hur ska man få den återhämtning som behövs då?

Jag önskar att jag hade svaret på den frågan, men ärligt talat så vet jag inte riktigt själv.
Men jag vet hur oerhört viktigt det är att börja stanna upp och lyssna när kroppen säger ifrån.
För ingenting kommer att lösa sig av sig själv utan åtgärder.

Det jag har gjort på slutet är att omprioritera och dra ner på tempot så mycket som möjligt.
Att helt enkelt minska på mängden aktiviteter jag tar mig för.
Att verkligen försöka att endast göra sådant som jag känner att jag verkligen orkar med.
Den energi jag har måste jag hushålla med, och det mesta behöver jag ha i min roll som mamma.
Att se till att träna, men inte för mycket.
Att så gott det går sköta kosten.
En annan sak som såklart är med på min prio-lista och som är det överlägset viktigaste, är sömnen.
Dock lämnar den tyvärr en del till övers att önska, då lilleman ännu sällan sover hela nätter.
Så jag väntar ivrigt på att den biten ska förändras då det skulle göra SÅ stor skillnad i vardagen.
Tills vidare tar jag de tillfällen till sömn som jag kan få, och lever på hoppet om goda nätter. 🙂


Slutligen vill jag bara säga till alla er där ute som kämpar, med trotsiga småttingar och sömnbrist.
Som ständigt känner sig otillräckliga.
Som gråter av trötthet när kvällen kommer.
Men som trots allt ändå ”knyter ihop säcken” och på något sätt får vardagen att rulla på och är de bästa föräldrar ni bara kan:
Ni är fullt tillräckliga!
Och ni är långt ifrån ensamma.