Stress, ångest och kroppsliga reaktioner

Detta inläggs rubrik beskriver mina två senaste veckor rätt bra.
Ju längre jag lever, desto mer inser jag vilken enorm påverkan stress och ångest kan ha på kroppen.
Man tror att man har lärt sig känna igen de typiska tecknen på att kroppen är utsatt för ohållbar stress, men allt eftersom tiden går så dyker det upp nya, skumma saker.

När man upplever det ena märkliga symtomet efter det andra är det lätt att börja fundera på om man faktiskt är sjuk.
Tankar som givetvis bygger på den redan existerande stressen och ångesten, och i sin tur gör att de nya, mystiska åkommorna ökar.
En ond spiral som för många slutar med att man söker läkarhjälp.
Jag har gjort precis så själv flera gånger under mitt liv, för att efter en grundlig undersökning som inte visar något som helst avvikande, märka att många av de jobbiga, vissa nästintill handikappade fysiska åkommor, snabbt eller successivt försvinner.
Och så sitter man där, än en gång förundrad och tänker: ”Är det möjligt? Berodde allt det här på stress och ångest?”

Kan verkligen dundrande huvudvärk, yrsel och ostadighetskänslor, fumlighet, illamående, tryck över näsroten, tryck, lock och klickljud från öronen, magsmärtor, infektionskänslighet, domningar i ansikte, händer och fötter, nästäppa, muskelryckningar, koncentrstionssvårigheter, hugg i bröstet, hjärtklappning och hjärtrusning, iskalla händer och fötter, frusenhet, svårigheter med att hålla vikten eller att gå upp/ner i vikt, urinträngningar, konstant behov av att gäspa, klumpkänsla i halsen och en känsla av andnöd samt förlamande trötthet bara bero på tress och ångest?
Ja, det kan det, det vet jag nu efter att ha upplevt samtligt av det ovanstående.


Att ge ifrån sig symtom av olika slag är kroppens sätt att svara på långvarig stress utan tillräcklig återhämtning.
När man börjar förstå det, förstå hur enormt mycket det psykiska och det fysiska hänger ihop och påverkar varandra, särskilt vid långvarig stress och ångest, så är det lättare att kunna börja känna en viss trygghet i det faktum att det inte behöver röra sig om någon allvarlig oupttäckt sjukdom.


Att få den där totala återhämtningen som behövs är givetvis det absolut bästa i denna situation.
Men det känns tyvärr inte alltid som en möjlighet.
Hur ska man kunna möjliggöra total återhämtning under småbarnsåren liksom? 😀
För egen del känner jag att jag får försöka arbeta med de delar som går att arbeta med.
Sömn, kost och motion är ju givet.
Men för mig personligen finns det två andra saker som jag använder mig av för att underlätta vardagen.
1. Att försöka hålla mängden spända muskler till ett minimum.
Då majoriteten av mina spänningar sitter i axlarna och uppåt så är kraftig massage i de områdena ett enormt viktigt redskap för att minimera spänningarna eftersom.
2. Att fokusera på att andas rätt (djupandning).
Jag hade aldrig kunnat tänka mig att sättet man andas på skulle kunna ha någon större inverkan på det psykiska måendet, så jag har inte ens försökt sätta mig in i hur det fungerar – förrän nu på slutet då jag blivit mer eller mindre desperat.
Jag har som sagt inte hållit på med detta så länge så jag har inte upplevt någon livsförändrande effekt och det är inget jag förväntar mig senare heller, MEN jag känner redan att djupandning utan tvekan har en positiv effekt på min stress.

Detta är en enkel andningsövning att börja med.
Jag gör den varje kväll när Alexander har somnat, när jag ligger och ska sova och ibland under dagen om jag får tillfälle.


*Sätt dig bekvämt.
*Lägg en hand på bröstet och den andra handen på magen.
*Ta ett djupt andetag genom näsan och räkna till fyra.
*Håll andan och räkna till fyra.
Andas ut långsamt genom näsan och räkna till åtta.
Upprepa detta 5-10 gånger.


Det finns fler, mer avancerade andningsövningar som jag ska utforska eftersom.
Jag kan tipsa om att gå in och läsa på Medveten andning, där har jag lärt mig ett och annat.