Corona – rond två

Det är med tungt sinne som man tvingas inse att den där omtalade andra vågen nu sköljer över oss.
Jag, precis som många andra, sänkte garden i somras och jag hade sedan dess, med handen på hjärtat, inte helt och hållet gått tillbaka och börjat leva så försiktigt som jag gjorde i våras.
Den senaste tiden har jag återigen insett allvaret vi står inför, och vikten av att strama åt min vardag igen och göra vad jag kan för att minimera risken att bli smittad.
För min egen skull för jag känner stor oro för hur covid-19 skulle te sig för mig.
Men också för att jag är rädd för att smitta någon annan, särskilt någon i riskgrupp, som mina äldre grannar.

Det jag tycker är det mest läskiga med detta virus är det faktum att det kan slå så olika.
Att man, även om statistiken visserligen talar sitt tydliga språk, aldrig riktigt vet hur man själv skulle drabbas.
De flesta unga och medelålders människor utan bakomliggande riskfaktorer klarar sig bra, men det finns oroväckande många exempel på människor i den kategorin världen över som inte gjort det.
Människor som mist livet eller som har fått så stora men efter covid-19 att de, månader och åter månader efter insjuknande, fortfarande inte klarar av sina normala liv.
Det är en riktig rysare att läsa om dem, de långtidssjuka.

Sedan har vi den största gruppen, de som på grund av ålder och/eller bakomliggande sjukdom är i riskgrupp.
Jag anser att det inte gjorts tillräckligt för att skydda den stora gruppen.
Jag har en nära anhörig i riskgrupp, som på grund av sin sjukdom regelbundet måste besöka sjukvården.
Det har förbryllat och oroat mig att personalen inte burit någon typ av skydd, inte ens så mycket som ett vanligt enkelt munskydd.
Först nu, när smittan kommit in på flera avdelningar på Norrlands Universitetssjukhus, har användning av munskydd införts där.
Dessvärre gäller detta krav ännu inte inom all vård.
Min anhöriga behöver även uppsöka sin vårdcentral titt som tätt, där personalen fortfarande är helt oskyddade.
Jag tycker det är ytterst klandervärt att man trots den nu skenande smittspridningen inte genast inför obligatoriskt användande av munskydd inom sjukvården, och inte minst inom de instanser som har hand om de allra sköraste.
Ja, man kan absolut välja att själv inskaffa ett effektivt munskydd, vilket min anhöriga har gjort och ständigt använder, men jag tycker inte att hela det ansvaret ska läggas på patienten.
Jag är ytterst tacksam över att min anhöriga klarat sig ifrån att smittas, för det hade ju liksom bara krävts att en enda av den sjukvårdspersonal som min anhöriga har närkontakt med haft covid utan sin vetskap, för att katastrofen skulle vara framme.

Det vi slutligen måste tänka mer på är alla dessa människor inom sjukvården som under förra vågen slet sönder sig, och som nu tvingas hoppa upp på hästen igen, utan tillräcklig återhämtning.
Människor som är just bara människor, och som inte besitter några superkrafter även om det ibland kan kännas så.
Om de tillslut inte längre orkar, och fortsätter att gå in i väggen eller säga upp sig en efter en, vad händer då?

Jag fattar att man måste leva också, mitt i allt elände, då det kan komma att fortsätta ett bra tag till.
Jag vet att alla inte kan jobba hemifrån, och att många har barn som måste till skola och förskola.
Eller så behöver man kanske uppsöka läkare eller veterinär.
Det finns många saker som gör att det för många blir en omöjlighet med total isolering.
Jag tänker att om man bortser från vad man inte kan, och istället försöker göra vad man faktiskt kan nu i några veckor.
Göra smarta val i vardagen, som till exempel att undvika folksamlingar samt att ta alla eventuella symtom på infektion på allvar och stanna hemma, så vården förhoppningsvis klarar av detta.

Jag har full förståelse för alla företagare som lider något enormt av detta, och jag tycker det är viktigt att försöka stötta så långt det är möjligt, men på ett så säkert sätt som möjligt.
Som take away eller utkörning från favoritrestaurangerna, och att handla i webshopar.

Det känns som en liten ljusglimt mitt i allt att vi har ett vaccin i sikte, även om jag personligen känner mig, just nu i alla fall, något skeptisk till att ta något som tagits fram så pass snabbt och som är alldeles nytt.
Jag tror att jag förmodligen hade tänkt annorlunda om jag varit i en riskgrupp, att jag då hade känt att de eventuella biverkningarna med vaccinet varit att föredra framför risken att bli sjuk i covid-19.
Hur tänker du? Ska du ta vaccinet?




Var rädd om er och varandra!