Den villkorslösa kärleken

Jag har alltid tyckt om barn, alltid tyckt att bäbisar varit gulliga och gärna vinkat tillbaka till någon söt unge i kassan på ICA.
Jag har dock inte känt mig som någon typisk barnmänniska, utan har mer sett mig som den där djurmänniskan.
Jag har givetvis brytt mig om nära och käras barn, men jag tror att ni förstår vad jag menar.
Den där längtan efter egna barn, som infann sig hos person efter person i min närhet, lyste också länge med sin frånvaro.
Det var först några år efter att jag hade passerat 30 som den successivt började byggas upp, och en dag var det som att jag plötsligt bara kände att rätt tid var inne.


Det känns som att vissa människor har en naturlig fallenhet för det här med föräldraskap.
Jag kände inte riktigt det när det gällde mig själv.
Föräldraskapet med allt vad det innebär kändes inte helt naturligt från början.
Jag kände mig osäker, vilsen och ibland till och med helt oduglig.
Jag hade knappt hållt i ett spädbarn innan jag fick ett eget, så bara den grejen var ju läskig.
Det enda som alltid har känts helt naturlig var den omedelbara kärleken.
Den kärleken har hjälpt mig att utvecklas och växa i föräldrarollen.


Småbarnslivet är många gånger väldigt tufft, det ska man inte sticka under stolen med.
Långa perioder med kass sömn, mycket stress, ständig trots och ytterst liten möjlighet till återhämtning gör att jag känner mig utbrunnen i skallen ibland.
Jag får dåligt samvete för att jag vissa gånger har för lite ork, och för lite tålamod.
Det enda som jag aldrig har för lite av är den där kärleken.
Den där starka och eviga kärleken, som gör det jobbiga lite lättare och som ständigt fortsätter att motivera mig när det känns svårt.
Det är rätt häftigt ändå, vilken kraft den besitter.
Vilken inre styrka den plockar fram hos en själv.


Jag har haft perioder som är skitjobbiga, rent utsagt.
Jag har aldrig varit så trött, under så lång tid, som jag är idag och jag har aldrig känt mig så gammal i kroppen, haha.
Men trots att de senste två åren har varit kantade av de största utmaningarna hittills, så har jag aldrig, inte ens för en sekund, ångrat att jag blev mamma.
För mitt liv har aldrig haft den mening och det värde som det har idag.
Det är stort, att vad som än händer så kan inget, under några omständigheter, ändra på den kärlek jag känner för denna lilla människa.
Den är för alltid bottenlös och villkorslös.