Den sista glimten av sommaren

När jag tog den här bilden i slutet av augusti, så hade jag på känn att det skulle bli den sista somriga bilden för i år.
Jag tycker att det känns så tydligt i luften från omkring mitten på augusti någon gång, att hösten är på väg.
Det kan vara soligt och riktigt varmt fortfarande, men det är ändå någonting med luften som avslöjar.


Även om jag som vanligt känner ett visst vemod över att sommaren är slut och inför det som komma skall, så känner jag mig ändå, konstigt nog, ovanligt tillfreds med det hela denna gång.
Dels för att den här sommaren har, trots corona och trots annat som kommit och försvårat tillvaron, bjudit på en hel del fina, härliga och värdefulla stunder.
Men också för att jag har lättare att varva ner när sommaren är slut.
Sommaren är den tid då jag vanligtvis lever upp som mest och ofta mår som bäst, men det är också den tid (har jag insett framför allt på senare år) då jag generellt känner av som mest stress.
En form av ”prestationsångest” över att ta till vara på sommaren.
Att hinna suga i sig så mycket sommar så minnena från den sommar som varit räcker en bra bit in på hösten.


Sommaren är verkligen en fantastisk årstid, men den kan vara utmattande när man vill göra så mycket mer än man egentligen orkar.
Därför känner jag nu, för första gången någonsin vad jag kan minnas, att jag (till viss del i alla fall) välkomnar höst och vinter.
Jag gruvar mig för kylan och det eviga mörkret, men jag ser fram emot den lite lugnare period som hösten och vintern kommer att föra med sig för mig.
(Med betoning på LITE lugnare, Alexander börjar inte förskola förrän nästa år, så hur lätt det det blir att underhålla honom hela vintern återstår ju att se… Haha.)
Mindre aktiviteter och åtaganden och mer hemmamys ska förhoppningsvis kunna resultera i åtminstone liiite återhämtning.

Jag önskar er en fantastisk start på hösten!