Socker – allt eller inget

En mycket passande bild som speglar känslan jag har så här efter jul, haha.


Åh vilken härlig jul det har varit!
Trots allt, så blev den så bra som den kunde bli under dessa omständigheter.
Jag har försökt så gott jag kunnat att stanna upp och njuta av ögonblicken, och jag har sannerligen njutit av alla godsaker som julen haft att erbjuda.
(Läs: jag har ätit typ allt jag sett hela julen och är nu konstant sugen på sötsaker igen.)


Jag har återigen fått en påminnelse om att jag är en allt eller inget-person när det gäller socker och snabba kolhydrater.
Och varför jag i största möjliga mån undviker ovan nämnda saker i min vardag.
För det går så lätt överstyr för mig.
Att ta en bulle vid något tillfälle kan absolut funka, men om det börjar bli flertalet sådana tillfällen på kort tid så börjar min hjärna att triggas.
Suget kommer snabbt att öka mer och mer och snart kommer jag att börja dagen med handen i godispåsen.


Denna ”svårighet”, eller vad man ska kalla det, har funnits med mig så länge jag kan minnas.
Jag alltid haft ett ansträngt förhållande till socker.
Som barn brände jag hela veckopengen på godis (minns ni hur mycket godis man fick för 25, 30 kr på den tiden?), men även om jag gärna hade tryckt i mig hela stora påsen på en gång så såg jag till att spara för att på så sätt få godiset att räcka hela veckan fram till nästa lördag då jag fick en ny påse.
För att säkerställa att jag fick mig en dos av det varje dag liksom.
Det var inte direkt något som mamma skulle ha uppskattat, så jag gömde godis i en byrålåda på mitt rum.
Hela veckan gick jag sedan till och från byrålådan och smaskade godis, och om det började sina i lådan, så delade jag de godisbitar som fanns kvar i fler delar.
Det hände att jag misslyckades med sparandet, och det blev en jävla lång vecka med ett brutalt godissug.


Att det blir så här är väl egentligen inte så konstigt, med tanke på hur socker triggar belöningssystemet.
Våra belöningssystem är bara olika känsliga för socker.
Belöningssystemet är ju från början konstruerat för att vi ska motiveras till livsviktiga aktiviteter som att äta och dricka.
Men när vi nu i den moderna världen har vant oss med en allt mer sockerfylld kost så drar belöningssystemet igång och kräver mer och mer av det söta.
Och långt ifrån alla kan hantera detta.


Det finns även psykologiska aspekter att ta hänsyn till.
Det är vanligt att ha ett känslomässigt ätbeteende, vilket innebär att ätande tillfälligt kan döva ångest och oro.
Många (inklusive jag) upplever mat innehållande socker, men också fett och salt, som särskillt belönande.


Jag längtar tills efter nyår, det kommer att bli en nystart med mycket för mig – inte minst kostbiten som jag ska återta kontrollen över.
Jag inser mer och mer hur viktigt det är för mig att till vardags vara så strikt som möjligt när det gäller framförallt socker, vetemjöl och andra stärkelserika livsmedel som vitt ris, då de triggar igång mitt sötsug för mycket.
Att ha bestämda dagar när man unnar sig onyttigheter funkar inte för alla, men det funkar ypperligt för mig.
Det handlar inte om bantning och någon diet i första hand, utan om att komma tillbaka till vad som för mig är en sund och hållbar livsstil som gör så att min vardag med träning och allt flyter på så smidigt som möjligt.
Det lär bli tufft till en början med avvänjningen, men inom några veckor kommer jag att ha vant mig igen och kommit tillbaka till gamla hjulspår där JAG kontrollerar sötsuget och inte tvärtom.
Min endometrios och IBS-mage lär tacka mig också!
Och de gånger jag unnar mig det jag vill ha kommer att bli så mycket mer speciella och ge en bra balans i tillvaron.


Nytt år – ny motivation och nya hälsosamma tag!